난독증 지원 격차: 마틸다는 성공, 이자벨은 늦은 지원
새로운 보고서에 따르면 난독증을 겪는 아동을 조기에 발견하는 것이 학교에서의 성공에 결정적인 요소라고 합니다. 하지만 이자벨 할크비스트(Izabelle Hallqvist)의 경우, 고등학교 2학년이 되어서야 진단을 받았습니다.
난독증 조기 진단의 중요성
보고서는 난독증을 겪는 아동들이 학교에서 성공하기 위해서는 조기 진단이 필수적이라고 강조합니다. 마틸다 데이비스(Matilda Davis)는 초등학교에서 난독증 진단을 받고 특별 교육을 통해 지원을 받아 학업을 이어갈 수 있었습니다. 그녀는 현재 대학교 졸업생이며, “난 독서 속도가 느리지만, 사람들은 제가 난독증이 있다는 것을 알아차리지 못한다고 말합니다.”라고 말합니다.
이자벨의 늦은 진단과 어려움
반면 이자벨 할크비스트는 고등학교 2학년 여름에 난독증 진단을 받았습니다. 이자벨은 초등학교 1, 2학년 때 이미 교사가 어려움을 감지했지만 학교는 이를 무시했습니다. 중학교에서도 지원을 받지 못했고, 작은 교실에서 자신이 아무것도 모르는 학생처럼 느껴졌다고 합니다.
이자벨 할크비스트는 “저희는 난독증이 있어서 조금 더 노력해야 할 수도 있지만, 여전히 똑같이 훌륭합니다.”라고 말했습니다.
지원 부족의 영향
이자벨은 진단 후 시험 시간 연장과 고등학교에서 태블릿을 받았습니다. 그러나 충분한 지원을 받지 못한다고 느꼈습니다. 현재 이자벨은 난독증 지원 센터가 있는 폴크호이스콜라(folkhögskola, 성인 교육 기관)에서 공부하며 이전보다 훨씬 많은 도움을 받고 있습니다. 이자벨은 독서의 즐거움을 발견하여 지난 1년 동안 40권의 책을 읽었습니다.
난독증에 대한 인식 부족
이자벨은 조기에 지원을 받지 못한 것에 대해 아쉬움을 나타내며, 난독증에 대한 더 많은 논의가 필요하다고 강조했습니다. “난독증이 있어도 원하는 것을 이룰 수 있지만, 조금 더 노력해야 할 수도 있습니다.”
마틸다는 “학교가 불가능하다고 느끼지 않고 학업을 계속할 수 있었습니다.”라고 말하며 난독증을 겪는 학생들에게 학교가 전부가 아니라고 생각하지 않기를 바란다고 덧붙였습니다.
결론
이 기사는 난독증 조기 진단의 중요성과 지원 격차로 인해 겪는 어려움을 보여줍니다. 마틸다와 이자벨의 사례는 난독증 지원의 시기와 방식이 학생들의 학업 성공에 큰 영향을 미친다는 것을 시사합니다.
Matilda fick hjälp med dyslexin – inte Izabelle Att barn med dyslexi tidigt fångas upp är avgörande för att de ska lyckas i skolan, enligt en ny rapport.
För Izabelle Hallqvist dröjde det ända tills i nian.– Eftersom jag fick min diagnos så sent blev det ännu mer kämpande för mig, säger hon.
1/3"Jag läser fortfarande ganska långsamt, men folk brukar säga att det inte märks att jag har dyslexi", säger Matilda Davis, som fick sin dyslexidiagnos i mellanstadiet.
Foto: Privat2/3"Vi som har dyslexi kanske behöver kämpa lite extra, men vi är fortfarande lika bra för det", säger Izabelle Hallqvist.
Foto: Privat3/3Matilda Davis tog för två och ett halvt år sedan examen vid universitetet men funderar nu på att byta inriktning och börja plugga igen, kanske till sjuksköterska.
Foto: Privat1/3"Jag läser fortfarande ganska långsamt, men folk brukar säga att det inte märks att jag har dyslexi", säger Matilda Davis, som fick sin dyslexidiagnos i mellanstadiet.
Foto: Privat2/3"Vi som har dyslexi kanske behöver kämpa lite extra, men vi är fortfarande lika bra för det", säger Izabelle Hallqvist.
Foto: Privat3/3Matilda Davis tog för två och ett halvt år sedan examen vid universitetet men funderar nu på att byta inriktning och börja plugga igen, kanske till sjuksköterska.
Foto: PrivatBrister i läsundervisningen gör att många barn riskerar läs- och skrivsvårigheter – eller får hjälp för sent, enligt en ny forskningsöversikt från Karolinska institutet på uppdrag av Prinsparets Stiftelse.För Matilda Davis började svårigheterna i lågstadiet, särskilt vid högläsning.– Jag tyckte att det var jättejobbigt, för jag hakade mig på varenda ord och jämförde mig jättemycket med klasskamrater.
Jag har alltid tänkt att jag inte var lika bra som de andra.
Men skolan stöttade mig – utan hjälpen vet jag inte hur det hade gått.Hon fick träffa en specialpedagog och i tio-elvaårsåldern fick hon diagnosen dyslexi.
Efter det fick hon göra prov muntligt eller med extra tid och i sjuan fick hon en dator med rättstavningsprogram.– Jag hade tur som hamnade i en privat skola som var specificerad på dyslexi.
Men jag har hört att många får diagnosen väldigt sent.En av dem är Izabelle Hallqvist, som fick sin dyslexidiagnos först sommaren innan nian – trots tidiga svårigheter.– Redan i första eller andra klass märkte läraren att något inte stämde, men skolan tystade ner henne.
I högstadiet fick jag fortfarande ingen hjälp.
Jag fick gå in i små klassrum och kände mig som en elev som inte kan någonting.Efter diagnosen fick hon mer tid på prov och i gymnasiet en surfplatta – men det räckte inte.– Jag kände fortfarande att jag inte fick det riktiga stödet.I dag pluggar Izabelle Hallqvist på en folkhögskola som är ett dyslexicenter – och har aldrig fått så mycket hjälp som nu.
Hon har också hittat till läsningen.– Jag hade aldrig öppnat en bok i hela mitt liv, men förra sommaren läste jag två böcker på mindre än två veckor.
Nu har jag snart läst 40 böcker på ett år.Hon önskar att hon hade fått stöd redan i lågstadiet.– Jag tycker att det pratas för lite om dyslexi.
Även om du har det kan du bli vad du vill, men du kanske måste kämpa lite extra.Matilda Davis har i dag en universitetsexamen.
Under studierna har tal till text, rättstavningsprogram och en anteckningskompis varit avgörande hjälpmedel.– Jag har kunnat gå vidare i mina studier utan att känna att skolan är omöjlig.
Vissa med dyslexi tänker att "skolan är ingenting för mig".
Det är okej att tänka så, men det känns lite tråkigt – de kanske har så mycket mer potential.
