스웨덴 속 다문화 경험
본 기사는 스웨덴에서 다문화주의가 실패했다는 시각에 반박하며, 개인적인 경험을 통해 다문화 사회의 긍정적인 측면을 조명합니다. 저자는 1990년대 중반, 다양한 배경을 가진 친구들과 학교생활을 하며 다문화주의를 긍정적으로 경험했습니다.
어린 시절의 기억
저자는 7학년 때 학교 식당인 밤바(bamba)에서 팔루코르브(falukorv)를 먹던 기억을 떠올립니다. 당시, 저자는 자신이 어떤 정체성도 가지지 못한 채 두려움과 자유로움을 동시에 느꼈습니다. 그곳에서 이란 출신 소녀들과 어울리면서, 다문화 사회의 시작을 경험했습니다.
다문화주의와 통합
90년대 중반, 학교에는 다양한 배경의 학생들이 모여 있었고, 그들과의 문화 교류를 통해 저자는 새로운 형태의 스웨덴식 정체성을 형성했습니다. 저자는 보스니아 디아스포라(Bosnian diaspora)가 상대적으로 덜 역동적이고 폐쇄적으로 느껴졌다고 회상하며, 다문화주의가 자신에게 자유로운 선택의 기회를 주었다고 말합니다.
작가 안티 얄라바(Antti Jalava)와의 비교
최근, 저자는 안티 얄라바(Antti Jalava)의 다큐멘터리 ‘스웨덴어를 증오한 작가 - 안티 얄라바에 관한 영화’를 보며, 이민자로서의 경험에 대한 공감대를 형성했습니다. 얄라바는 ‘언어 상실’, ‘자아 상실’과 같은 표현을 사용하며, 자신이 속할 자리에 대한 갈망을 표현했습니다.
긍정적인 다문화주의
저자는 얄라바와 달리 스웨덴어를 혐오하지 않았습니다. 스웨덴어는 저자에게 새로운 세계로 들어가는 길이었고, 자신의 배경을 유지하면서 더 성장할 수 있는 기회를 제공했습니다. 저자는 다문화주의가 실패했다는 시각에 반대하며, 다문화 스웨덴이 자신의 고향이라고 강조합니다.
결론
저자는 학교에서 친구들과 스웨덴어와 페르시아어를 섞어 사용하는 것을 들으며, 다문화주의의 긍정적인 면을 깨달았습니다.
Mångkulturen ses numera oftast bara som ett misslyckat experiment och förknippas med utsatta områden, kriminalitet och våld.
Det är att negera hela min upplevelse.
Min första dag i svenska skolan, i sjuan, serverades falukorv i bamba, som vi göteborgare kallar skolmatsalen.
Då var jag inte ingen göteborgare än.
I detta nya sammanhang var jag inte något.
Det gjorde mig både rädd och på ett märkligt sätt fri.
Vid bambabordet satt jag med tre tjejer vars namn jag inte längre minns.
Jag förstod nästan inget av vad de sa men jag kunde höra att de pratade svenska blandat med ett annat språk.
Persiska, förklarade de.
Det var som om något klickade i mig då.
Jag sprang hem och berättade entusiastiskt för mamma att jag hade blivit vän med tre flickor från Iran.
Hon blev lika exalterad som jag.
Inte nog med att vi nu bodde i ett nytt land, vi skulle alltså även få lära känna människor från helt andra länder.
Det var i mitten av 90-talet och segregationens linjer var inte lika skarpa som i dag.
I min klass gick en blandning av elever – svenska arbetarklassungar och flyktingar från hela världen.
Gymnasieskolan som jag gick på senare hade ungefär samma sammansättning.
Det konstanta utbytet av kulturer under dessa år, både den svenska och alla de andra, luckrade upp något inom mig.
Mångkulturen som jag marinerades i gav mig fria tyglar famla, att mixa och blanda, och själv välja vem jag ville vara.
Vi skapade en ny sorts svenskhet utan att förstå det själva.
Den bosniska diasporan som jag tillhörde kändes i jämförelse statisk och klaustrofobisk.
Det var inte alltid lätt.
Det påmindes jag om nyligen när jag såg SVT-dokumentären "Författaren som hatade svenskan – en film om Antti Jalava", som kom till Sverige som barn till finska arbetskraftsinvandrare 1959.
När han beskrev sina erfarenheter av invandrarskap använde han ord och formuleringar som jag trodde att jag hade hittat på.
Han skrev om "språklöshet", om "förlusten av sin person" och om en längtan efter en plats som man känner sig ha rätt till.
– Jag hoppas att alla som kommer från Afrika, Iran, Egypten, Sydamerika eller varifrån de nu kommer, inte lämnar sin bakgrund i tullen.
Att de i stället skjuter in den i den svenska kulturen, konsten, litteraturen, musiken och allt annat, sa han i slutet av filmen.
Antti Jalava är mitt folk, tänkte jag då.
Men jag insåg också att jag hade kommit till ett annat Sverige än han, ett Sverige där en del av det han hade hoppats på redan hade hänt.
Det kanske är därför som jag, till skillnad från honom, aldrig kände ett hat mot svenska språket.
För mig var svenskan inte ett hot mot min identitet, den var en väg in i en ny värld där jag både kunde få ha min bakgrund och växa mig större än den.
Jag vet att det knappt finns något mer i otakt med samtiden än att hylla mångkultur.
Den ses numera oftast bara som ett misslyckat experiment och förknippas med utsatta områden, kriminalitet och våld.
Det är att negera hela min upplevelse.
Det mångkulturella Sverige är mitt hemland.
Att det skulle bli så, det anade jag redan den där första skoldagen i sjuan, när jag åt falukorv i bamba och hörde mina skolkamrater sömlöst växla mellan svenska och persiska.