4명의 아들을 잃은 그들, 30년 만에 고향으로 돌아오다: 스레브레니차의 아픔과 화해

SREBRENICA.

Här avrättades över 8 000 muslimska män och pojkar under några dagar för 30 år ­sedan.

Förrådda av sina grannar.Många som flydde har ­kommit tillbaka och bor nu sida vid sida med forna fiender.DN:s Sandra Stiskalo och ­Beatrice Lundborg reser till en trakt som inte läkt.

Lunchen är avdukad.

Ajruna Huseinovic rörde inte kycklingklubborna på tallriken.

– Varje dag får vi kött, kött, kött.

Jag har aldrig ätit så mycket kött som här.

Hon plirar med de grå ögonen, rätar till den småblommiga sjalen under hakan och petar på sin man som sitter bredvid henne i soffan.

– Ja, vi får allt vi behöver och lite till, säger Nezir Huseinovic och stryker sig över magens kulle.

De är 86 år.

För några år sedan tackade de nej till att flytta in på ett vårdhem i Sarajevo.

I stället flyttade de hit, till en huslänga fylld av sorg och med bländande vita fasader.

Utanför fönstret står bergen, burriga av försommargrönska.

Som en staty sträcker de sig mot himlen och väcker i betraktaren en känsla av helighet.

Tre av Nezir och Ajruna Huseinovics söner dödades i folkmordet.

Sedan några år tillbaka bor de på ett äldreboende tillsammans med andra föräldrar som förlorade sina barn.

Foto: Beatrice Lundborg Några hundra meter nerför vägen ligger gravfältet.

Nazir åker dit varje fredag, för att be och för att tvätta gravstenarna.

– Vi vill leva våra sista år nära dem, säger han.

– Jag har fött fem söner, tre blev kvar här i Srebrenica, säger Ajruna.

En människa kan stå ut med nästan vad som helst, men att överleva sina barn är på gränsen till vad hon klarar av.

Ajruna och Nazir delar den erfarenheten med alla de andra i den vita huslängan vid bergets fot.

Tillsammans med 34 mödrar och ytterligare en far bor de på ett äldreboende som byggts och bekostats av Emmaus.

På morgonen får de besök av läkare och terapeuter, om eftermiddagarna sitter de på verandan, dricker tjockt turkiskt kaffe och pratar om sönerna som de förlorade i det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget.

Bild 1 av 2 Srebrenica är en liten bosnisk stad inklämd mellan bergen en och en halv mil från den serbiska gränsen.

Foto: Beatrice Lundborg Bild 2 av 2 Flera av husen står tomma, många har flyttat från staden och invånare förklarar att det är ont om jobb och saker att göra.

Foto: Beatrice Lundborg Ajruna och Nezir är bosniaker, det vill säga bosniska muslimer.

Före kriget drev de ett lantbruk.

Gården intill deras ägdes av ortodoxa bosnienserber.

I mer än sex decennier levde familjerna som grannar, de hjälptes åt med slåttern och med majsskörden.

Sommaren 1995 hade bosnienkriget rasat i mer än tre år och de bosnienserbiska trupperna närmade sig familjen Huseinovics gård.

Ajruna, Nezir, deras vuxna söner och svärdöttrar gömde sig i jordkällaren.

– Vi hade nyligen fått ett barnbarn.

Hans mamma höll för munnen på honom så att bebisskriket inte skulle höras.

Men grannen förrådde oss, säger Nezir.

De lyckades ta sig ut och in i skogen.

Till fots begav de sig mot staden Srebrenica, som FN utsett till en frizon.

De var inte ensamma.

Tiotusentals bosniaker hade sökt skydd i staden.

Men så hände det som världssamfundet lovat inte skulle hända.

Srebrenica föll.

Den bosnienserbiska armén intog staden.

Män i stridbar ålder skildes från kvinnor och barn.

Ett stort antal bussar och lastbilar ordnades fram, männen kördes till avsides skogsområden och industrilokaler och avrättades.

De fredsbevarande FN-soldaterna stod handfallna.

Bild 1 av 2 Suhra Malic är en av 35 mödrar som bor på äldreboendet nära gravfältet.

Hon och hennes man var några av de första muslimerna som återvände till Srebrenica efter kriget.

– Jag har fem söner.

En dog före kriget, två dog i folkmordet, en skadades, och en överlevde, säger hon.

Foto: Beatrice Lundborg Bild 2 av 2 Suhra Malic och hennes söner.

Foto: Beatrice Lundborg Ajruna, Nezir, deras barn och barnbarn lyckades fly en gång till.

– På väg över bergen kom vi ifrån varandra.

Tre av våra söner tillfångatogs och sköts, säger Nezir.

Den äldsta sonen gick 20 dagar i skogen.

– När han satte sin fot på fri bosnisk mark vägde han 40 kilo.

Han hade överlevt, men dog senare.

Han stod inte ut med det han hade varit med om, säger Ajruna.

De återvände till gården efter åtta år som internflyktingar.

Huset var plundrat.

De serbiska grannarna – som velat se dem döda – bodde kvar och hade lagt beslag på deras traktorer.

Skörden var inte längre ett gemensamt projekt.

I mer än tjugo år, fram till dess att Ajruna och Nezir flyttade in på äldreboendet, levde de sida vid sida.

Offren och mördarnas hejdukar.

– Allt var överlagt och välplanerat så att vi muslimer inte längre skulle finnas här.

Vi var helt skyddslösa.

Vi är bättre förberedda nu, bättre beväpnade.

Om det skulle hända igen, alltså, säger Nezir.

De nationalistiska krigen var en tragedi och en skam.

För min familj var de också en stor förvirring.

Mina morföräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 60-talet.

För mamma och för min mormor, min baba, var Balkan detsamma som Jugoslavien.

Kusinerna som vi besökte om somrarna i Kroatien, väninnorna och sysslingarna i Belgrad, och de belästa, beundransvärda Sarajevoinvånarna – alla var de juggar i mammas ögon.

Det är de på sätt och vis fortfarande.

För min mormor var Balkan detsamma som Jugoslavien.

På väggen i hennes lägenhet hängde ett svartvitt porträtt av Josip Broz Tito långt efter hans död.

Foto: Privat Det kan verka enfaldigt så här i efterhand, men etnicitet var i allt väsentligt en icke-fråga.

Jag kan inte minnas att det under min uppväxt, inte ens under krigsåren, yttrades ett ord om vem som var serb, bosniak, kroat eller alban.

Min landsman, sa mamma lyriskt när hon överhörde någon tala serbokroatiska i en butik eller på en restaurang.

Det var ofattbart när de började svartmåla och förskjuta varandra.

För att inte tala om när de började beskjuta varandra.

Mamma grät framför tv:n.

Det var en existentiell kris.

Jag vill veta vad det blev av hatet.

Hur är det att bo vid sidan av någon som medverkat till ens söners död?

Det är förstås både frestande och nödvändigt att blicka tillbaka och fråga sig: Hur kunde det hända?

Varför började människor som känt varandra hela livet att döda varandra?

"Vad är det som skänker destruktiviteten inflytande och varför tar den ibland herraväldet?" som psykoanalytikern Ludvig Igra, son till Förintelseöverlevande, formulerar det i boken "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet".

Men 30 år efter folkmordet i Srebrenica reser jag ändå till östra Bosnien med andra frågor.

Jag vill veta vad det blev av hatet.

Vad etnicitet spelar för roll nu?

Och hur är det att bo vid sidan av någon som medverkat till ens söners död?

Vissa kallar den för grytan.

Andra tycker att världens ände är en mer passande beskrivning.

Srebrenica är en liten stad inklämd mellan bergen, en och en halv mil från den serbiska gränsen.

Vintertid är vinden isande och gatorna snötäckta.

Om somrarna stiger kvicksilvret till 40-gradersstrecket.

Hotel Domavia var en gång tiden Srebrenicas stolthet.

Hit kom människor från hela Jugoslavien för mineralrika kurbad.

Foto: Beatrice Lundborg Men en onsdag i mitten av maj 2025 är temperaturen ljuvlig och kontrasten total.

Under kriget svällde stadens invånare från 7 000 till drygt 40 000.

I dag råder en stillhet som gränsar till ödslighet.

Art deco-bågarna i den tomma butiksarkaden är rostbruna.

På Hotel Domavia, som en gång var ortens pärla, har murgröna och ormbunkar flyttat in.

Bara några rökande män syns till på de i övrigt folktomma gatorna.

Utanför moskén, ett stenkast från den ortodoxa kyrkan, väntar Ahmed Hrustanovic klädd i mörka Levi's 501:or.

Han är imam i Srebrenicas muslimska församling och tar med oss till ett kafé en bit ner i dalen, bjuder på espresso macchiato och Orangina.

Ahmed Hrustanovic var sju år när han, hans syster, mormor och gravida mamma 1993 erbjöds lämna Srebrenica i en FN-konvoj.

Staden var då omringad av den bosnienserbiska armén.

Inga män tilläts stiga ombord på lastbilsflaken.

– Min pappa blev kvar.

Han skrev hundra brev till oss om livet i belägringen.

Kuverten kom stämplade med Röda Korsets märke.

Vad skrev han?

– Att Srebrenica var som ett koncentrationsläger, att ingen tilläts lämna staden, att människor levde ovanpå varandra, sov i portuppgångar och i utblåsta bilar.

Att de svalt.

Min pappa dödades i folkmordet.

Alla mina manliga släktingar dödades.

"Alla mina manliga släktingar dog i folkmordet", säger imamen Ahmed Hrustanovic.

Foto: Beatrice Lundborg Efter islamiska studier i Sarajevo flyttade Ahmed Hrustanovic, liksom Ajruna och Nezir, tillbaka till Srebenica.

Han gifte sig, fick fem barn.

Tre av dem går i skolan som ligger mittemot kaféet där vi sitter.

Någon undervisning om folkmordet som tog livet av deras farfar ingår inte i läroplanen.

– Jag känner mig hemma här, för egen del kan jag inte önska mig något mer av livet.

Men för muslimer som grupp är det dåliga tider.

Det finns för mycket förnekelse.

Det är serbernas historieskrivning som gäller.

Han säger det med den värdighet och sans som muslimerna kallar sabr.

Fakta.Folkgrupper i Bosnien-Hercegovina Landet har 3,1 miljoner invånare och tre dominerande folkgrupper: bosniaker, serber och kroater.

Bosniakerna, som vanligen är muslimer, är den största gruppen och utgör drygt 50 procent av landets befolkning.

Bosnienserberna är i regel ortodoxt kristna och utgör drygt 30 procent av landets befolkning.

Medan bosnienkroaterna oftast är katoliker och utgör drygt 15 procent av landets befolkning.

Visa mer Visa mindre Srebrenica ligger i Serbiska republiken, en av två självstyrande delstater i nationen Bosnien-Hercegovina.

Bakgrunden till bildandet av republiken var att bosnienserberna motsatte sig att Bosnien skulle lämna Jugoslavien och var rädda för att bli minoritet i ett nytt land.

Så kom kriget, som det så ofta gör, att handla om rätten till jorden och om blodet.

Bosnienmuslimska styrkor, ledda av Naser Oric, attackerade serbiska samhällen.

Parallellt försökte den bosnienserbiska armén ledd av Ratko Mladic skapa ett etniskt homogent område och utsatte muslimer för förföljelser, deportationer och mord.

Denna rensning kulminerade när 8 300 män och pojkar under några få julidagar 1995 avrättades i och omkring Srebrenica.

Länk till grafik I december samma år slöts Daytonavtalet som satte punkt för kriget.

Serbiska republiken erkändes, avsikten var att skydda serberna.

Mladic och flera andra bosnienserbiska ledare dömdes senare till långa fängelsestraff i internationella brottmålsdomstolen i Haag.

– Det gick inte rätt till från början, Daytonavtalet är ett fiasko.

Omvärlden gav halva landet till dem som hade begått folkmord.

Hur kan man göra så?

säger Ahmed Hrustanovic.

Så ingen rättvisa har skipats?

– Att flera dömdes i Haag är en rättvisa.

Men offren har inte fått upprättelse, eftersom domarna inte har någon effekt här.

Jag känner inget agg mot vanliga serber, vi kan prata vänligt och avslappnat med varandra.

Men politikerna… Ahmed Hrustanovic fnyser och rynkar ögonbrynen.

– Det finns fortfarande ingen lokal eller regional serbisk politiker som talar öppet om folkmordet.

Tvärtom förnekar de det och hävdar att gravarna under de vita stenarna på gravfältet är tomma och att vi muslimer bara spelar offer.

Borgmästaren i Srebrenica heter Milos Vucic, är kusin till Serbiens president Aleksandar Vucic och vill inte låta sig intervjuas av mig.

Ahmed Hrustanovic beskriver honom som en polerad politiker och en artig man.

Det är inte honom han har i åtanke när han rynkar ögonbrynen.

Bild 1 av 2 Srebrenica memorial center ligger i den nedlagda batterifabrik som under kriget fungerade som den holländska FN-bataljonens bas.

Här sökte tusentals människor skydd när Srebrenica fallit.

Foto: Beatrice Lundborg Bild 2 av 2 Gravar till folkmordets offer fyller Srebrenica memorial center.

Foto: Beatrice Lundborg Nyligen kallade Serbiska republikens president Milorad Dodik bosniaker för "genetiska lögnare".

Under parollen "Serbiska republiken kallar dig" har han den gångna våren högröstat krävt att republiken ska frigöras från Bosnien-Hercegovina.

Nationella domstolar har i sin tur utfärdat en arresteringsorder mot honom.

– Det har verkligen varit en orolig vår.

Människor är rädda.

För ett nytt krig, säger Ahmed Hrustanovic.

Vad önskar du av framtiden?

– Jag hoppas bara på frid och fred.

Bosnien hade kunnat vara som ett litet Schweiz.

Vi har naturresurser, vackra sjöar och sublima berg.

Vi hade kunnat leva tillsammans här, men det vill varken serberna eller kroaterna.

Som nybliven vuxen tillbringade jag en månad i Serbien.

Jag hade mest varit i Kroatien hos min morfars släktingar.

Nu skulle jag träffa min mormors – babas – familj.

På dagarna reste jag till byar runt Belgrad och Novi Sad och satt i gammelmostrars soffor med virkade dukar på ärmstöden.

Många hade jag inte sett sedan jag var ett litet barn.

På kvällarna när hettan lagt sig drack jag rakija och rökte cigaretter med mina jämnåriga sysslingar på Donaus stränder.

Reportern Sandra Stiskalo tillsammans med sin mormor Ljubica (till vänster) och och mammas ingifta kusin Dragica (till höger) i Novi Sad i Serbien 2007.

Foto: Privat Jag var politiskt nyvaken, och lika frågvis som taktlös.

Jag undrade hur de såg på Bosnienkriget.

Varför erkände inte serberna folkmordet?

Varför bad de inte om ursäkt, som tyskarna hade gjort?

Varför höll de hela tiden på att relativisera?

Ville de inte gå vidare?

Ville de inte framtiden?

Vevade jag.

Jag hoppas att det var så.

Att mina serbiska släktingar trots allt brydde sig Mina sysslingar som vuxit upp i ett Serbien som gick på knäna ekonomiskt och som aldrig hade varit i Bosnien, kanske aldrig varit utomlands över huvud taget, gjorde vad de kunde för att byta samtalsämne.

De ville prata om något hyggligare.

När jag insisterade vädjade deras blickar om att jag skulle sluta.

De sa: "Vi är inte politiska. Politik intresserar oss inte." Jag kunde inte begripa hur de kunde svara på det sättet.

Många år senare fann jag exempel på liknande reaktioner i Ludvig Igras bok.

"Likgiltigheten har en viss förmåga att skenbart återställa sinnesfriden." Jag hoppas att det var så.

Att mina serbiska släktingar trots allt brydde sig.

Att tigandet och ointresset bara var ett sätt att känslomässigt hantera det svåra faktum att obeskrivliga grymheter hade begåtts i deras – vårt – namn.

Arnel Sandzic är 22 år men har ont om tid.

"Det är inte bara folkmordet och förnekelsen som gör det svårt att leva här", säger Arnel Sandzic som arbetar som guide på Srebrenica memorial center.

Foto: Beatrice Lundborg Han pratar som någon som måste skynda sig att berätta allt han vet medan han kan.

En natt när han var sju eller kanske åtta år väcktes han av ett underligt läte.

I hallen fann han sin pappa sittande på huk med armarna kupade över huvudet.

– Pappas mardrömmar brukade få honom att skrika.

Den natten gnydde han bara.

Han drömde att vi var i skogen, att de våldtog min syster och avrättade mig, säger han och pekar på de gröna åsarna utanför de dammiga fönstren.

Arnel arbetar som guide på Srebrenica memorial center.

Det är ett museum inhyst i en nedlagd batterifabrik några kilometer norr om staden Srebrenica.

Under kriget hade den fredsbevarande FN-styrkan sin bas här.

När Srebrenica intogs av bosnienserbiska trupper sökte omkring 20 000 bosniaker skydd i industrilokalerna och utanför grindarna.

I dagar låg människor packade som sardiner på betonggolven, sedan överlämnade FN dem till bosnienserberna.

Därefter folkmordet.

Bild 1 av 2 Sedan starten 2003 har man på Srebrenica memorial center arbetat med att dokumentera folkmordet genom att samla in vittnesmål och föremål.

Foto: Beatrice Lundborg Bild 2 av 2 2005 grävdes ytterligare 613 gravar till offer som återfunnits i massgravar.

Kropparna begravdes på årsdagen av folkmordet i Srebrenica.

Foto: Hidajet Delic/AP Bland offren fanns Arnels två farbröder.

Deras kroppsdelar återfanns i olika massgravar.

– Fler än tusen personer är fortfarande försvunna.

Det finns massgravar som vi ännu inte hittat.

Och det finns människor som vet var dessa massgravar ligger, men som vägrar berätta det.

Därför, bland annat, är försoning fortfarande otänkbart, säger han.

Srebrenica memorial center bildades efter ett nationellt regeringsbeslut från Bosnien-Hercegovina och finansieras till stor del av USA och av internationella organisationer.

Sedan starten 2003 har man arbetat med att dokumentera folkmordet genom att samla in vittnesmål och föremål.

Den 11 juli varje år arrangerar man även en minnesdag för att hedra offren.

I mars i år beslutade ledningen att tillfälligt stänga centret.

Ledningen hänvisade till de politiska spänningarna och rädslan som president Milorad Dodiks separatismplaner hade orsakat.

– Folk började oroa sig för krig igen, människor bunkrade varor och packade flyktväskor, säger Arnel Sandzic.

Trodde du att det skulle bli krig?

– Nej, det gjorde jag inte.

Förresten är vi starkare denna gång.

Arnel medverkar också i ett FN-projekt för unga bosnienserber, bosniaker och kroater.

De träffas, gör aktiviteter ihop och pratar om kriget.

Syftet är att försöka betrakta våldet ur varandras olika perspektiv.

Ibland går det, ibland inte.

Den etniska dogmen är stark.

– Det finns ett hopp bland de unga.

Vi umgås, vi pratar.

Men bosnienserberna förnekar folkmordet.

Så varför ska jag minnas och erkänna de brott och övergrepp som bosniaker begick?

Har du övervägt att lämna Srebrenica?

– Hundratals gånger.

Det är inte bara folkmordet och förnekelsen som gör det svårt att leva här.

Det finns nästan inga jobb, det är svårt att bilda familj.

Jag håller på att lära mig tyska.

Min pappa och min syster också.

Vi får se vad det blir av oss.

En skolklass från staden Banovici ber framför minnesmärket och gravfältet i Srebrenica.

Foto: Beatrice Lundborg Att kliva in i min mormors lägenhet i Göteborg var som att besöka ett skönmålat förflutet.

På väggen hängde ett svartvitt porträtt av Josip Broz Tito.

Det hängde där långt efter att han dött och långt efter att det socialistiska Jugoslavien hade fallit sönder.

I mormors värld var familjen fortfarande hel och harmonisk och den enväldige, men gode, patriarken ännu vid liv.

I verkligheten hade Tito – landsfadern – dött och en blodig arvstvist utbrutit.

Så småningom slutade hon helt att läsa tidningar och lyssna på radio.

Det fanns flera skäl till det Hon är mycket gammal nu, min mormor, men hon lever än.

I självvald isolering.

Någon sekundärskuld verkar hon aldrig känt av.

När jag någon gång frågat om kriget har hon först viftat avvärjande med fingrarna, sedan tagit sig för huvudet och börjat smäda väst som splittrade jugoslaverna.

O, Bože, Bože  – åh Gud, åh Gud – sa hon ofta och hemföll åt det som Ludvig Igra beskriver som paranoid retorik.

"Vi är de utsatta i en fientlig omvärld." Så småningom slutade hon helt att läsa tidningar och lyssna på radio.

Det fanns flera skäl till det.

Ett var att hon inte ville höra vad de sa om hemlandet som inte längre fanns.

Folkmordet i Srebrenica kommer vi aldrig att prata med varandra om.

På väg från minnescentret till vandrarhemmet på andra sidan Srebrenica ser jag dem utanför en kiosk.

En handfull män bakom ett plastbord.

Jag vet inte hur jag vet det, men jag bara gör det.

Vet att de är bosnienserber.

De är de första bosnienserberna som jag stött på och som vill prata med mig under resan.

Jag berättar att jag kommer från Srebrenica memorial center och undrar om de varit där.

– Nej.

Den dagen en muslim besöker vårt gravfält och hedrar våra offer då kommer vi att åka dit, men inte förr, säger Darko Rakic.

– Precis, fyller Dalibor Milosevic i och fortsätter: – Ni borde åka till Zalazje.

Mina farbröder ligger begravda där, de är också offer för kriget.

Varför skriver ni inte om dem?

"Krigsbrott begicks på båda sidor. Men det enda medierna vill tala om är 'folkmordet', ingen bryr sig om hur det är att leva här i dag, säger Darko Rakic som dricker öl med sina vänner utanför en kiosk i Srebrenica. Foto: Beatrice Lundborg Zalazje är en by som hör till kommunen Srebrenica. Tre år före folkmordet dödade den bosnienmuslimska armén 69 bosnienserber, både militärer och civila, där. Varje år hålls en minnesceremoni med blomnedläggning för att hedra offren. Männen har inte mycket gott att säga om utländska journalister som kommer till Srebrenica, men erbjuder mig att sitta ner vid deras bord och dricka en öl med dem. – Medier som kommer hit rapporterar bara utifrån ena sidan. Krigsbrott begicks på båda sidor. Men det enda ni vill tala om är "folkmordet", ingen bryr sig om hur det är att leva här i dag, säger Darko Rakic. Hur är det att leva i Srebrenica? – Dåligt. Alla flyttar härifrån. Det finns inga jobb, inget att göra, inga butiker, inga kvinnor, inte ens ett bageri. Dalibor Milosevic går in i kiosken och hämtar en öl till. – Jag har varit arbetslös sedan jag var 18 år. Framtiden existerar inte här, säger han när han kommer tillbaka till plastbordet. Vad betyder etnicitet i Srebrenica nu? – Det där är också något som pumpas upp av politiker och medier. Ingen här tänker på etnicitet, på vem som är bosniak, serb eller kroat. En bit längre bort på gatan dricker 75-årige Suljo Jelkic och Enver Mustafic kaffe. Visst finns det fortfarande en uppdelning mellan serber och bosniaker, säger Enver, men några incidenter eller våld har inte förekommit på länge. Enver Mustafic till vänster och Suljo Jelkic till höger. Foto: Beatrice Lundborg I juli varje år kör de till gravfältet för att hedra folkmordets offer. Det är nödvändigt att minnas, men de vill också gärna tänka på tiden före kriget då människor från hela Jugoslavien kom till Srebrenica för kurbad. – Vi har hälsosamt och mineralrikt vatten här. Jag hade önskat att människor kom hit för att bada igen och inte bara för den mörka historien. Vi hälsar alla välkomna. Länk till grafik

출처: https://www.dn.se/kultur/de-lever-intill-sina-barns-gravfalt-och-granne-med-forna-fiender/