기적: 토마스 만과 카티아 만의 행복한 결혼

Förutsättningarna för Thomas och Katia Manns äktenskap var, milt formulerat, inte de bästa.

Men det blev trots allt lyckligt.150 år efter magikerns födelse skriver Samuel Levander om ett litterärt äktenskap fullt av motsägelser, beroende och ömhet.

Att Thomas och Katia Manns äktenskap var lyckligt är en av litteraturhistoriens många paradoxer.

I sin biografi över Thomas Mann, "Das Leben als Kunstwerk", kan inte heller författaren, Hermann Kurzke, dölja sin förvåning: "Att tillgivenhet blev resultatet av deras beslut att gifta sig är nästan ett litet mirakel." Kurzke var litteraturprofessor och ägnade hela sitt yrkesliv åt Mann.

"Das Leben als Kunstwerk", tillgänglig på engelska som "Life as a work of art", är hans mästerverk, och har varit en välförtjänt bästsäljare i Tyskland ända sedan den kom ut första gången 1999.

Det är en bok skriven i magikerns egen anda, som med hjälp av Manns mycket omfångsrika och mycket privata dagböcker belyser alla de motsättningar som han med pennan – trollstaven – förvandlade till stor och sublimt ironisk litteratur.

Många av dessa motsättningar återfinns i högkoncentrerad form i hans äktenskap med Katia Pringsheim.

Detta äktenskaps förutsättningar var, med en grov underdrift, inte de bästa.

När Thomas Mann 1904, tjugoåtta år gammal, går på en plötslig våroffensiv för att vinna Katias hand – operationen var så noggrant planerad att krigsmetaforen för en gångs skull är på sin plats – ställer sig hans blivande fru så tveksam att Mann, högst orättvist, i ett brev till en vän beskriver hennes ovilja att fatta ett definitivt beslut som "patologisk" och att han i samråd med en psykiater från bekantskapskretsen har utarbetat en hel strategi för att inte skrämma bort henne.

Denna fungerade, uppenbarligen, men inte ens när Katia sjuttio år senare berättar om uppvaktningen verkar hon vara riktigt säker på hur det hela gick till: "Jag var tjugo år gammal och kände mig nöjd och lycklig inombords, också med mina studier, med mina bröder, med tennisklubben och allting, jag var väldigt tillfreds, och visste faktiskt inte varför jag skulle lämna allt det bakom mig så snabbt. Men Thomas Mann hade en stark önskan om att gifta sig med mig. Han ville det uppenbarligen väldigt gärna, och var fullständigt hänsynslös." Förlovningsfoto av Katia Mann, född Pringsheim, 1905 Nya mysterier.

Vem är denne i kärlek hänsynslöse Thomas Mann?

Kan det verkligen vara samma person som bara några år tidigare, i Tonio Krögers gestalt, hade besjungit sin olyckliga – omöjliga – kärlek till sunda, blonda och i livet självklara flickor och pojkar, som han inte vågade närma sig annat än genom att abrupt lämna det glada sällskap där de vistades, för att sedan fåfängt hoppas att de skulle komma springande efter och fråga hur det var ställt med den plågade konstnären?

Samma person som – samtidigt som han med orubblig beslutsamhet är i färd med att bryta ned Katias motstånd – i dramat "Fiorenza" låter Lorenzo de Medici beklaga tröstlösheten i begärets innersta: "Dit man längtar; där är man inte – det är man inte"?

Ja, högst densamme.

Det är ett anmärkningsvärt och intressant faktum att många berömda författare i sina verk framstår som eviga barfotabarn i livet, längtansfullt tjuvkikande på det genom ett fönster, och samtidigt har förmågan att när det verkligen gäller att ta sig fram i världen hux flux förvandlas till hårdföra kondottiärer.

Och där har vi det förstås.

Thomas belägrade inte Katia av kärlek, utan för att "ta sig fram i världen": därmed var han i stånd att sköta frieriföretaget med äkta borgerlig effektivitet.

Återigen – deras äktenskap var lyckligt!

Och när man pratar om Thomas Mann och Katia Pringsheim och om att ta sig fram i världen så kan man inte gärna mena det på ett cyniskt sätt, åtminstone inte bara, utan måste också till uttrycket, "att ta sig fram i världen", lägga en djupare mening.

Naturligtvis var det inte obetydligt att familjen Pringsheim hade väldigt mycket pengar.

Thomas Mann var, som han eufemistiskt uttryckte det till sin bror Heinrich: "inte rädd för rikedom".

Men det fanns också en annan, mer metafysisk orsak till äktenskapet, bakom denna hyfsat konkreta.

I mångt och mycket var frieriet nämligen en naturlig följd av den insikt som formuleras i "Fiorenza" och som ligger till grund för hela första halvan av hans författarskap: inuti all verklig längtan finns en ogenomtränglig glasvägg.

Detta är för Mann både en abstrakt filosofisk sanning och en konkret levd erfarenhet.

Litteraturvetaren Hermann Kurzkes biografi "Thomas Mann. Das Leben als Kunstwerk".

Han var vad vi i vår tid skulle kalla för homosexuell.

Där har vi ytterligare ett potentiellt problem för äktenskapet.

Visserligen fick han sex barn med Katia, och i undantagsfall kunde deras relation, enligt noteringar i dagboken, vara: "mycket sensuell under några veckor" – men den Eros som genomborrar människan ända in i hennes innersta tog i Thomas Manns fall uteslutande gestalt av unga män.

Under hans första tjugofem år drabbades han av flera djupa förälskelser i manliga vänner, vilka ännu långt senare i dagböckerna bildar ett slags galleri av initialer med stora och hemliga betydelser.

I dessa relationer – med A.M., W.T., P.E.

– syns ingenting av den hänsynslösa effektivitet som präglade frieriprojektet; där kan det bara bli fråga om halvkvävda, dunkla bekännelser samt återkommande förödmjukelse.

Den djupt förälskade – i grunden skakade – är oförenlig med den hårdföre kondottiären: och nu känner man plötsligt igen Tonio Kröger; liksom i mer sublimerad form även Hans Castorp och Adrian Leverkühn.

Homosexualiteten och konstnärskapet var i Thomas Manns tankevärld nära förbundna med varandra.

Tillsammans bildade de dubbla glasväggar mellan honom själv och livet.

Att verkligen agera på sina begär var aldrig ett alternativ för Mann.

Även om han var emot att homosexuella handlingar skulle bestraffas enligt lag sympatiserade han också djupt med konvenansens ande – desto djupare ju mer hans innersta upprörde sig mot den.

Om man gav upp den, och gav efter för sin längtan – homosexuell eller inte – slutade man som en tragikomisk Don Quijote, eller någonting ännu värre: en fasaväckande Gustav von Aschenbach, vars strängt ordnade själ börjar släppa i limningarna sekunden han slutar göra motstånd mot sitt begär efter vackra pojkar på venetianska stränder.

Men på avstånd – i sin roman – går ju Don Quijote an.

Längtans rätta hem är konsten, där även en sådan som Aschenbach kan existera.

Alltså förvisar Thomas Mann sina djupaste begär dit, när han genom att gifta sig med Katia Pringsheim besegrar sig själv en gång för alla.

Deras äktenskap var lyckligt!

Mann blev ingen Don Quijote.

Han blev i stället den Goethe som han tecknade ett slags självporträtt av i romanen "Lotte i Weimar": den i livet respektable konstnären, geheimerådet som för en värdig borgerlig tillvaro, godmodig, en smula korpulent, med plirande ögon – och, samtidigt, en demonisk "omänniska", vars förströdda vänlighet innesluter en glaciärkyla som fryser omgivningens hjärtan till is varje gång man i de där plirande ögonen anar hans fundamentala bortvändhet, hans på en och samma gång nyfikna och totalt likgiltiga estetiska blick, för vilken allting i grund och botten är "på låtsas" – med undantag för hans eget verk – åt vilket hela livet blir ett väldigt människooffer.

Thomas Mann såg sig inte som helt och hållet mänsklig.

Han var inför sig själv något liknande en upphöjd krympling – placerad både vid sidan av och långt över alla vanliga, varmblodiga människor – bestående av lika delar oändlig sorg och gigantisk fåfänga.

I dagböckerna blir det hur som helst väldigt tydligt att Thomas var högst medveten om sitt beroende av Katia Förutom vid ett enda tillfälle, på ytan fullständigt obetydligt, och just därför den allra mest rörande passagen i alla hans dagböcker.

1927 lär den femtiotvåårige Thomas Mann på ett hotell känna den sjutton år gamla Klaus Heiser.

För första gången på tjugofem år blir han förälskad, och för första gången någonsin slutar det inte med förödmjukelse.

Egentligen händer ingenting alls, förutom att ynglingen storögt lyssnar till den berömde författarens konversation, låter sig kallas för "du", och kysser honom till avsked.

Men detta är nog för att få Thomas Mann att, helt plötsligt, känna sig som en riktig människa.

I dagböckerna utgör initialerna K.H.

även långt senare tecken som för alltid ska vittna om den oväntade, omöjliga lyckan som till slut kom honom till del.

Författaren Thomas Mann och hans fru Katia Mann i hemmet i München 1929 Foto: SZ Photo/TT "Minnet av det betyder: Jag med".

"Det rörande avskedet i München, när jag för första gången tog ett 'språng in i en dröm' och hans tinning vilade mot min. Nåväl – levt och älskat. Svarta ögon, tårar fällda för min skull, älskade läppar som jag har kysst – det var där. Jag hade det jag med, kommer jag kunna säga till mig själv när jag dör".

En avskedskyss, vid femtiotvå års ålder: den enda verkliga erotiken i Thomas Manns liv.

Och ändå detta äktenskap, och dess lika verkliga lycka!

I dagböckerna är K.H., totalt sett, trots allt en parentes, om än innehållande en meteor.

Nästan lika rörande, och oändligt mycket längre, är alla de passager Mann skriver om Katia, som bara behöver en initial: K.

Paret Manns historia är, i Hermann Kurzkes bok, en berättelse om livslång närhet och ömsesidigt behövande: med all den friktion som måste uppstå ur detta, och all den ömhet som krävs för att motverka denna friktion.

I våra moderna ögon blir förstås äktenskapets uppenbara asymmetri suspekt.

Historien om den stora, drömska konstnären och hustrun som med osynligt slit banar väg för honom är oss intill leda bekant, och var det redan för Mann, som – visserligen med ett i förhållande till sig själv mycket överseende leende – speglar sig i Johann Sebastian Bach, vilken som han skriver: "var van vid att (likt mig) låta sin hustru ta hand om hela livet, och som vid hennes begravning, när man frågade honom efter instruktioner, med en snyftning svarade: Fråga min fru!".

I dagböckerna blir det hur som helst väldigt tydligt att Thomas var högst medveten om sitt beroende av Katia, liksom om sexbarnsmoderns och författarfruns slit, samt priset hon tidvis fick betala i form av utmattning och sjuklighet.

Han oroar sig ständigt för sin fru och betraktar henne med enorm ömhet och sympati.

Och denna ömsinta blick går åt båda hållen – Katia kallar i sin tur Thomas för sitt "rådjur".

Enligt sonen Golo liknade han i sitt förhållande till henne ett oändligt milt och något vilset barn.

Detta på gott och ont förstås.

Men hon ger aldrig intryck av att ångra sin lott, varken i Thomas dagböcker eller i sina egna memoarer; och enligt Kurzke var makens begravning – som det till skillnad från Anna Magdalena Bach föll på henne att överse – första och enda gången den alltid mycket kontrollerade Katia Mann syntes gråta bland folk.

Som det heter i "Lotte i Weimar" apropå "omänniskan" Goethe: "Så underligt bara att en omänniska kunde vara en så snäll och präktig och genomhederlig gosse att barnen letade efter honom och bedrövade sade: Han är borta!" Läs mer om böcker i DN Kultur