루터, 교회를 향한 분노를 억누르지 못하다

Det har snart gått 500 år sedan Martin Luthers sammanfattning av kristendomens grundvalar först gavs ut, och nu kommer den stora katekesen i svensk nyöversättning.

Rebecka Kärde har läst boken vars föreställningar om arbete och pliktkänsla banade väg för hela kapitalismen.

Katekes Martin Luther "Martin Luthers stora katekes" Övers.

Göran Agrell och Peter Strömmer Verbum, 256 sidor Visa mer Visa mindre En katekes är en pedagogisk sammanfattning av kristendomens grundvalar.

Reformatorn Martin Luther (1483–1546) skrev två stycken.

Den lilla katekesen, rikt bildsatt, var anpassad för målgruppen barn och okunniga.

Den mer avancerade stora katekesen riktade sig till de som skulle undervisa dessa, alltså lärare, präster och predikanter.

Genom sina resor på den sachsiska landsbygden hade Luther nämligen insett att inte bara allmogen uppvisade en skriande brist på kännedom om (hans tolkning av) den kristna läran: också andliga auktoriteter höll alltjämt fast vid de påvliga doktrinerna.

Katekeserna författades och gick i tryck år 1529.

De blev snabbt vida spridda, först i Tyskland och med tiden i hela den protestantiska världen.

Precis som Luthers bibelöversättning från den latinska vulgatan är de skrivna på ett rakt och enkelt folkspråk.

Deras inflytande på läskunnigheten i Europa har antagligen varit ansenligt.

I många hem var den lilla katekesen – fram till 1919 obligatorisk i svensk skolundervisning – den enda bok som fanns.

Men det är alltså inte den, utan den stora, som nu har kommit i nyöversättning av prästerna och Lutherforskarna Göran Agrell och Peter Strömmer.

Förlaget Verbum har tagit fasta på titelns adjektiv.

Det är verkligen en stor bok, med utförliga kommentarer från översättarna vid sidan av stämningsskapande illustrationer: Lukas Cranachs Lutherporträtt, gravyrer av Dürer, faksimil från originalutgåvan.

När jag väger volymen i händerna skänker jag en tanke åt den kristna förlagssfären.

Den är liksom helt separat från resten, och det är synd, för i detta hemlighetsfulla kosmos cirkulerar både böcker och kompetens som angår även oss gudlösa.

Den stora katekesen består av fem delar.

Längst är den första, som rymmer en praktiskt förankrad exeges av de tio budorden.

Med exempel hämtade ur 1500-talets vardagsliv förklarar Luther vad det innebär att till exempel visa aktning för sina föräldrar.

Övriga delar ägnas i tur och ordning åt trosbekännelsen, bönen (i synnerhet Vår fader), dopet, nattvarden och bikten.

Den som helgar och begriper dessa principer och sakrament kan räkna sig till de kristnas skara, oavsett om den i övrigt är bonde eller doktor, piga eller prästfru.

Detta är förstås kärnan i lutherdomen: tanken att tron och nåden är det enda som ger människan frälsning.

Det går inte att köpa sig en högre andlig rang genom goda gärningar eller avlatsbrev.

Saken är nämligen den, skriver Luther, att "endast hjärtats förtröstan och tro […] avgör både vad som är Gud och avgud".

Detta är förstås kärnan i lutherdomen: tanken att tron och nåden är det enda som ger människan frälsning.

Det går inte att köpa sig en högre andlig rang genom goda gärningar eller avlatsbrev.

Ingen är heller fri från synd, särskilt inte den "påvliga hop" som i sitt högmod tror sig stå över resten.

Ställda inför djävulen och hans anhang kommer vi alla att då och då falla till föga.

Ja, Luther kan knappt tygla sitt förakt mot den romersk-katolska kyrkans hycklande bjäfs: "Man har rökelse, sjunger, ringer i klockor och tänder ljus och lampor så att man på grund av detta inte kan höra och se något annat. Att en präst står i en gyllene mässhake eller en lekman ligger på knä i kyrkan hela dagen kallas en värdefull gärning som ingen kan lovprisa nog. Men att en fattig tjänsteflicka passar ett litet barn och troget gör det hon fått befallning att göra, det anses ingenting värt." Som man hör är katekesen en polemisk skrift.

Det är ett genomgående drag i Luthers produktion, från de 95 teserna på Wittenbergs kyrkport 1517 (om de nu någonsin spikades upp där – vittnen saknas!) till de sena antisemitiska pamfletterna.

För den som vill tillgodogöra sig texten av andra skäl än omedelbart religiösa hjälper det därför att, med hjälp av Strömmers och Agrells kommentarer, sätta sig in i den tidens teologiska debatter.

Till exempel har den oväntat ilskna tonen i kapitlet om dopet en delförklaring i Luthers krig mot anabaptisterna, en väckelsekristen riktning som menade att dop enbart borde praktiseras vid vuxen ålder och inte på oförstående spädbarn.

I stället för att bedriva otukt i smyg, som i klostren, borde så många som möjligt gifta sig.

Dessutom var det Guds vilja att var och en skulle bli vid sin läst och göra det som de hade "fått befallning att göra".

Vem var den Martin Luther som skrev katekeserna?

En internationell kändis, redan då.

Under de fjorton år som hade gått sedan teserna hade han exkommunicerats ur kyrkan, gömt sig på en borg, översatt Bibeln, gift sig med en nunna och återvänt till professuren i Wittenberg.

Han var präglad av sina ungdomsår som munk i augustinorden.

De hade lärt honom att asketiskt leverne inte kunde släcka mänskliga begär, och att heligt arbete utfördes hela tiden runt om i samhället.

I stället för att bedriva otukt i smyg, som i klostren, borde så många som möjligt gifta sig.

Dessutom var det Guds vilja att var och en skulle bli vid sin läst och göra det som de hade "fått befallning att göra".

Ur dagens perspektiv låter detta som ett konservativt program, med sitt fokus på äktenskap, hårt arbete och minimal social rörlighet.

Men för den nämnda tjänsteflickan – som Luther ville skulle undervisas i katekesen av sin "husfar" – kan det ha varit en uppenbarelse att över huvud taget tänka tanken att det dagliga slitet var värdefullt inför Gud.

Henne finner jag väldigt intressant.

Vem är hon, denna kristna individ som Luthers påbud frambesvärjer?

Hur ser det subjekt ut som konstitueras av katekesen?

Några av de mest insiktsfulla tankar som har formulerats om henne finns i den tyska sociologen Max Webers klassiska studie "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" (1904–1905).

Här undersöker Weber hur det kommer sig att kapitalismen utvecklades just i väst.

Han menar att det har att göra med de föreställningar som växte fram genom protestantismen.

Om kyrkan tidigare hade haft en rätt så nominell makt över individen, innebar reformationen att kontrollen flyttade in i vardagslivet.

Plötsligt var det viktiga inte att du deltog i de föreskrivna ritualerna, utan hur du levde, tänkte och kände.

Och det bästa sättet att tjäna Gud var att dygdigt ägna sig åt sin plikt.

Plötsligt var det viktiga inte att du deltog i de föreskrivna ritualerna, utan hur du levde, tänkte och kände.

Och det bästa sättet att tjäna Gud var att dygdigt ägna sig åt sin plikt.

Weber pekar på att Luther var den första att använda det tyska ordet "Beruf", som i "berufen", "att kalla", för "yrke".

Arbetets nya etiska status som självändamål, ett kall, i kombination med förväntan på ett skötsamt leverne – inkomsterna fick inte slösas på frivoliteter, och behövde inte heller som i det katolska systemet skänkas till kyrkliga eller välgörande ändamål – skapade goda förutsättningar för kapitalackumulation.

Med Webers ord blev idealet "att tjäna mer och mer pengar under strikt undvikande av all spontan livsnjutning".

Men detta gällde förstås bara för de som redan befann sig högre upp i hierarkin.

Den fromma tjänsteflickan gjorde bäst i att stanna hemma och läsa katekesen med herrskapets barn.

Därmed blir det begripligt varför Marx och andra socialister betraktade religionen som ett opium för folket, som intalade dem att deras underordning var god och orubblig.

Vad gäller Luther själv var han så kritisk till de samtida bonderevolterna att han manade till att slå ihjäl upprorsmakarna, så som man då och då tvingas ta livet av en "galen hund".

Å andra sidan – och det är kanske ingen motsättning, utan helt enkelt kärnan i den liberala kapitalismen – odlade Luther en acceptans av det mänskliga begärets obändighet.

"Dessa eländiga och blinda dårar", säger han om sina forna kollegor i klostren.

De har missuppfattat allt!

De ser inte att "ingen människa kan komma så långt att hon kan hålla ett enda av de tio buden så som de ska hållas" – och att nåden är det enda som räddar henne.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur