아멜리 노통브, 세 권의 책이 출판 보류
프랑스어권에서 가장 칭송받고 많은 독자를 보유한 작가 아멜리 노통브(Amélie Nothomb)는 아직 스웨덴에서는 덜 알려져 있습니다. 노통브는 강간과 예수의 고난을 유머러스하게 다루는 작가입니다.
파리의 만남과 유명세
"그녀가 어땠는지 나중에 꼭 말해줘요!" 파리에서 아멜리 노통브를 만난다고 하면 지인들이 가장 흔하게 하는 반응입니다. 프랑스어권에서 가장 칭찬받고 많이 읽히며 번역되는 작가 중 한 명인 그녀는 프랑스 내 서클을 넘어 널리 알려져 있습니다. 그녀는 수많은 권위 있는 문학상을 수상했으며, 30년 동안 미디어에 노출되었음에도 불구하고 그녀의 페르소나는 끊임없이 사람들을 매료시킵니다. 하지만 스웨덴에서는 이상하게도 잘 알려지지 않았습니다.
그녀는 재치 있고, 이해심 많으며, 격식 없는 사람입니다.
종교적 영감과 작품
최근 소설 "프시코폼프(Psykopomp)"는 죽은 영혼을 사후 세계로 인도하는 종교학적 존재입니다. 이 작품은 그녀의 아버지에 대한 전기인 "첫 번째 피(Första blodet)", 예수의 마지막 밤에 대한 이야기인 "갈증(Törst)"으로 시작되는 일련의 작품 중 세 번째 작품입니다. 이는 속세와 성스러운 삼위일체를 이루는 작품입니다.
“저도 모르게 아버지, 아들, 성령에 대한 3부작을 썼어요!” 아멜리 노통브는 외칩니다.
성령은 물론 더 중요한 문화적 심리적 안내자 중 하나이지만, 자전적 소설에서 작가 자신은 산 자와 죽은 자, 사람과 새를 연결하는 고리입니다.
유년 시절과 삶의 변화
아멜리는 벨기에 외교관의 자녀로 아시아에서 어린 시절을 보냈습니다. 일본, 중국, 방글라데시의 새들은 그녀에게 끊임없는 변화 속에서도 지속적인 느낌을 주었습니다. 날 수 있고 노래할 수 있다는 상상을 해보세요!
12살 때 어린 시절이 갑작스럽게 끝났습니다. 아멜리는 가족들이 목격한 성폭행 피해자가 되었지만, 어머니의 즉흥적인 "불쌍한 아가" 외에는 언급되지 않았습니다.
"프시코폼프" 출간과 반응
현재 스웨덴어로 번역 출간된 아멜리 노통브의 최신 소설 "프시코폼프"입니다.
46년 후, 아멜리 노통브는 이 문구가 그녀의 정신을 온전하게 유지시켜준 유일한 문구라고 말합니다.
“저는 여전히 그 말에 감사합니다. 만약 그녀가 그 말을 하지 않았다면, 저는 정말 미쳐버렸을 거라고 생각해요. 저는 모든 것을 지어냈을 거예요. 동시에, 저는 그 후로 형언할 수 없을 정도로 좋지 않은 상태였어요.”
아멜리 노통브가 방글라데시의 해변가에서 일어난 강간 사건에 대해 이야기하는 것은 처음이 아닙니다.
“저는 2004년에 미투 운동 전에, 저에게 일어난 일에 대해 이야기하는 책을 출판했어요. 반응은 끔찍했어요! 열 명 중 아홉 명이 제가 지어낸 이야기라고, 관심을 끌기 위해 무엇이든 했다고 말했어요. '프시코폼프'가 출판되었을 때(2023년 프랑스어판, 편집자 주), 반응은 연대와 이해로 특징지어졌습니다. 우리는 더 이상 같은 세상에 살지 않아요. 좋은 소식입니다.”
12살의 아멜리는 무력감을 극복하기 위해 날기를 시도합니다.
“저는 행복한 아이와 완전히 환멸을 느낀 십 대의 합성체입니다. 저는 행복한 달걀이었고, 그 달걀이 깨진 후 저는 매우 불행한 새끼 새가 되었어요. 날개를 배우는 데 어려움이 많았는데, 새끼 새에게는 흔한 일이고, 많은 새들이 성공하기 위해 고군분투합니다. 저는 새의 비행처럼 보이는 것을 만드는 데 많은 시간을 보냈어요.”
비행의 의미와 작가의 고뇌
새는 이상이 되고, 외부의 영향을 받아서는 안 되는 일종의 현재의 천재가 됩니다.
“나는 끊임없는 위험 속에 살고, 항상 순간에 있기 때문에 비행하는 것입니다. 또한 완벽한 글쓰기의 은유이기도 합니다. 저는 글쓰기를 끊임없는 위험으로 느끼지만, 살아있다는 것을 느끼기 위해 그것이 필요합니다.”
아멜리 노통브는 2025년 4월 파리 도서 축제에서 독자들을 만날 예정입니다.
글쓰기의 가치
"프시코폼프"에서 아멜리 노통브는 절대적인 은총의 상태로서의 글쓰기에 대해 이야기합니다. 출판사가 원고를 채택하는 것은 보너스이지만, 글쓰기가 본질입니다. 그리고 그녀는 이 은총을 점점 더 얻기 어려워지고 있다고 느낍니다.
“제가 날아가는 방식은 글을 쓰는 것입니다. 어렵기도 하지만, 점점 더 어려워집니다. 지금은 언어에 대해 이야기하고 있습니다. 마치 매번 경계를 넘기 위해 약간의 영역을 얻어야 하는 것과 같고, 그 경계는 점점 더 넘기 어려워집니다.”
파리의 알빈 미셸 출판사에서 그녀의 붐비는 사무실에서 만났을 때, 그녀는 오늘의 서신에 답장을 보내는 데 열중하고 있었습니다. 수많은 우표가 붙은 봉투가 책상에 놓여 우편으로 부쳐지기를 기다리고 있었습니다. 아멜리 노통브에게 글을 쓰는 사람은 항상 답장을 받지만, 그것은 손으로 쓴 편지여야 하고 같은 방식으로 답해야 합니다.
명성과 인정
2015년, 그녀는 벨기에 아카데미 의자가 되었고, 옛 조국에서 남작 부인 칭호를 받았습니다. 그러나 문학 작품으로 수많은 상을 받았음에도 불구하고, 그녀는 대중의 인정을 가장 중요하게 생각합니다.
“물론, 조금의 망설임도 없이요. 비평가들이 저를 싫어하는 경우가 많아요. 대중의 의견이 훨씬 더 중요합니다. 그들의 일은 여러분을 비평하거나, 여러분의 글을 읽는 것이 아니기 때문입니다. 그들이 그렇게 한다면, 그들은 정말로 관심이 있기 때문입니다.”
데뷔와 인정의 어려움
25세에 니체, 셀린느, 사르트르에 대한 언급으로 가득한 문학적 추리 소설 "암살자의 위생(Hygiène de l’assassin)"으로 성공했을 때, 그녀의 가장 어려운 과제는 자신이 저자임을 세상에 납득시키는 것이었습니다.
“제 출판업자는 매우 만족해서 저를 홍보하고 싶어 했고, 그래서 그는 저를 파리의 많은 칵테일 파티에 보냈어요. 제가 누구인지 말했을 때, 사람들은 웃기 시작했어요.” 아멜리 노통브는 1992년 데뷔에 대해 말했습니다.
“이 사과 뺨을 가진 아이가 '암살자의 위생'을 썼다고 주장하다니 누구야?!'” 하지만 이 서클의 어떤 남자도 작가임을 주장하지 않았기 때문에, 결국 몇 년 후에 그들은 그것이 제 책이라는 데 동의했습니다.”
작품 세계의 확장
그 이후로 그녀가 출판한 30편의 소설은 내용면에서 광범위합니다. 성장 이야기, 성경 이야기, 일본 기업의 계층 구조와 리얼리티 TV에 대한 관찰입니다. 아멜리 노통브의 문학적 세계는 끊임없이 확장되지만, 이야기들은 서로 교차하며 번쩍입니다.
작품 속 주제와 자아 성찰
골고다에서 예수의 여정은 첫 소설의 폭식증 환자인 주인공과, 10대 아멜리가 스스로를 굶어 죽게 만들려고 하는 “프시코폼프”에 이르기까지 신체의 한계를 탐구합니다.
아멜리 노통브는 거식증이 역설적으로 자신을 강간 외상으로부터 보호하는 역할을 했다고 말합니다.
“저는 나중에 거식증으로 사망한 많은 사람들을 만났고, 제가 죽지 않은 것은 기적입니다. 저는 매우 아팠고 회복하는 데 오랜 시간이 걸렸습니다. 저는 거식증이 단순히 제가 겪었던 일에 대한 일종의 화학 요법과 같은, 끔찍한 무언가를 필요로 할 정도로, 제가 매우 안 좋은 상태에 있었기 때문에, 그 목적을 수행했다고 생각합니다. 죽음에 최대한 가까워지는 것이 제 생각이었습니다.”
“저는 나중에 거식증으로 사망한 많은 사람들을 만났고, 제가 죽지 않은 것은 기적입니다.” 아멜리 노통브는 말합니다.
십 대 소녀, 그리고 신성함
그녀의 작품에는 10대 소녀가 특별한 자리를 차지하고 있으며, 모니카 파게르홀름의 동갑내기 디바(Diva)와 크게 다르지 않습니다. 모든 경계를 동시에 허물려는 소녀는 신인가요?
58세의 노통브도 이 질문을 가지고 있습니다. 소설 "갈증(Törst)”에서 예수의 역할을 하는 것은 여러 국가에서 논란을 일으켰습니다. 많은 사람들이 예수의 삶에 대한 회상은 제자들의 실패와 마리아 막달레나에 대한 열망에 대해 숙고할 때, 신성 모독으로 여겼습니다.
이는 자극적으로 들릴 수 있지만, 아멜리 노통브는 대부분의 사람들보다 기독교를 더 잘 이해하고 있습니다.
“저는 가톨릭 신자로 자랐고, 예수는 제 평생 가장 집착했던 인물입니다. 저는 우리를 위해 고통받은 예수의 이야기를 해야 한다는 것을 일찍 알았습니다. 그러다가 제가 12살 때 일어났습니다. 저는 극심한 고통을 겪었고, '젠장, 예수도 고통받았고, 스스로 선택했잖아!'라고 생각했어요. 어떻게 그렇게 도덕적으로 훌륭한 사람이 그것을 선택할 수 있습니까? 그것은 실수임에 틀림없습니다. 그리고 우리가 구원받지 못했는데, 어떻게 이 실수가 우리의 구원, 사랑의 증거로 제시될 수 있습니까?
이 이야기는 저를 미치게 만들었고, 저는 그것의 밑바닥까지 파고들어 제가 이해하는 방식으로 그것을 말해야 한다는 것을 깨달았습니다.”
작가적 고뇌와 내면의 갈등
그녀는 자신을 “비종교적 신비주의자”라고 부르며, 그녀의 여러 소설은 난해한 배경을 가지고 있습니다. 패트릭 노통브에 대한 전기인 “첫 번째 피”는 그의 죽음 직후에, 아버지와 끊임없이 대화하며 썼습니다.
제 출판업자가 원고를 출판해서는 안 된다고 생각하면, 저는 그에게 귀 기울여야 한다고 생각합니다.
“저는 그것을 프시코폼프의 개념에 포함시킵니다. 누군가가 죽은 자와 실제로 연결되어 있다고 느끼고, 아, 이것은 자기 암시가 아니고, 정말로 일어나는 일이라고 알고 있다면, 저는 그 사람을 프시코폼프로 간주합니다. 죽은 자와 산 자의 차이는 저에게 그렇게 크지 않습니다. 물론 생전에 마음에 들지 않았던 죽은 자들이 당신과 연락하려고 하는데, 그들이 변하지 않았다는 것이 밝혀집니다. 그러면 전화를 끊을 권리가 있습니다!”
이것이 아멜리 노통브의 특징입니다. 그녀는 실존적인 사색과 날카로운 일상적인 결론을 혼합합니다. 그녀는 또한 종종 글에서 끊임없이 재밌습니다. 책은 200페이지를 넘는 경우가 드물고, 산문은 때때로 거의 임상적인 절제성을 특징으로 합니다.
“저는 은유적인 죽음이 두렵습니다. 나쁜 문장, 그러면 끝이에요! 그리고 저는 수정을 믿지 않아요. 넘어지면, 문장을 놓치면, 끝이에요.”
엄격하게 들릴 수 있지만, 자기 훈련 또한 아멜리 노통브의 원칙 중 하나입니다. 매일 아침 4시부터 8시까지, 그녀는 늦게 잠들었든, 세상 어디에 있든 상관없이, 중단 없이 글을 씁니다. 심지어 가까운 사람이 막 죽었더라도 말입니다.
다양한 물질을 가지고 실험한 후, 그녀는 정신을 날카롭게 하는 데 가장 좋은 것은 검은 차 한 잔이라는 결론을 내렸습니다. 비록 그녀의 정신을 자극하는 아야와스카 여행(Ayahuasca-trips)은 항상 잊을 수 없지만 말입니다. 그래서 그녀는 그에 대한 책을 썼지만, 출판업자에 의해 보류되었습니다. 그녀의 원고 세 편은 “부도덕하거나, 불법적이거나, 단순히 우울하다”는 이유로 보류되었습니다. 그러나 아멜리 노통브는 차분함을 유지합니다.
“저는 매우 훌륭한 출판업자를 두고 있습니다. 저는 그의 판단을 믿고, 그것을 검열이라고 생각하지 않습니다. 그는 지적이고, 제가 원하는 곳 어디든 출판될 수 있다는 것을 알고 있습니다. 그가 원고를 출판해서는 안 된다고 생각하면, 저는 그에게 귀 기울여야 한다고 생각합니다.
저 자신에게는 아야와스카와 좋은 관계가 있지만, 저는 다른 방식으로 완전히 벗어나는 사람들을 보았습니다. 위험할 수 있습니다.
술에 대한 생각
술에 대해서는요?
샴페인을 마시면 글을 쓰는 것은 불가능해요!
PARIS.
Amélie Nothomb är en av den franskspråkiga världens mest hyllade och lästa författare – men än så länge ganska okänd i Sverige.
DN:s Johanna Frändén möter en ikon som skriver om både våldtäkt och Jesu lidande – med humor.
"Du måste berätta efteråt hur hon var!" är den vanligaste reaktionen hos bekanta i Paris när jag säger att jag ska träffa Amélie Nothomb.
Som en av den fransktalande världens mest hyllade, lästa och översatta författare är hon känd långt utanför landets bokcirklar.
Hon har vunnit en rad prestigefulla litteraturpriser och hennes persona väcker konstant fascination, trots trettio års medial exponering.
I Sverige är hon märkligt okänd.
Hur hon är?
Slagfärdig, lyhörd och chosefri.
"Psykopomp", titeln på senaste romanen, är en religionshistorisk varelse som ledsagar döda själar till livet efter detta.
Den är tredje delen i en serie som inleddes med "Första blodet", biografin om hennes pappa, och "Törst", berättelsen om Jesu sista dygn i livet.
Cirkeln sluts i en lika delar profan och sakral treenighet.
– Utan att veta om det skrev jag en trilogi om fadern, sonen och den helige ande!
utbrister Amélie Nothomb.
Den helige ande är förstås en av de viktigare kulturhistoriska psykopomperna, men i den självbiografiska romanen är författaren själv länken mellan de levande och döda – och mellan människorna och fåglarna.
Amélie växer upp i Asien som barn till en belgisk diplomat.
Fåglarna i Japan, Kina och Bangladesh ger henne en känsla av kontinuum i ett liv fullt av uppbrott – tänk att både kunna flyga och sjunga!
När hon är tolv tar barndomen abrupt slut.
Amélie utsätts för en överfallsvåldtäkt som familjen blir vittne till, men som aldrig verbaliseras utöver mammans spontana "stackars liten".
"Psykopomp" är Amélie Nothombs senaste roman, som nu finns på svenska.
Fyrtiosex år senare menar Amélie Nothomb att den enda frasen var det som höll henne vid sina sinnens fulla bruk.
– Jag är fortfarande tacksam för det, om hon inte yttrat de orden tror jag på riktigt att jag hade blivit galen.
Jag skulle ha tänkt att jag hittat på allt.
Och samtidigt var jag i obeskrivligt dåligt skick efteråt.
Det är inte första gången Amélie Nothomb berättar om våldtäkten på en badort i Bangladesh.
– Jag publicerade en bok 2004, före metoo, där jag berättade om vad som hänt mig.
Reaktionerna var hemska!
Nio av tio personer menade att jag hittade på, att jag tog till vad som helst för att få uppmärksamhet.
När "Psykopomp" publicerades (2023 på franska, reds anm) var reaktionerna präglade av solidaritet och förståelse.
Vi lever inte längre i samma värld, det är goda nyheter.
Den tolvåriga Amélie kanaliserar vanmakten genom att försöka lära sig flyga.
– Jag är syntesen av ett lyckligt barn och en totalt desillusionerad tonåring.
Jag var ett lyckligt ägg, och efter att ägget gick sönder blev jag en mycket olycklig fågelunge.
Jag hade enorma problem med att lära mig flyga, det är vanligt hos fågelungar, många får kämpa för att lyckas.
Jag lade mycket tid på att skapa något som såg ut som en fågels flykt.
Fågeln blir ett ideal, ett sorts nuets geni som aldrig har råd att låta sig störas av utomstående intryck.
– Att flyga är att leva i permanent fara, för man befinner sig hela tiden i ögonblicket.
Det är också en metafor för det perfekta skrivandet.
Jag upplever skrivandet som en permanent fara, men jag behöver det för att känna mig levande.
Amélie Nothomb möter läsare på bokfestivalen i Paris i april 2025.
Foto: Marechal Aurore/ABACA/Shutterstock I "Psykopomp" resonerar Amélie Nothomb kring skrivandet som ett tillstånd av absolut nåd.
Om ett förlag antar manuskriptet är det en bonus, men det är skrivandet som är det väsentliga.
Och hon upplever denna nåd som alltmer svåråtkomlig.
– Mitt sätt att flyga är att skriva.
Det är inte bara svårt, utan det blir hela tiden svårare.
Nu pratar jag om det språkliga.
Det är som att man varje gång måste vinna lite terräng för att flytta gränsen, och den blir allt svårare att flytta.
När vi träffas på hennes överbelamrade kontor hos förlaget Albin Michel i Paris är hon i full färd med att svara på dagens brevkorrespondens.
En stor hög frankerade kuvert ligger på skrivbordet och väntar på att postas.
Den som skriver till Amélie Nothomb får alltid svar, men det ska vara handskrivna brev som besvaras på samma sätt.
2015 fick hon en stol i Belgiska Akademien och dubbades till baronessa i det gamla hemlandet.
Men trots en lång rad utmärkelser för sin litterära gärning är det publikens uppskattning hon sätter främst.
– Naturligtvis, utan någon som helst tvekan.
Det händer ofta att kritikerna inte gillar mig.
Allmänhetens uppfattning är mycket viktigare, eftersom deras jobb inte är att recensera dig, eller att läsa dig.
Om de ändå gör det, beror det på att de verkligen är intresserade.
När hon slog igenom som 25-åring med den litterära mordgåtan "Hygiène de l'assassin" ("Hygiene and the assassin" i den engelska utgåvan), sprängfull med referenser till Nietzsche, Céline och Sartre, blev hennes tuffaste uppgift att övertyga omvärlden om att det var hon som var upphovskvinnan.
"Min förläggare var väldigt nöjd och ville visa upp mig, så han skickade runt mig på en massa cocktails i Paris. När jag sa vem jag var började folk skratta", säger Amélie Nothomb om debuten 1992.
Foto: Charlotte Abramow – Jag förstod att det var en komplimang, men det var ändå en jobbig erfarenhet.
Min förläggare var väldigt nöjd och ville visa upp mig, så han skickade runt mig på en massa cocktails i Paris.
När jag sa vem jag var började folk skratta.
"Vem är det här äppelkindade barnet som påstår sig ha skrivit 'Hygiène de l'assassin'?!" Men eftersom ingen äldre man i de här kretsarna tog på sig författarskapet gick de till slut, flera år senare, med på att det var min bok.
Det trettiotal romaner hon publicerat sedan dess spänner innehållsmässigt över ett stort fält; det är uppväxtskildringar, bibliska berättelser, betraktelser över japansk företagshierarki och reality-tv.
Amélie Nothombs litterära universum expanderar konstant, men berättelserna blinkar kors och tvärs till varandra.
Jesu vandring på Golgata utforskar kroppens gränser på samma sätt som den hetsätande överviktige huvudpersonen i debutromanen, vidare till den tonåriga Amélie som i "Psykopomp" som håller på att svälta sig själv till döds.
Amélie Nothomb menar att anorexin paradoxalt nog räddade livet på henne, eftersom den var ett svar på traumat efter våldtäkten.
– Jag har träffat många som senare dött av anorexi och det är ett mirakel att jag inte gjorde det själv.
Jag var väldigt sjuk och det tog mig lång tid att bli frisk.
Jag tror ändå att anorexin fyllde ett syfte, helt enkelt för att jag var i så dåligt skick att jag behövde något så förfärligt som anorexi – och jag är medveten om att det här låter hårt – som en sorts kemoterapi mot det som hänt mig.
Tanken var att närma sig döden så mycket som möjligt.
"Jag har träffat många som senare dött av anorexi och det är ett mirakel att jag inte gjorde det själv", säger Amélie Nothomb.
Foto: Cedric Perrin/Bestimage Den grandiosa tonårsflickan har en alldeles särskild plats i hennes oeuvre, inte helt olikt Monika Fagerholms jämnåriga Diva.
Flickkvinnan som försöker spränga alla gränser på samma gång: är hon Gud?
Frågan hänger också över den 58-åriga Nothomb.
Greppet att tala för Jesus i romanen "Törst" (2024) skapade debatt i flera länder.
Många upplevde Jesus tillbakablickar på livet som vanvördiga, när han resonerar kring lärjungarnas tillkortakommanden och hur han åtrår Maria Magdalena.
Det kan låta sensationslystet, men Amélie Nothomb bottnar i kristendomen bättre än de flesta.
– Jag är uppfostrad som katolik och Jesus är den figur jag varit mest besatt av i hela mitt liv.
Jag visste tidigt att jag behövde berätta historien om Jesus som lidit för vår skull.
Sen hände det som hände mig när jag var tolv.
Jag led något fruktansvärt och jag tänkte "men vad fan, Jesus led också och han valde det själv!" Hur kan en så moraliskt högtstående person välja det?
Det måste vara ett misstag.
Och hur kan detta misstag presenteras som ett prov på kärlek, på vår frälsning, när vi inte alls blivit frälsta?
– Den här historien gjorde mig galen och jag förstod att jag behövde gå till botten med det och berätta den så som jag förstår den.
Hon kallar sig "icke-religiös mystiker", flera av hennes romaner har en ockult klangbotten.
"Första blodet", biografin över Patrick Nothomb, skrev hon kort efter hans död, i ständig dialog med pappan.
Om min förläggare inte tycker att ett manuskript ska publiceras säger jag till mig själv att jag bör lyssna på honom – Jag inkluderar det i begreppet psykopomp.
Om någon upplever sig bli kontaktad på riktigt av en död och vet att, nej, det här är inte självsuggererat, det händer verkligen, då betraktar jag personen som en psykopomp.
Skillnaden mellan döda och levande är inte så stor för mig.
Det finns förstås döda man inte gillade när de levde som försöker komma i kontakt med en och så visar det sig att de inte har förändrats.
Då har man rätt att lägga på luren!
Det sista är karaktäristiskt för Amélie Nothomb.
Hon blandar existentiella funderingar med dräpande vardagsnära slutsatser.
Ofta är hon också oavbrutet rolig i text.
Böckerna är sällan över 200 sidor långa och prosan präglas emellanåt av en nästan klinisk ordknapphet.
– Jag är rädd för en metaforisk död.
En dålig mening och det är över!
Och jag tror inte på korrigering.
När du faller, när du missar en mening, då är det slut.
Det kan låta hårt, men självdisciplin är också ett av Amélie Nothombs ledord.
Varje morgon mellan klockan fyra och åtta skriver hon utan uppehåll.
Oavsett om hon kommit i säng sent, var än i världen hon befinner sig.
Även om en närstående just har dött.
Efter visst experimenterande med olika substanser har hon landat i att en kopp svart te är det bästa för att skärpa sinnena, även om de psykedeliska ayahuasca-tripperna alltid är oförglömliga.
Så pass att hon skrev en bok om det också, som stoppades av hennes förläggare.
Tre av hennes manuskript har stoppats för att de ansetts "omoraliska, illegala eller bara för deprimerande".
Men Amélie Nothomb tar det med jämnmod.
– Jag har en väldigt bra förläggare.
Jag litar på hans omdöme och ser det inte som censur.
Han är intelligent och vet att jag mycket väl kan bli publicerad varhelst jag vill.
Om han inte tycker att ett manuskript ska publiceras säger jag till mig själv att jag bör lyssna på honom.
– För egen del har jag en god relation till ayahuasca, men jag har också sett människor reagera på helt andra sätt och helt tappa det.
Det kan vara farligt.
Och alkohol?
– Det är omöjligt att skriva när man druckit champagne!
Amélie Nothomb Född 1966 i Belgien.
Bor i Paris och Bryssel.Debuterade 1992 med "Hygiène de l'assassin" (Mördarens hygien, ej översatt till svenska).Har sedan dess skrivit drygt 30 böcker och mottagit en lång rad priser, blivit medlem i Belgiska Akademien samt fått titeln baronessa i Belgien.
På svenska finns romanerna "Antichrista" (Bazar förlag), samt "Törst", "Första blodet" och senaste romanen "Psykopomp" (i översättning av Pär Svensson, Éditions J).
Visa mer Visa mindre Läs fler artiklar av Johanna Frändén och läs fler författarintervjuer
