스톡홀름 클립가탄 19번가, 유대인 공동체의 삶을 들여다보다

I "Judarna på Klippgatan 19" skriver Ricki Neuman om huset på Södermalm och om människorna som bodde där.

Olika kulturer levde sida vid sida, i ett slags status quo.

Leif Zern har läst och drömt sig tillbaka.

Sakprosa Ricki Neuman "Judarna på Klippgatan 19. En Stockholmshistoria" Volante, 172 sidor Visa mer Visa mindre Jag misstänker att jag är en av de mycket få nu levande personer som har spelat pingis i judehuset på Klippgatan 19 i Stockholm.

Judehuset?

Det låter illa, knappast någonting de boende på denna adress själva skulle säga.

Ännu ett exempel på hur ofta judarna får vänja sig vid att pekas ut som "de andra".

Vilken lysande idé att skriva en bok om detta relativt korta och bortglömda kapitel i de svenska judarnas historia.

Ricki Neuman är rätt person, klok nog att välja en sakligare titel på sitt bidrag: "Judarna på Klippgatan 19".

Till formen en hybrid, på en gång memoar och samtidshistoria.

På bokens omslagsfoto syns det nybyggda judehuset avteckna sig mot Vitabergsparken och Sofia kyrka.

Södermalm är fortfarande en fattig stadsdel.

Författaren gick som barn i huset där hans morfar och mormor fick betala 14 kronor och 40 öre i månaden för en etta med kokvrå.

Invigningssåret är 1913.

Vid en herrmiddag fem år tidigare håller finansmannen Isaak Hirsch ett kort tal, sänker rösten och förklarar allvarligt: "Det har gått bra för oss svenska judar." Kvällens gäster bor alla på Östermalm, kan promenera hem från Strandvägen 49 eller ordna med hyrkusk.

Det som oroar Hirsch är i stället den invandring från öst som pågår sedan slutet av 1800-talet, fattiga och outbildade judar på flykt undan pogromer och allmänt försämrade levnadsvillkor.

Klippgatan 19 kan uppfattas som en symbolisk adress.

Å ena sidan är det sexvåningskomplex som reser sig ur slummen på Södermalm ett tidigt välfärdsprojekt.

Å andra sidan ligger det i de framgångsrika judarnas eget intresse att skapa trygga förhållanden och förhindra omgivningens ogillande.

Ett slags social ordning och reda: västjudarna på Östermalm och östjudarna på Södermalm.

En av förtjänsterna med Neumans framställning är att han skriver sin historia inifrån.

Han har suttit här i morfars kök, lyssnat till skvaller och sprungit i trapporna.

Samtidigt har han till sin hjälp en arkivarie – Anna Persson – som fyller sidorna med värdefulla illustrationer, siffror och fotografier.

Allt från polisförhör till namn på hundratals hyresgäster, från Hanna Adamsky till Maria Öster.

Intressant är inte minst att huset saknar en synagoga.

Här finns ingen påträngande religiös gemenskap.

Som Henrik Berggren konstaterar i sitt efterord: "För mig framstår Klippgatan som den perfekta blandningen av assimilation, integration och multikulturalism." De tidigt invandrade reformjudarna föredrog att gå till det så kallade Templet på Wahrensdorffsgatan, Wilhelm Scholanders orientaliskt inspirerade gudstjänstbyggnad från 1870.

De jiddischtalande Söderjudarna valde med få undantag den ortodoxa synagogan på Sankt Paulsgatan.

Adat Jisrael.

Södershul.

Där var det både familjärt och äkta.

Farväl till den bleka ghettojuden Jag tänker på den tiden som en utopi.

Olika kulturer kunde leva sida vid sida, i ett slags status quo som tillät även judarna att vara olika och tillåtande, från ortodoxa till så kallade "Muscheljuden" (muskeljudar).

Till de många levande paradoxerna hör att Klippgatan 19 har en inneboende kokerska som inte är judinna och som lärt sig att laga kosher på närbelägna Bondegatan.

Hon heter Betty Svensson och har en syster som är fanjunkare i Frälsningsarmén.

Betty är mamma till formgivaren och scenografen Sven-Erik Skawonius och följaktligen farmor till DN-journalisten Betty Skawonius.

Ricki Neumans morföräldrar bodde på Klippgatan 19 på Söder.

Foto: Emil Fagander Bland övriga hyresgäster hittar man bibliotekarien och folkbildaren Boris Beltzikoff, liksom violinisten och boxaren Herman Porres, svensk mästare i weltervikt 1923, pappa till den nyligen bortgångna och djupt sörjda jazzsångerskan Nannie Porres.

Boxning var en judisk specialgren.

1934 blev Max Baer, född i Nebraska 1907, världsmästare i tungvikt.

Farväl till den bleka ghettojuden.

Huset rymde 79 lägenheter, mest ettor, plus en arbetsstuga som sällan stod tom när musicerande och snickrande ungdomar tävlade om utrymmet.

Idrottsklubben Makkabi satsade framgångsrikt på bordtennis, medan familjen Granditsky roade barn och vuxna med sin jiddischteater.

En sjuksköterska hade mottagning varannan vecka.

Invigningen äger rum på gatan den 16 maj 1913 – prästen i Sofia församling lär ha tittat på med gillande.

Efter andra världskriget inleds avvecklingen steg för steg.

Henrik Berggren misstänker att "de som växte upp på Klippgatan förträngt och förskönat sina minnen en aning." Säkert.

Det hindrar inte att jag – en gång granne på två kvarters avstånd –fortfarande drömmer om den tiden.

Jiddisch och pingisch.

Läs fler texter av Leif Zern och andra av DN:s bokrecensioner

출처: https://www.dn.se/kultur/i-huset-pa-klippgatan-19-fick-aven-judarna-vara-olika-och-tillatande/