미국, 이란 폭격과 평화로운 일상
오늘의 칼럼은 미국의 이란 폭격 소식과 함께 시작합니다. 하지만 전쟁의 위협 속에서도 평범한 일상을 살아가는 사람들의 이야기를 담고 있습니다.
세상의 양극단
저는 매일 아침, 숲길을 강아지들과 산책하며 일상을 시작합니다. 하지만 숲에서 벌목 기계를 보았을 때, 전쟁의 위협과 함께 평범한 일상이 무너지는 듯한 기분을 느낍니다. 이후 저는 외교가 죽었는지에 대한 질문을 받으며, 세상의 양극단에 놓인 듯한 기분을 느낍니다.
일상의 소중함
저는 숲의 소중함과 벌목에 대한 슬픔을 글로 쓰고 싶었습니다. 그러나 미국의 이란 폭격 소식을 접하고 나니, 모든 것이 무의미하게 느껴졌습니다. 그러나, 편집장 Åsa(오사)는 우리가 작은 일상에 집중해야 한다고 말합니다. 그녀의 말처럼, 세상에는 걱정거리 외에도 수많은 소중한 것들이 있습니다.
강아지들의 탄생과 자연의 경이
미국이 이란을 폭격한 바로 그날 밤, 스톡홀름 외곽의 숲에서 세 마리의 닥스훈트 강아지가 태어났습니다. 한 칼럼니스트는 이 강아지들 중 한 마리를 입양하여 기쁨을 느꼈습니다. 또한, 그녀는 녹색 에코 풀장에 두 마리의 뱀이 들어온 것을 발견하고 신기해했습니다.
자연 속의 밤
밤이 되자, 올빼미 한 마리가 풀장 옆에 있는 파라솔 꼭대기에 앉아 있었습니다. 올빼미는 한참 동안 제 침실을 바라보다가, 어둠 속으로 날아갔습니다. 다음 날 아침, 벌목된 숲과 나무 더미, 그리고 창고에 비가 내렸습니다. 연못에서는 왜가리가 도롱뇽을 잡아먹는 모습도 볼 수 있었습니다. 마치 닥스훈트 강아지의 탄생처럼, 자연은 끊임없이 생명을 잉태하고 소멸하는 순환을 반복합니다.
미드솜마르 축제와 그 후
미드솜마르(Midsommar, 스웨덴 하지 축제)가 다가오자, 저는 집을 청소하고 수리해야 할 목록을 작성했습니다. 하지만 축제가 시작되면서, 저는 모든 것을 잊었습니다. 일요일 아침, 저는 친구들과 함께 아침 식사를 하다가 미국의 이란 폭격 소식을 들었습니다. 그때, 저는 창고 수리에 대해 걱정하는 것이 의미가 없다고 생각했습니다. 미드솜마르 축제와 같은 일상 속 작은 행복이 전쟁의 공포를 잠시나마 잊게 해주는 듯했습니다.
Finns det plats för någonting i världen vid sidan om Donald Trumps senaste krigshot?
Ja, vi som lever i fred kan fortfarande uppleva den vanliga tillvarons förundran, skriver Hanna Hellquist.
Vi som lever i fred måste påminna om det lilla livet, brukar min redaktör Åsa säga.
Ingen orkar läsa en tidning som bara avhandlar eländet, men det är onekligen besvärliga tider för oss korrespondenter från just den fronten.
Och inte ens det kan jag skriva utan att skämmas.
När jag en gång i tiden började skriva kåserier på DN:s Namn och Nytt-sidor kunde jag aldrig ana att jag en dag skulle skriva krönikor på nyhetsplats i en tid då hotet av ett tredje världskrig tar ett globalt strypgrepp på oss alla.
Det är faktiskt helt sjukt hur mycket som har hänt på 25 år, och vill ni ha en djupare analys av världsläget har ni tyvärr hamnat fel.
Dagligen kastas jag mellan ytterligheterna av perspektiven.
På morgonpromenaden med hundarna ryser jag när jag upptäcker skogsmaskinen som har parkerats precis i brynet av en av de vackraste delarna av skogen som omger torpet, och när jag sedan kommer till jobbet intervjuar jag Jan Eliasson om huruvida diplomatin är död eller inte, vilket den dessvärre verkar vara.
Och jag vill skriva om skogen och hur ledsen det gör mig att den är borta men då kommer det en flash om Trumps senaste krigshot och allting bleknar i jämförelse På kvällspromenaden senare samma dag är stora delar av skogen avverkad och de ståtliga tallarna, höga som sexvåningshus, ligger kapade, barkade och prydligt staplade som tandpetare vid sidan av vägen, samma grusväg som min farmor och jag gick hand i hand när jag var liten, fast då i skugga.
Och jag vill skriva om skogen och hur ledsen det gör mig att den är borta men då kommer det en flash om Trumps senaste krigshot och allting bleknar i jämförelse, det finns ingen plats för granar och minnet av farmor, det blir för världsfrånvänt.
Sedan kommer midsommargästerna och jag storstädar huset och gör listor på allt som behöver åtgärdas så fort besökarna har åkt igen.
Det är golvlister som ska målas och förråd som ska rensas och ladans murade del måste fan stagas upp i år, annars riskerar hela bygget att rasa.
Sedan blir det midsommar och vi glömmer alltihop, både stort och smått, i några dagar, men på söndagen när jag vaknar sitter alla vid mitt köksbord och äter frukost och AK berättar att nu har USA bombat Irans atomanläggningar, och då undrar jag om det ens är någon idé att oroa mig för ladan.
Låt den rasa.
Det känns som att jag jinxar något om jag gör planer som sträcker sig längre än nästa vecka.
Ungefär samtidigt upptäcker samma krönikör att inte en utan två (!) snokar har flyttat in i hennes gröna ekopool och hon fylls av en märklig glädje Men Åsa har självklart rätt.
Det har hon nästan alltid.
Även om tidningen fylls av världens storpolitik så innehåller de flesta människors liv fortfarande oändligt mycket mer än det, och det måste man påminnas om emellanåt.
Det måste finnas nån anledning att vända sig mot världen.
Så.
Även om allmänintresset måste antas vara mycket litet vill jag ändå meddela att det samma natt som USA bombar Iran föds tre taxvalpar i en skog utanför Stockholm, och att en brun liten tik tingas av en krönikör utan omvärldsanalys.
Ungefär samtidigt upptäcker samma krönikör att inte en utan två (!) snokar har flyttat in i hennes gröna ekopool och hon fylls av en märklig glädje.
Senare samma kväll landar i toppen av parasollen bredvid poolen en kattuggla.
Ugglan sitter där ett tag och tittar rakt in i mitt sovrum, rakt på mig, innan hon lyfter och flyger vidare genom natten som är kvav och full av fladdermöss och mygg och morgonen efter faller ett regn över kalhygget och tallstaplarna och ladan och dammen, där en häger fångar en salamander och slukar den hel.
Man kan säga att salamandern är fullkomligt tillintetgjord.
Läs fler artiklar av Hanna Hellquist: "Nu skulle min vän till och med kunna skriva till Malena Ivarsson""Att vara nära en noshörning är en religiös upplevelse""Om inte Ines stannat till för att skita på Avenyn hade vi varit döda"
