에릭 윈터 형사 시리즈, 최고로 마무리
고테보리(Göteborg) 경찰의 에릭 윈터(Erik Winter) 팀은 잔혹한 공격 사건으로 다시 뭉쳤습니다. 셰르프스보리에(Ingegärd Waaranperä)는 아케 에드워드손(Åke Edwardson) 작가가 '더러운 강(Den smutsiga floden)'을 통해 윈터 시리즈를 성공적으로 마무리했다고 평했습니다.
사건 개요
아름다운 여성들을 대상으로 한 끔찍한 공격이 고테보리(Göteborg) 뢰다 스텐(Röda Sten) 인근 강변에서 발생했습니다. 범인은 여성들의 얼굴을 훼손하고 사라졌습니다. 크리미널 윈터(Erik Winter) 형사와 그의 특수 부대는 이 사건을 맡게 되었습니다. 7년 전, 동일범으로 추정되는 자가 같은 장소에서 세 명의 여성을 공격한 사건이 있었습니다. 이번에도 그가 돌아온 것일까요? 첫 번째 피해자는 이미 사흘그렌스카(Sahlgrenska) 응급실에서 붕대로 감긴 채 발견되었고, 추가 피해자가 발생할 것으로 보입니다.
윈터 시리즈의 역사
이것은 에릭 윈터(Erik Winter) 형사 팀을 다룬 14번째 책입니다. 1995년 '모든 죽은 것들을 위해(Till allt som varit dött)'부터 2013년 '마르코니 공원(Marconi Park)'까지, 12권의 책이 거의 매년 출간되었습니다. 에드워드손(Edwardson) 작가는 이후 다른 작품을 썼고, 8년 만에 윈터 형사가 '13번째 사건(Det trettonde fallet, 2021)'으로 다시 등장했습니다. 이 책은 형사의 고뇌와 다소 매끄럽지 못한 구성을 담고 있습니다.
'더러운 강'의 부활
하지만 '더러운 강(Den smutsiga floden)'에서는 윈터(Winter) 형사가 새로운 모습으로 돌아왔습니다! 작가는 등장인물들에게 활력을 불어넣었습니다. 피해자, 경찰, 증인 모두에게 개성과 깊이가 있습니다. 범죄자의 동기는 다소 피상적으로 묘사되었지만, 탐정, 사건의 진행, 그리고 등장인물들의 통찰력이 조화롭게 얽혀 이야기가 전개되는 방식은 매우 훌륭합니다. 윈터 팀은 여전히 훌륭한 호흡을 보여주고, 작가의 독창적인 비유는 유머와 풍미를 더하며 고테보리(Göteborg)의 생생한 분위기를 전달합니다. 에드워드손(Edwardson) 작가는 훌륭한 글 솜씨를 보여주며, 윈터(Winter) 형사가 요리책을 낸다면 훌륭한 칵테일 레시피도 담길 것이라고 묘사합니다.
주변 인물들의 이야기
신참 형사 로베르트 라게르퀴스트(Robert Lagerquist)는 칼잡이의 흔적을 따라다니며, 레나 칼렌더(Lena Kallender)는 불운한 딕 포르스만(Dick Forsman)에게 점차 익숙해지고, 할데르스(Halders)와 자날리(Djanali)는 여전히 부부로서 등장합니다. 아들의 행방을 찾는 것에 대한 걱정과 긴장 속에서, 윈터(Winter) 형사는 고테보리(Göteborg)에 대한 뛰어난 지식을 보여줍니다.
말레이시아와 마지막 이야기
한편, 윈터(Winter) 형사의 부인과 딸들은 스페인 해변에서 이사올 예정이고, 그의 파트너 베르틸 링마르(Bertil Ringmar)는 소설 속에서 쿠알라룸푸르(Kuala Lumpur)로 갑니다. 링마르(Ringmar)는 호텔 샹그릴라(Shangri-La)에서 일하는 아들 마틴(Martin)이 실종된 사건을 해결하기 위해 윈터(Winter)의 도움을 받습니다.
윈터(Winter) 형사는 고테보리(Göteborg)에 대한 뛰어난 지식을 보여주는 동시에, 과거 식민주의 국가들의 아시아 착취와 그 결과에 대한 비판적인 시각을 드러냅니다.
고테보리(Göteborg)에서는 칼잡이가 계속 도망치고, 새로운 피해자가 세 명 발생하며, 네 번째 여성은 간신히 목숨을 건집니다. 사건은 더욱 긴박하게 전개되고, 윈터(Winter) 형사 또한 위험에 처하게 됩니다. 마지막으로, 윈터 형사가 가족을 맞이할 시간에도 그는 란드베테르(Landvetter) 공항에 없었습니다.
아케 에드워드손(Åke Edwardson)은 에필로그에서 윈터 시리즈를 우리 시대의 디스토피아로 묘사하며, 이것이 시리즈의 마지막 작품임을 암시했습니다. 하지만 그는 최고의 작품으로 마무리했습니다.
Ett vidrigt överfall samlar Erik Winter och hans team vid polisen i Göteborg.
Med "Den smutsiga floden" avslutar Åke Edwardson sin svit om Winter.
Han gör det på topp, konstaterar Ingegärd Waaranperä.
Roman Åke Edwardson "Den smutsiga floden" Albert Bonniers förlag, 320 sidor.
Visa mer Visa mindre Någon attackerar vackra kvinnor vid älvstranden nära Röda Sten i Göteborg.
Skär sönder deras ansikten och försvinner som en rök i sjöbrisen.
Kriminalkommissarie Erik Winter och hans specialenhet får fallet, som är både gammalt och nytt.
För sju år sedan härjade vad man tror är samme gärningsman, på samma plats och skadade tre kvinnor svårt.
Är han tillbaka nu?
Första offret ligger redan lindat som en mumie på Sahlgrenskas akutavdelning.
Det ska bli fler.
Detta är den fjortonde boken om Erik Winter och hans team.
De tolv första kom med nästan skrämmande precision en gång om året från "Till allt som varit dött" 1995 till "Marconi Park" 2013.
Sen tog det stopp.
Edwardson skrev annat.
Inte förrän efter åtta år var Winter på banan igen, i "Det trettonde fallet" (2021).
En mörk bok präglad av polishjältens självbetraktelser och en rätt motsträvig intrig.
Lite kändes det också som att författaren hade behövt gå till arkivet för att blåsa liv i sitt gamla deckarteam.
Åke Edwardsons "Den smutsiga floden".
Inte så nu längre.
I "Den smutsiga floden" där älvvattnet vid Röda Sten enkelt blandar sig med de slamrika, smutsiga flödena i Kuala Lumpur, är Erik Winter tillbaka, som nybadad!
Författaren på gott humör ger spelrum åt sina figuranter.
Alla – offren, poliser, vittnen – har hjärta, konturer, karaktär, även om själva gärningspersonen när allt är sagt och gjort känns en smula skissartat hopkommen med sina sorgliga bevekelsegrunder.
Men det är vägen som gör resan värd: Sökandet och sättet som intrig, skeenden och vars och ens glimtar av insikt flätas ihop och leder framåt är beundransvärt drivet, fast faktiskt rätt lite egentligen händer.
Teamet är avspänt samkört.
Bildspråket, eget och fritt från klichéer, har färg, humor och inte sällan smak.
Göteborg lever och andas.
Han skriver så bra, Edwardson.
Och Winter borde ge ut en kokbok, med drinktips.
En ung rekryt, den tunne Robert Lagerquist, cyklar svettig härs och tvärs i knivmannens spår.
I slutet av boken är han bliven direkt muskulös.
Lena Kallender börjar vänja sig vid olycksfågeln Dick Forsman med viss resignation.
Halders och Djanali är fortsatt omaka, numera makar.
Oron och spänningen i sökandet efter sonen till trots blir detta en doft- och smakrik demonstration av Winters imponerande lokalkännedom När Winters fru och döttrar snart är på väg från spanska solkusten för att flytta in i strandvillan – nästan helt klar, lovar Winter – så har hans sidekick kommissarie Bertil Ringmar i stället landat i Kuala Lumpur, i bokens parallellintrig.
Ringmars son Martin, som han hittills ägnat ett flyktigt intresse, är anmäld försvunnen från sitt jobb på hotell Shangri-La.
Ringmar flyger dit och behöver snart Winters hjälp på plats.
Oron och spänningen i sökandet efter sonen till trots blir detta en doft- och smakrik demonstration av Winters imponerande lokalkännedom samt tillfälle för giftig kritik av kolonialmakternas utsugning av Asien och andra världsdelar förr och dess följder och fortsättningar i dag.
I Göteborg fortsätter knivskäraren att undfly polisen.
Turerna är många, de nya offren blir tre, en fjärde kvinna undkommer nätt och jämnt.
Tempot och dramatiken ökar dramatiskt.
Winter hamnar i elden på allvarligaste vis, och när hans familj efter flygplanskrångel väl landar är han inte på Landvetter för att möta dem.
I bokens efterord beskriver Åke Edwardson Winter-böckerna som dystopier om vår tid och mer än antyder att detta är den sista i sviten, vilket känns lite sorgligt.
Men roligt ändå i så fall, att han så lekande lätt har lyckats med konststycket att sluta på topp.
Läs mer: Åke Edwardson: Det går aldrig att resa ifrån någonting
