80년간의 애도 과정을 거친 후, 이제 새로운 애도의 작업이 시작되어야 합니다.
이는 이스라엘 사람들 스스로가 동참할 때만 가능하며, 저는 이스라엘 거리에서 그들의 얼굴을 실제로 볼 수 있다고 파울리나 소콜로프(Paulina Sokolow)는 말합니다.
곧 스웨덴어로 출간될 페터 바이나트(Peter Beinart)의 저서 『가자 파괴 이후 유대인으로 존재하기(Att vara jude efter Gazas förstörelse)』는 친구에게 보내는 편지로 시작됩니다.
아니, 이제는 더 이상 예전 같지 않은 친구에게 보내는 편지입니다.
18개월이 지난 지금, 그들의 우정에는 무엇이 남아 있을까요?
바이나트에게 '이후'는 가자이고, 그의 친구에게는 2023년 10월 7일입니다.
이 지점에서 오늘날 유대인 사회와, 유대인이면서도 기껏해야 '자기 혐오적', 최악의 경우 '배신자'로 매도되는 모든 이들 사이를 가르는 균열이 드러납니다.
그는 그렇게 느낍니다.
자신의 가족에게서 배척당한 기분입니다.
저 역시 비슷한 편지를 쓸 수 있습니다.
많은 이들이 자신의 인맥이 비슷하게 좁아지고 있다는 것을 인지하고 있을 것입니다.
제 편지는 대략 이럴 것입니다.
"사랑하는 X에게, 오랜만이야. 잘 지내기를 바라. 최소한 소셜 미디어 사진에서는 그렇게 보여서, 네가 하고 있는 재미있고 흥미로운 모든 것들을 보니 기쁘고 함께 하지 못해 아쉬워." 네, 알아요.
당신은 언제나 환영이라고 답할 테죠.
당신은 그런 사람이니까요.
하지만 어색해질 거라는 것을 알고 있습니다.
우리가 어떻게 예전처럼 세기말 유대인 프라하의 활기 넘치는 지적 분위기나 홀로코스트 생존자들에 대한 강렬한 전시회에 대해 이야기할 수 있을까요?
저는 세상 유대인의 절반이 살고 있지만, 정부가 학교와 병원, 아이들과 그 아이들의 외할머니까지 폭격하도록 내버려두는 그 나라에 대해 그들이 우리에게 무엇을 묻고 싶어 했을지 궁금해하지 않을 수 없을 것입니다.
그들은 알고 싶어 했을 것입니다.
책의 다른 부분에서 바이나트는 탈무드에 나오는 질문 하나를 언급합니다.
"살아 있는 친척이 없는 사망한 유대인에게서 물건을 훔쳤다면, 어떻게 돈을 갚아야 하는가?" 이것은 속임수 질문입니다.
유대인은 언제나 가족이 있습니다.
우리가 정치적으로 어디에 서 있든, 얼마나 논쟁하든 상관없이 말입니다.
누군가는 공산주의자이고, 누군가는 정통 유대인이며, 또 누군가는 동성애자 주식 중개인일 수 있습니다.
답은 가족입니다.
저는 스웨덴에 대가족이 없는 우리에게 가능한 공동체인 유대인 공동체(Judiska församlingen)의 회원이 된 적이 없습니다.
단순히 저와 맞지 않았고, 저는 다른 부류의 사람이며, 전통과 종교가 폴란드 공산당을 위해 깨끗이 씻겨 나갔고 이후 – 다시 한번 – 유대인 자녀들을 내팽개친 배경 출신입니다.
그러므로 제가 자연스러운 유대인 공동체를 갖지 못했거나 회당(Synagogue)에서 편안함을 느끼지 못한 것은 제 잘못이 아닙니다.
그것은 제가 그리워하는 부분이지만, 그렇다고 해서 제가 덜 유대인이라는 뜻은 아닙니다.
저는 멤버십을 신청하고 두 세대 전에 저에게서 빼앗긴 것을 점진적으로 되찾고 제 아이들을 위한 유대감을 회복하기 위해 노력할 수도 있었습니다.
하지만 그러고 싶지 않습니다.
왜냐하면 새로운 회원마다 정관의 첫 조항에 동의해야 하는데, 그 조항은 "공동체는 유대 민족과 이스라엘 국가와의 유대감을 보호해야 한다"라고 명시하고 있기 때문입니다.
이것은 문을 닫는 행위입니다.
저에게는 엄청나게 풍부하고 전 세계에 퍼져 있는 유대 공동체가 왜 단일한 민족주의적 단일 문화와 독점적으로 결속되어 있는지 이해할 수 없습니다.
대신 저는 문화적이고 국제적인 다양성 속에서, 그리고 분디스트(Bundist)들의 핵심 개념인 도이카이트(Doykeit), 즉 '여기 있음(härhet)' 속에서 제 성전, 제 유대인 영적 안식처를 찾습니다.
이것은 바로 여기에 존재하고 살 권리에 대한 확신입니다.
박해 없이 살 수 있기를 바라는 것이 시온주의는 아닐 수 있지만, 병행적으로 일어난 사건들을 혼동하기 쉽습니다.
쫓겨난 유대인들을 위한 안전지대가 팔레스타인인들의 집터 위에 세워진 것입니다.
가자 파괴 이후 유대인으로 존재하는 것은 가능하지만, 팔레스타인인들의 미래와 생존은 이제 세계 지도자들의 손에 달려 있습니다.
그들, 즉 우리가 그렇게 되도록 내버려두었습니다.
하지만 먼저 이스라엘의 가장 극단적인 정부가 무너져야 하고, 그다음 아파르트헤이트(Apartheid) 체제가 무너져야 합니다.
80년간의 애도 과정을 거친 후, 새로운 애도의 작업이 시작되어야 합니다.
이는 이스라엘 사람들 스스로가 동참할 때만 가능하며, 저는 그들의 얼굴을 실제로 볼 수 있습니다.
그들은 텔아비브와 하이파 거리를 팔레스타인 아이들의 죽은 사진을 들고 걷는 사람들, 시위에서 경찰의 물대포에 맞는 사람들, 그리고 징집 명령서를 찢는 사람들입니다.
그때에만 화해가 가능합니다.
언젠가 우리가 이것에 대해 하나 될 수 있기를 바랍니다.
더 보기: 안데르스 칼베리(Anders Carlberg): 이스라엘 정부는 팔레스타인인에 대한 증오로 움직인다.
올라 라르스모(Ola Larsmo): 어떻게 타인의 죽음을 괄호 안에 넣을 수 있는지 이해할 수 없다.
스웨덴어 원문
Efter 80 år av sorgbearbetning behöver ett nytt sorgearbete inledas.
Det är bara möjligt om israelerna själva är med på det – och jag kan faktiskt se deras ansikten framför mig på Israels gator, skriver Paulina Sokolow.
Peter Beinarts bok "Att vara jude efter Gazas förstörelse", som snart utkommer på svenska, inleds som ett brev till en vän.
Eller snarare till en vän han numera är osäker på.
Vad återstår av deras gemenskap efter de 18 månader som gått?
Beinarts "efter" är Gaza, hans väns är den 7 oktober 2023.
Där någonstans blir sprickan synlig som nu för tiden delar upp judarna och alla de som också är judar men som nu döms ut som i bästa fall "självhatande", i sämsta fall som förrädare.
Det är så han känner sig.
Utfryst ur sin familj.
Jag skulle också kunna skriva ett liknande brev.
Vi är nog många som konstaterar att vår bekantskapskrets glesas ut på samma sätt.
Mitt brev skulle se ut ungefär så här: "Kära X, det var länge sedan och jag hoppas att du mår bra. Det ser i alla fall så ut på bilderna i sociala medier och det gläder mig att se alla roliga och spännande saker du håller på med och jag saknar att inte vara med."
Ja, jag vet, du kommer att svara att jag alltid är välkommen, för sådan är du.
Men jag vet att det skulle bli stelt.
Hur kan vi som vi brukar prata om det myllrande intellektuella klimatet i sekelskiftets judiska Prag eller den starka utställningen om de förintelseöverlevande?
För jag skulle inte kunna låta bli att undra vad de hade velat fråga oss om landet där hälften av världens judar bor, men som låter sin regering bomba skolor och sjukhus, barnen och deras mormor.
De hade velat veta.
En jude har alltid familj.
Var vi än står politiskt, hur mycket vi än träter.
Någon är kommunist, en annan ortodox och en tredje homosexuell börsmäklare.
Svaret är familj
På ett annat ställe i boken tar Beinart upp en fråga som ställs i Talmud: "Om man stjäl från en avliden jude utan några levande släktingar, hur betalar man då tillbaka pengarna?" Det är en kuggfråga.
En jude har alltid familj.
Var vi än står politiskt, hur mycket vi än träter.
Någon är kommunist, en annan ortodox och en tredje homosexuell börsmäklare.
Svaret är familj.
Jag har aldrig varit medlem i Judiska församlingen, en möjlig gemenskap för oss som inte har så stora släkter i Sverige.
Det passade helt enkelt inte mig, jag är en annan sort, och kommer från en bakgrund där tradition och religion skurades rent för att ge plats åt Polens kommunistiska parti och som sedan – ännu en gång – spottade ut sina judiska barn.
Det är därför inte mitt fel att jag inte haft någon naturlig judisk gemenskap eller känt mig hemma i synagogan.
Det är något jag saknar men det gör mig inte för den skull mindre jude.
Stockholms stora synagoga.
Foto: Carl-Olof Zimmerman/TT
Jag hade kunnat ansöka om medlemskap och ansträngt mig för att gradvis återerövra det som togs ifrån mig för två generationer sedan och laga banden åt mina barn.
Men jag har ingen lust eftersom varje ny medlem förbinder sig till stadgar vars första paragraf lyder: "Församlingen ska värna om det judiska folket och förbundenheten med staten Israel." Det stänger dörrar.
För mig är det obegripligt varför en församling exklusivt knyter den ofantligt rika och världsomspännande judenheten till en enda etnonationalistisk monokultur.
Mitt tempel, min judiska andliga hemvist, hittar jag i stället i den kulturella, kosmopolitiska mångfalden och i bundisternas centrala begrepp Doykeit, "härhet".
Övertygelsen om rätten att vara och leva här.
Det kanske inte är sionism att vilja kunna leva utan förföljelse, men det är lätt att blanda samman de parallella händelseförloppen.
En frizon för bortjagade judar vilande på ruinerna av palestiniers hem
Som de flesta europeiska judar har jag gammelmostrar och gammelfarbröder som knappt var tonåringar när de mötte gaskammaren och efteråt var det ingen som ville ta emot de överlevande trashankarna.
Förintelsen påskyndade eller till och med förverkligade den sionistiska drömmen.
Det kanske inte är sionism att vilja kunna leva utan förföljelse, men det är lätt att blanda samman de parallella händelseförloppen.
En frizon för bortjagade judar vilande på ruinerna av palestiniers hem.
Demonstrationer mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, den 22 maj i Tel Aviv.
Foto: Eyal Warshavsky
Att vara jude efter Gazas förstörelse är möjligt, men palestiniernas framtid och överlevnad ligger nu i händerna på världens ledare.
De – vi – har låtit det hända.
Men först måste Israels mest extremistiska regering falla, sedan apartheidsystemet.
Efter 80 år av sorgbearbetning behöver ett nytt sorgearbete inledas.
Det är endast möjligt om israelerna själva är med på det och jag kan faktiskt se deras ansikten framför mig.
Det är de som går genom Tel Aviv och Haifa med bilder i händerna med döda palestinska barn, de som sprejas med vattenkanon av polisen i demonstrationer och de som river sina inkallelseorder.
Endast då är försoning möjlig.
Jag hoppas att vi en dag kan enas kring det.
Läs mer:
Anders Carlberg: Israels regering drivs av hat mot palestinier
Ola Larsmo: Jag förstår inte hur ni kan sätta andras död inom parentes
출처: https://www.dn.se/kultur/paulina-sokolow-det-kan-inte-vara-ett-krav-for-judar-att-stotta-israel/
