'데커' 작가, 아르네 달, 소설 속 고대 유물과 범죄의 만남
스웨덴 독자들에게 사랑받는 범죄 소설가 아르네 달(Jan Arnald)이 DN과의 인터뷰를 통해 자신의 최신작 '언더워큰(Underverken)'에 대한 이야기를 전했습니다. 이번 작품은 고대 유물을 현대 범죄 수사에 연결시키는 독특한 설정을 선보입니다.
스키나르빅스베리에(Skinnarviksberget)에서 시작된 영감
아르네 달은 스톡홀름(Stockholm) 시내의 가장 높은 언덕인 스키나르빅스베리에(Skinnarviksberget)에서 인터뷰를 시작했습니다. 그는 이곳에서 자신의 소설 속 중요한 장면을 구상했다고 밝혔습니다. 그는 "어디서 이 아이디어가 떠올랐는지 모르겠지만, 범죄 소설의 시작으로 좋아 보였다"고 말하며, "갑자기 9월 아침, 언덕 위에 조각상이 하얗게 빛나고 있었다"고 회상했습니다.
고대 7대 불가사의와 범죄의 만남
곧 이 조각상은 고대 7대 불가사의 중 하나인 제우스 조각상의 훌륭한 복제품으로 밝혀집니다. 알코올 중독 기미가 보이는 베테랑 형사 소냐 뤼드(Sonja Ryd)가 석고 마스크 뒤에서 시체를 발견하면서 수사가 시작됩니다. 아르네 달은 "이런 식으로 견고한 구조를 찾는 것이 감사하다. 7개의 사건, 그리고 여러 갈래의 실들이 엮여가는 방식은 글쓰기에 자유를 준다"고 설명했습니다.
작가, '글쓰기는 나의 대학'
'언더워큰'은 DN의 여름 연재 소설이며, 특별한 범죄를 다루는 노바 수사팀을 중심으로 하는 두 번째 시리즈입니다. 아르네 달은 고대 7대 불가사의를 작품의 틀로 선택한 것에 대해 "글쓰기는 나의 대학"이라고 표현하며, "모두가 고대 7대 불가사의에 대해 들어본 적이 있지만, 실제로 무엇일까? 바빌론의 공중 정원은 무엇일까? 독자들에게 지식을 주입하려는 것은 아니지만, 항상 배움에 대한 열망이 있다"고 밝혔습니다.
작품 준비 과정과 스토리텔링
그는 각 작품을 준비하는 과정이 중요하다고 말했습니다. "저는 제 파트너와 함께 이곳에 와서 조사를 하고 사진을 많이 찍습니다. 하지만 모든 것이 정확할 필요는 없고, 지나치게 공들여서는 안 됩니다. 결국, 지리적 또는 범죄학적 세부 사항보다 스토리텔링이 가장 중요합니다."라고 덧붙였습니다.
작가의 삶과 작품, 그리고 미래
아르네 달은 62세이며, 세르비아(Serbien)에서 열린 스릴러 페스티벌에 참여한 후 늦게 귀국했습니다. 그는 "나는 베오그라드(Belgrad)에서 독자들을 만나 책에 사인하는 시간을 가졌습니다"라고 말했습니다. 아르네 달은 4개의 다른 시리즈(A-그룹, Opcop, Berger와 Blom, 그리고 Nova)에서 22개의 범죄 소설을 썼으며, 30개 이상의 언어로 번역되었고, 5백만 부가 판매되었습니다.
사명감과 사회적 메시지
아르네 달은 자신의 소설이 사회의 현실을 반영하기를 바란다고 말합니다. 그는 "1990년대 말에 스웨덴(Sverige)에 변화가 일어나고 있었다. EU 가입 이후 새로운 유형의 범죄가 등장했다. 마치 지금처럼"이라고 말했습니다. 그는 "저는 피와 죽음을 사랑하는 것이 아니라, 정의를 사랑한다. 그리고 제가 창조하는, 확장되고 시적인 세상에서 정의는 실현될 수 있다"고 강조했습니다.
현재와 미래에 대한 포부
그는 여전히 글쓰기가 즐겁다고 말하며, "특히 잘 풀릴 때 더욱 그렇다. 가장 강렬한 단계에서는 여전히 24시간 동안 글을 쓸 수 있다"고 말했습니다. 그는 독자들을 도전하게 만드는 것이 중요하며, "저는 특별하고 예상치 못한 반전이나 긴장감을 창출하고 언어에 대한 의식을 가지고 있기 때문에 제 소설을 읽지 않던 사람들도 좋아해 주는 것 같습니다"라고 말했습니다. 그는 현재 다른 작가와 함께 새로운 시리즈를 준비 중이며, "만약 다른 사람과 책을 함께 쓴다면, 다른 사람의 생각과 글쓰기 방식에 완전히 열린 마음을 가져야 한다"고 말했습니다.
음악과 문학 세계의 변화
그는 또한 오디오북(Ljudbok)의 부상으로 인한 문학 세계의 변화에 대해 우려를 표했습니다. "저는 오디오북이 텍스트북보다 더 커지고 있다는 사실을 제대로 파악하기 어렵습니다. 저는 불평하는 노인이 되고 싶지 않지만, 쇠퇴에 대해 걱정하고 있습니다. 부분적으로는 오디오북 시장의 성장으로 인해 수수료가 감소하고 있습니다. 미래에는 전문 작가로 생계를 유지하기 어려워질 것입니다. Spotify로 인해 음악가들에게 일어난 일과 같습니다."라고 말했습니다. (Spotify: 스웨덴의 음악 스트리밍 서비스)
아르네 달은 "저는 여전히 제가 읽고 싶은 책을 쓰고 있으며, 적어도 의식적으로는 적응하지 않으려고 합니다. 하지만 젊은 작가들은 이것을 헤쳐나가는 것이 매우 어렵다고 생각하는 것을 많이 봅니다."라고 덧붙였습니다.
I årets sommarföljetong möter antiken en modern mordutredning.
"Underverken" är skriven av Arne Dahl, eller Jan Arnald som han egentligen heter.
För DN berättar han om blod, bildning och ljudbokens inverkan på litteraturlandskapet.
Jan Arnald står vid foten av innerstadens högsta höjd.
Himlen över Skinnarviksberget är tandkrämsblå.
Vi har bestämt träff här eftersom han förlagt en nyckelscen i den kommande kriminalromanen "Underverken" just hit.
– Jag vet inte var tanken kom ifrån, men det kändes som en bra start på en deckare.
Plötsligt står en staty här på berget och skiner vit i septembermorgonen.
Konstverket visar sig snart vara en spektakulär kopia av Zeusstatyn, ett av antikens sju underverk.
När den smygalkoholiserade supersnuten Sonja Ryd upptäcker att ett lik döljer sig bakom gipsmasken, så tömmer hon sin fickplunta.
Snart följer fler morbida underverk.
Utredningen växer.
– Att hitta en solid struktur på det här sättet är tacksamt.
Sju fall, och så olika trådar som vävs ihop längs vägen.
Det skapar en frihet i skrivandet, berättar han medan vi rör oss mot toppen.
Foto: Nicklas Thegerström "Underverken", som är årets sommarföljetong i DN, är den andra boken i serien om utredningsgruppen Nova – ett prövat poliskollektiv som inriktar sig på extraordinära brott.
Att välja Antikens sju underverk som ramverk är ett sätt att utbilda sig själv, medger Jan Arnald.
– Skrivandet är mitt universitet, säger han och kränger av sig den bärnstensbruna skinnpajen.
Riddarfjärden under oss glittrar i det snett utpenslade solljuset.
Han pekar ut den exakta platsen där Zeusstatyn är placerad i boken.
– Alla har hört talas om Antikens sju underverk, men vad är det egentligen?
Vad är Babels hängande trädgårdar?
Det är inte så att jag didaktiskt vill proppa på läsarna kunskap, men bildningsviljan finns alltid där.
Förberedelserna inför varje bok är viktiga, säger han.
– Jag var här med min sambo en dag, gjorde research, tog en massa bilder.
Sedan behöver allt inte vara exakt, det får inte bli överarbetat.
I slutändan är det gestaltningen som är viktigast, inte de geografiska eller kriminaltekniska detaljerna.
Foto: Nicklas Thegerström Vi inleder en halsbrytande nedstigning från berget och spekulerar kring hur många ungdomar, dyngraka på Castillo de Gredos, som stupat här i sommarnatten.
Fortsätter Hornsgatan österut.
Passerar sushirestaurangen Lao Lao.
– Det är här som Nova-kollegorna Sonja Ryd och Lukas Frisell äter middag när de får nys om statyn på berget.
Vi viker in på ett folktomt kafé.
Han tar av sina Wayfarer-brillor.
Beställer en kaffe.
Arnald, 62, kom hem sent kvällen före från Serbien.
– Jag gästade en thrillerfestival i Belgrad.
Träffade läsare, signerade böcker i två timmar.
Arne Dahls 22 deckare i fyra olika serier – om A-gruppen, Opcop, Berger och Blom och nu Nova – är översatta till över 30 språk (bland annat serbokroatiska).
Böckerna har sålt i fem miljoner exemplar.
Under sitt riktiga namn debuterade han 1990 med romanen "Chiosmassakern".
Pseudonymen föddes åtta år senare, när den då skrivkrampande Arnald var 35.
– "Chiosmassakern" var väl hyfsat lyckad och uppskattad.
Det blev en diktsamling och ett par till Arnald-böcker efter det.
Men sedan blev det allt jobbigare och tråkigare att skriva.
Foto: Nicklas Thegerström Deckarstjärnan Dahl är i grunden litteraturdoktor.
1995, samma år som han disputerade under akademiledamoten Kjell Espmarks handledning, var han med och grundade den litterära tidskriften Aiolos.
Senare handplockades han av Horace Engdahl som redaktör för Svenska Akademiens tidskrift Artes.
– Frågan jag ställde mig vid den här tiden var om jag skulle satsa på skrivandet, som låg i ruiner, eller fortsätta på det akademiska och teoretiska spåret?
Men det var ju inte för det senare som jag hade dragits in i litteraturen, kom jag fram till.
Det var för att bli författare.
Och för att vara så fri som möjligt.
– Jag kände: nu håller hela mitt författarskap på att bli sekundärt.
Och då kan jag väl lika gärna bli någon annan?
Den amerikanska författaren Paul Auster var en av dem som inspirerade honom att ta steget från ett utpräglat finlitterärt sammanhang, till den relativt lättillgängliga deckarvärlden.
– Jag upptäckte bland annat Austers New York-trilogi, som använde den klassiska deckarstrukturen fast på ett annorlunda sätt.
Det slog mig att genren har många expansionsmöjligheter.
Foto: Nicklas Thegerström Jan Arnalds doktorsavhandling i litteraturvetenskap bar – passande nog – titeln "Genrernas tyranni", och behandlade hur genrer kan begränsa en författares uttryck.
Han kände att han var tvungen att fatta ett beslut.
– Jag hade redan en mer läsbar approach till skrivandet.
Vilket hela Arne Dahl-projektet handlar om: att försöka transformera mig själv.
Att bli folklig utan att sälja min själ.
Arne Dahl träffade marken springandes.
Det har i stort sett rått konsensus bland kritikerna sedan dag ett: Arne Dahl är landets bästa deckarförfattare.
"En satirisk udd som man knappast sett skymten av sedan Sjöwall-Wahlöös glansdagar", menade Nils Schwartz i Expressen om debuten "Ont blod".
I Sydsvenskan beskrev Stig Hansén "Utmarker" (2016) som "den bästa svenska deckaren någonsin".
För att rycka två exempel.
– Fantastiskt roligt, givetvis.
Men det är som klyschan säger: en negativ recension är mer uppmärksamhetskrävande än tio bra.
En uppburen poet ska vid ett tillfälle ha skällt ut honom i en bar När den litterära täckmanteln Arne Dahl – en lek med efternamnet Arnald – röjdes efter några år fanns det de som tyckte att han hade sålt sin själ till deckardjävulen.
En uppburen poet ska vid ett tillfälle ha skällt ut honom i en bar: "Hur kunde du göra så här, du som var så lovande!" Arnald vidimerar historien.
– Det är ett helt autentiskt citat.
Men det var många som tyckte att det var jäkligt coolt också.
Dessutom fick Arne Dahl fart på Jan Arnalds skrivande.
Men nu har jag pausat det, tillfälligt.
Ja, du brukar säga det i intervjuer – men nu har det gått femton år sedan vi sist hörde av författaren Arnald?
Han brister ut i ett skratt som för tankarna till en gammal amerikansk muskelbil.
Ett milt V8-muller.
– Ja, du har helt rätt.
Dahl har tagit över.
Det har med kommersialiseringen att göra.
Vill man vara en fri författare så måste man dra in stålarna.
Har du inte så du klarar dig i dag, och kan göra som du vill?
– Jo, så är det kanske.
Så… förmodligen har det också något att göra med att få bli översatt.
Att få åka iväg på små turnéer utomlands.
Att få ha många läsare.
Det är en ganska upplyftande tillvaro för en tvivlande själ.
Foto: Nicklas Thegerström Lärarsonen Jan Arnald växte upp i Sollentuna.
Vid 11 kom det litterära uppvaknandet.
Högst upp i bokhyllan i sin pappas arbetsrum hittade han klassiska brittiska thrillerförfattare, som Alistair MacLean och Frederick Forsyth.
Jag undrar vad som hände med den unge pojken Arnald när han började sträckläsa spänningslitteratur.
– Jag började skriva själv, och upptäckte snabbt att det var det roligaste som fanns.
Det var som om jag hittade mitt element.
Och jag märkte hur det expanderade livet.
Om jag ska koka ner det, så handlar litteratur för mig om just det: att poetisera världen.
Vid 20 började han på allvar fundera över hur han skulle kunna bli författare.
– På den tiden fanns det inga skrivarskolor.
Så jag började läsa ännu mer för att lära.
Bland inkörsportarna till den tyngre litteraturen nämner han Jean Paul Sartre och Gabriel Garcia Marquez.
– Under många år fanns deckaren inte i mitt medvetande.
Men den fanns alltid i mitt blodomlopp.
Hur resonerade du litterärt när du satte dig ner för att skriva den första Arne Dahl-deckaren?
– Jag ville hitta en kompromiss mellan publiktillvändhet och komplexitet.
En riktigt smart story och bra spänning.
Och så ville jag inte ha en sur kommissarie som huvudperson, utan ett team.
Det var viktigt.
Minns du känslan när du hade kommit igång?
– Jag fick omedelbart tillbaka den litterära lusten.
Det var otroligt starkt.
Liknande nästan ett sexuellt uppvaknande.
Världen skakade till!
Jan Arnald var vid den här tiden nybliven tvåbarnspappa.
– Jag skrev inte sällan med barnen bredvid mig i soffan, om brutala mord, vilket så klart var speciellt.
Foto: Nicklas Thegerström Utgångspunkten för deckarförfattandet var att skriva om "folkhemmets förfall och nyliberalismens seger".
– I slutet av 1990-talet var det någonting som höll på att hända med Sverige.
Det var efter EU-inträdet och en ny typ av brottslighet hade dykt upp.
Ungefär som nu.
Arne Dahls deckare är lika blodiga som bildade.
Böckerna speglar inte sällan aktuella samhällsfrågor som rör makt, globalisering, etik.
– Jag vill gärna försöka säga något som har ett större djup.
Lämna någon fråga hängande kvar i luften, oavsett om den är social, politisk eller filosofisk.
Så länge det finns någonting mer än bara: Vem är mördaren?
Efter 35 år som författare utvecklas han fortfarande, säger han.
– Men idéerna blir allt svårare att hitta.
Inte för att det saknas inspiration, men att hitta på något originellt.
Jag vill inte skriva mysdeckare i skärgårdsidyll.
Förutom jakten på Zeusmördaren, eller Underverkaren som han börjar kallas av Nova-gruppen, så är den gränslösa girigheten kring knarkhandeln ett centralt tema i den nya boken.
Olika gänggrupperingar slåss om den snabbt växande fentanylmarknaden.
Drogen – en syntetisk opioid som i verkligheten har skördat hundratusentals liv i USA – har i "Underverken" också fått fäste i Sverige.
– Boken målar upp något som kan hända, vilket är så man ska skriva deckare anser jag.
Sedan kanske det inte blir så, men det är en annan sak.
Påverkas man på något sätt av att under många år arbeta med att skriva fram grova brott?
– Jag älskar inte blod och död, det är en vanlig fördom.
Däremot älskar jag rättvisa.
Och i den här expanderade, poetiserade världen som jag skapar – där kan rättvisa skipas.
Är det fortfarande roligt att skriva, efter så många år?
– Faktum är att det är roligare än någonsin.
Inte minst när det sitter.
I de mest intensiva faserna kan jag fortfarande skriva i ett dygn i sträck.
Är det viktigt för dig att utmana läsarna?
– Deckarläsare är vana vid brott.
Så om man fuskar och kör samma bok en gång till kommer de snabbt att se igenom det.
En kritiker i Aftonbladet skrev en gång: "När det gäller hanteringen av läsarens förväntningar är han lurig som en hästhandlare på Kiviks marknad." V8-skratt.
– En vanlig reaktion är: "Jag brukar inte läsa deckare, men jag läser gärna dig." Det tror jag bottnar i att jag skapar något annorlunda, oväntade twistar eller spänningsmoment.
Och att det finns en språklig medvetenhet.
Foto: Nicklas Thegerström Vid sidan av den nya krimserien har Dahl ett annat pågående deckarprojekt som inleddes i fjol.
"Skaparen", som han skrev tillsammans med Jonas Moström, handlar om en deckarförfattare med skrivkramp som tvingas på flykt från polisen.
Fler böcker är planerade även i den serien.
– Om man ska skriva en bok tillsammans med någon så måste man vara fullständigt prestigelös och lyhörd för den andres sätt att tänka och skriva.
Förutom att ha gett ny energi till skrivandet är det en träning i ödmjukhet.
Man måste gå tillbaka till grunderna för sitt eget skrivande, och det är alltid nyttigt.
När jag frågar deckarnestorn Dahl hur han tycker att den svenska kriminallitteraturen mår, kommer han snart in på boklandskapets strukturella förändringar.
– I stort sett bra.
Både bredden och djupet har ökat.
Men det finns mer skräp i dag än när jag började.
Och det blir allt svårare för läsarna att skilja agnarna från vetet.
Professionaliseringen har blivit lidande, amatörerna blir allt fler.
Bakgrunden är den galopperande ljudboksutvecklingen, menar han.
– Idag är folk mer intresserade av hur många tecken jag har skrivit, än vad jag skrivit.
Det finns ett tryck från förlagen att pumpa ut så många böcker som möjligt på Storytel.
Men jag vill inte slarva.
Och jag vill inte anlita någon spökskrivare, vilket förekommer en hel del i branschen.
Hur påverkar de här strömningarna litteraturen?
– Det blir fler lättsmälta och raka berättelser.
Övertydliga ingångar.
Det får inte ta för lång tid att fatta och allra helst ska det vara en rak rörelse i varje kapitel med en liten cliffhanger i slutet.
Även jag får allt oftare höra det från mitt förlag: "Här blir det för krångligt" och "Kan du förenkla den här ingången." Det där bottnar i ljudboksanpassningen.
Foto: Nicklas Thegerström Den höga jazzmusiken på kaféet där vi sitter överröstar ljudet från den tungt trafikerade Hornsgatan utanför fönstret.
– Det är svårt att få grepp om vad som händer nu när ljudboken är större än textboken.
Jag vill inte låta som en surgubbe, men jag oroas av urvattningen.
Dels går arvodena ner på grund av den växande ljudboksmarknaden.
Det kommer vara svårt att försörja sig som professionell författare i framtiden.
Precis som det blev för musikerna i och med Spotify.
Påverkas även ditt skrivande?
– Jag skriver fortfarande de böcker jag vill läsa och tänker inte anpassa mig, i alla fall inte medvetet.
Men jag hör många yngre författare som tycker att det är jättesvårt att navigera kring det här.
Är du en personlig författare, alltså, blir det mörkare böcker om du har en mörk period i livet?
– Skrivandet kan absolut fungera som utlopp på det sättet.
Böckerna om Birger och Blom brukar jag kalla för min skilsmässokvintett.
Det var ett antal år där då jag var singel och försökte starta nya relationer som inte fungerade.
Det var ganska tungt.
Det är ingen tvekan om att mitt privata liv färgar litteraturen.
Det läcker in i böckerna.
Foto: Nicklas Thegerström Trots Arne Dahls upplagesiffror och status i den största litteraturgenren är han förhållandevis anonym.
Jag undrar om det är ett medvetet val.
– Jag söker det inte aktivt, nej.
Tackar du nej till "På spåret", eller "Sommar" i P1?
– Jag har inte fått frågan.
Det är inget jag går runt och är ledsen över, men jag skulle gärna göra det.
Det finns andra länder där jag är betydligt mer känd än i Sverige, som Tyskland, Danmark och Grekland.
Vad läser du själv i dag?
– Jag läser mest annat än deckare.
Gärna historiska romaner.
Och autofiktion.
Sara Gordans "Natten" var fantastisk, för att ta ett exempel.
Du närmar dig folkpensionsålder.
En del ansåg att din handledare på universitetet, författaren Kjell Espmark, var som bäst mot slutet, när han hade passerat 90.
Kommer du att skriva ända in i kaklet?
– När jag får rullator, har jag tänkt, då kan jag inte hålla på med actionscener längre.
Det är kanske först då som jag drar ner på Dahl, och blir Arnald igen.
Läs eller lyssna på DN Kulturs sommarföljetong här.
Arne Dahl väljer sju deckarunderverk Peter Temple – "Sanning" (2009) "Min australiensiska favoritförfattare väver på ett djupt gripande, skenbart cyniskt och sjukt spännande vis samman den perfekta väven av politiskt och privat." Agatha Christie – "Och så var de bara en" (1939) "Det går faktiskt inte att undvika henne, och när spänningen når sådan existentiell ångest som här är det oslagbart." James Ellroy – "Den stora tomheten" (1988) "Ingen har lyckats utvinna så mycket hopp ur det yttersta mörkret som Ellroy i den här tolkningen av korruptionen inom Los Angeles poliskår under efterkrigstiden." Val McDermid – "Sjöjungfrun sjöng sin sång" (1995) "I valet mellan Thomas Harris 'När lammen tystnar' och det här skeva mästerverket faller valet på den mer politiska seriemördardeckaren, med en sluttwist av guds nåde." Denis Lehane – "Gone baby gone" (1998) "Sällan har en deckare burits av ett så starkt och obarmhärtigt patos som den här lätt nostalgiska noir-romanen om ett försvunnet barn i Boston." Lynda LaPlante – "I mördarens spår" (1991) "Ett antal år efter den banbrytande teveserien sammanfattade serieskaparen seriens teman i en bok som gjorde hela Jane Tennisons gärning rättvisa." Maj Sjöwall och Per Wahlöö – "Det slutna rummet" (1972) "Med viss möda får jag fram det som nog ändå är min favorit av den svenska deckarens morföräldrar, där typ fallet med ett slutet rum får sin originella och avigt komiska lösning." Visa mer Visa mindre Fakta.Jan Arnald Pseudonym: Arne Dahl.
Ålder: 62 år.
Bor: Hornstull, Stockholm.
Familj: Sambo, en vuxen dotter i Berlin och en i Paris.
Under namnet Jan Arnald: Har publicerat en doktorsavhandling, en diktsamling och flera romaner, den senaste, "Intimus", kom ut 2010.
Under pseudonymen Arne Dahl: 1999–2008 skrev Arne Dahl elva böcker om A-gruppen, varav tio stycken blivit filmer och miniserier.
2011–2014 kom fyra böcker om Opcop, och 2016–2021 fyra böcker om Sam Berger och Molly Blom.
"Underverken" (Albert Bonniers förlag) som också är årets sommarföljetong i DN, publiceras den 24 juli och är den andra boken i serien om Nova-gruppen.
Tillsammans med deckarförfattaren Jonas Moström har han också skrivit "Skaparen" (Bookmark förlag), som kom ut i fjol.
Priser i urval: Svenska Deckarakademin gav 2007 Dahl sitt specialpris "för hans vitalisering och utveckling av kriminalgenren genom sin dekalogi om A-gruppen" och 2019 mottog han det stora europeiska deckarpriset European Crime Fiction Star Award (Ripper Award) för sitt samlade författarskap.
Visa mer Visa mindre
