'28일 후'의 대니 보일 감독, 좀비 아포칼립스로 돌아오다
새로운 좀비 영화 '28년 후'에서 에드빈 라이딩(Edvin Ryding) 배우가 출연하여 화제를 모으고 있습니다. 대니 보일(Danny Boyle) 감독과 알렉스 가랜드(Alex Garland) 각본가가 다시 뭉쳐 제작한 이 영화는 생존을 위한 처절한 사투와 삶의 덧없음, 죽음의 아름다움을 그린 작품입니다.
줄거리 요약
'28년 후'는 28년 만에 다시 펼쳐지는 좀비 아포칼립스를 다룹니다. 스웨덴 배우 에드빈 라이딩이 출연하여 관심을 끌고 있으며, 감독 대니 보일은 강렬한 연출로, 인간의 생존 본능과 삶의 가치를 탐구합니다.
영화 정보
- 제목: 28년 후 ('28 Years Later')
- 감독: 대니 보일(Danny Boyle)
- 각본: 알렉스 가랜드(Alex Garland)
- 출연: 알피 윌리엄스(Alfie Williams), 아론 테일러-존슨(Aaron Taylor-Johnson), 조디 코머(Jodie Comer), 에드빈 라이딩(Edvin Ryding), 랄프 파인즈(Ralph Fiennes) 등
- 상영 시간: 1시간 55분
- 언어: 영어
영화 상세 정보
2002년 '28일 후'로 좀비 영화에 새로운 바람을 불어넣었던 대니 보일 감독과 알렉스 가랜드 각본가가 28년 만에 다시 뭉쳤습니다. 전작의 디지털 촬영 기법을 최신 아이폰 15 Pro Max로 대체하여 현실감을 높였으며, '영 로열스(Young Royals)'의 에드빈 라이딩이 스웨덴 해병대원 역으로 출연하여 신선함을 더했습니다.
영화는 어린 시절의 트라우마를 시작으로, 한정된 공간에서 생존을 위한 사투를 그립니다. 주인공 스파이크(Alfie Williams)는 아버지 제이미(Aaron Taylor-Johnson)와 함께 사냥을 떠나면서, 죽음의 그림자를 마주하게 됩니다. 아버지와의 관계, 그리고 어머니 이슬라(Jodie Comer)의 병세 속에서 희망을 찾아가는 과정이 묘사됩니다.
영화는 남성들의 생존 기술을 다루는 초반부와 삶의 덧없음과 죽음의 아름다움을 그리는 후반부로 나뉩니다. 특히, 주인공의 성장과 내면의 변화를 통해 감동을 선사합니다.
주요 장면
- 어린 아이들이 '텔레토비(Teletubbies)'를 보며 불안에 떠는 장면
- 좀비 바이러스에 감염된 사람들과의 사투
- 주인공 스파이크의 성장과 갈등
영화 평점
평점은 5점 만점에 4점입니다. 감독의 연출력과 배우들의 열연, 탄탄한 스토리 전개로 호평을 받았습니다.
함께 보면 좋은 영화
- 쥬라기 공원(Jurassic Park) (1993)
- 나는 전설이다 (I Am Legend) (2007)
- 워 바디스 (Warm Bodies) (2013)
- 매기 (Maggie) (2015)
Danny Boyle återkommer till zombieapokalypsen.
En intensiv skildring av manliga överlevnadstricks övergår i en lågmäld introduktion till livets skörhet och dödens skönhet, skriver Sebastian Lindvall om filmen där den svärande svensken Edvin Ryding dyker upp.
Skräckthriller Betyg: 4.
Betygsskala: 0 till 5.
"28 years later" Regi: Danny Boyle.
Manus: Alex Garland.
I rollerna: Alfie Williams, Aaron Taylor-Johnson, Jodie Comer, Edvin Ryding, Ralph Fiennes med flera.
Längd: 1 tim 55 min (från 15 år).
Språk: engelska.
Biopremiär.
Visa mer Visa mindre Dagar blir till veckor, veckor blir till år.
Kanske tyder de hasande spinofferna till "The walking dead" (2010–2022) på att tiden sprungit förbi de levande döda, men än verkar storstudiorna tro att zombiegenren består.
Regissören Danny Boyle och manusförfattaren Alex Garland (numera regissör i egen rätt) fann varandra när den förra filmatiserade den senares roman "The beach".
Lika oväntat som positivt överraskande gav de undergången pixlig form med "28 dagar senare" (2002) vars hyperrealism stärktes med digitalt foto av den Dogma-skolade Anthony Dod Mantle.
Järngänget hoppade över den mer konventionella uppföljaren "28 veckor senare" (2007) men är nu återförenade för trean.
Boyle, Garland, Dod Mantle – finns den gamla gnistan kvar?
Originalets digitala videokameror har bytts ut mot Iphone 15 Pro Max, vilket ger en konstant samtidsnärvaro utan överdrivna tidsmarkörer (även om en smartphone förekommer i samband med att "Young royals"-stjärnan Edvin Ryding dyker upp i en uppfriskande biroll som svensksvärande marinsoldat).
En brutal ton slås an direkt med en återblick på oroade barn som sitter samlade framför "Teletubbies".
Utanför den låsta dörren bryter helvetet lös, snart sprutar småttingars blod över tv-rutan och en pojke lyckas fly till sin pappa – en knäböjd präst som välkomnar domedagen.
Ralph Fiennes och Jodie Comer i "28 dagar senare".
Foto: Miya Mizuno Tjugoåtta år senare introduceras ett avskärmat samhälle på en ö i nordöstra England.
På den lugna ön tar Spike (Alfie Williams) farväl av sin sjuka mamma Isla (Jodie Comer), för att följa med pappa Jamie (Aaron Taylor-Johnson) på sitt livs första jakttur.
Fastlandet nås endast när det är ebb och vägen däremellan blottas (på sant Boyle-manér illustrerat med övertydlig intervallfotografering).
Under några timmar lär sig Spike döda de döda – kort och gott kallade smittade – och väl tillbaka välkomnas han som hjälte, men inte utan att han fått se sin far i nytt ljus och med det fått nytt hopp om att mammans enda räddning finns på fastlandet.
Övergångsritens så intensiva skildring av manliga överlevnadstricks övergår i en lågmäld introduktion till livets skörhet och dödens skönhet.
Från far och son till son och mor.
Övergångsritens så intensiva skildring av manliga överlevnadstricks övergår i en lågmäld introduktion till livets skörhet och dödens skönhet.
Filmens första halva är mer förutsägbar.
Den liknar prologen i ett episkt tv-spel där man får bekanta sig med världen och dess gränssnitt.
Här bjuds det på en del visuellt showande, som när pilar träffar smittade och utlöser en kameracirkulering i fryst tid liknande "bullet time"-effekterna i "Matrix".
Filmens utveckling speglar huvudpersonens lika mycket som skaparnas.
I den andra, mer introspektiva halvan skymtas spår av Alex Garlands regiverk – i synnerhet "Annihilation" (2018) – utan att det någonsin slutar kännas som Boyles film.
Hans kaoseuforiska energi genomsyrar splittringen i stort: ryckiga närbildsfragment varvas med lugna miljöbildsvyer, knarkig nattklubbsmusik spetsas med nyandliga yogaretreatstoner.
Ibland är humörsvängningarna obstinata, men aldrig tråkiga.
Framför allt visar pojkens hjälteresa på en hjärtekrossande utveckling som skulle kunna få den mest hjärndöda zombien att komma i kontakt med känslolivet.
Se mer.
Zombiefilmer med hjärta: "Jurtjyrkogården" (1989), "Warm bodies" (2013), "Maggie" (2015).
Läs också: "The last of us 2" blir ett våldsamt vackert kärleksbrev till en förlorad värld
