한때는 귀했던 수집용 접시, 지금은 헐값에 팔려

Blommor, sagomotiv, tomtar, kungen och Silvia.

På väggarna i 1900-talets svenska hem hängde samlartallrikar som många trodde skulle bli värdefulla i framtiden.

I dag slumpas de bort.

"Lärdomen är att samlarföremål bör köpas med hjärtat, inte för att tjäna pengar", skriver Gunnar Bolin.

I min ungdoms sjuttiotal minns jag hur var och varannan veckotidning på sista sidan hade lockande bilder av åtråvärda samlarföremål.

Det utlovades skriftliga bevis på exklusiviteten, leverans i vackra boxar, löften om att detta ting skulle glädja familjen i generationer – till och med kunna stiga i värde!

Oftast handlade det om samlartallrikar föreställande årets jul, våra landskapsblommor, slott och herresäten.

Det viktiga var den fasta upplagan.

Prenumerera på hela utgåvan.

Slå till nu, i morgon kan de vara slut.

Så kom det sig att Rörstrand, Gustavsberg, Kunglig dansk och praktiskt taget alla andra porslinsfabriker tillverkade tallrikar, ofta i blått och vitt, som varsamt hängdes upp på väggen i svenska hem.

Rörstrands Mors dag-tallrik från 1993 med Carl Larsson-motiv.

Man gjorde även Fars dags-tallrikar.

Man kan samla på många sätt och på lika många olika sorters saker.

Någon vill kanske ha alla Gunnar Ekelöfs diktsamlingar i originalutgåva och hen är att gratulera eftersom det kostar långt mindre i dag, än vad det gjorde för 30–40 år sedan.

Den som däremot vill samla Muminmuggar är född i fel tid eftersom det i dag kräver bankkonto av oligarkisk storlek för att skaffa sig en komplett samling.

Tjusningen med att vara en samlare ser också olika ut.

Att gå till postkontoret en gång i månaden för att hämta sin prenumererade tallrik måste ha gett en annan tillfredsställelse än att i dag gå in i en obskyr loppisbutik och längst in i hörnet, i femkronorshögen hitta Muminmuggen "Simhopp med snäcksal" som har sålts på auktion för 236 000 kronor.

Nätets överhopas med jultallrikar där den stackars säljaren skyltar med såväl originalkartong som äkthetsbevis Men den sortens föremål har inte tillverkats för att samlas på eller stiga i värde.

Till skillnad från forna tiders jultallrikar.

Formgivaren Gunnar Nylund, känd för sina slanka urnor och inte minst keramikdjur i olika storlekar och färger, fick en sista kreativ vår på Rörstrand när han formgav jultallrikar att samla på, mellan 1968–1999.

De blev omåttligt populära, antagligen tack vare löften om eviga, eller till och med starkt stigande, värden.

Tiden går och på Facebook diskuterades dessa jultallrikar nyligen, en auktionist på landsbygden skrev: "De är fina att skjuta prick på, tyvärr totalt osäljbara." En klassisk jultallrik av Gunnar Nylund från 1970.

Första i en lång serie med motiv från Nils Holgersson.

Så är det.

På loppisar hittar man allsköns samlartallrikar för en femma eller tia.

Nätets alla försäljningsställen överhopas med jultallrikar där den stackars säljaren skyltar med såväl originalkartong som äkthetsbevis.

Inga eller låga bud.

Det är smärtsamt att tänka sig hur tallrikarna varsamt lyfts ned från en vägg i ett dödsbo med släktingens försäkran klingande i örat om att "där hänger något riktigt värdefullt".

Bara för att senare mötas av antikhandlarens: Nej, nej de tar jag inte ens gratis.

Men kvaliteten är det inget fel på.

Köp en hög jultallrikar på loppisen du besöker, ta fram dem på julafton, ge alla gäster varsin från olika år så kan de jämföra och tala om dem, i stället för hur lång tid det är tills Kalle börjar.

Kolla jag fick Nylunds från 1994!

Just det året lyckades Nylund få till en fullkomligt otolkningsbar blurrigt blå sak där det samtidigt regnar och är stjärnklart över Gripsholms slott och för säkerhets skull rider nån unge på en gås i förgrunden.

Så kan en lagom beskäftig, äldre släkting sucka över alltings förfall och kräva högläsning av Nils Holgersson i stället för att se på Disneytramset.

Barnen jublar.

Grundregeln för värdestegring är: Något som är producerat för att samlas på stiger sällan, eller aldrig, i värde.

Det finns många exempel.

Under sjuttiotalet blev det plötsligt populärt att samla på förstadagsbrev från Posten.

Det var ett kuvert med ett vackert stämplat frimärke från den dagen frimärket togs i bruk.

Det hjälper inte hur vackra de är, de kostar ingenting i dag.

Min favorit; svensk film, fem bilder med Harriet Andersson liggande dödssjuk i "tjänarinnan" Annas famn från Ingemar Bergmans film "Viskningar och rop" i centrum.

De kostar i dag mindre än det samlade värdet på frimärkena.

"Sveriges regenter" är en påkostad serie från 1980-talet som bygger på Statens porträttsamling.

Här en ung Carl XVI Gustaf.

Hur blir det så här?

Jo, upplagorna är stora på samlarsaker och framför allt: de vårdas med respekt och kärlek för att senare översvämma marknaden när den samlande generationen dör.

Inget har gått sönder, eller ens fått ett nagg och ingen vill ha dem.

Men Nylunds jultallrik från 1968 invänder någon, jo den är mer sällsynt så den kan man få några hundralappar för.

Små undantag finns alltid.

Pokémonkort och hockeybilder har sålts som något att samla på, men inte för en värdestegring, utan enkom för nöjet Pokémonkort och hockeybilder har sålts som något att samla på, men inte för en värdestegring, utan enkom för nöjet.

Det gör att det även där döljs oanade pengar för ett ovanligt kort.

Är det i mint condition, i det närmaste orört av människohand, är det förstås ännu bättre och eftersom det oftast handlar om unga människors oömma behandling är det ovanligt med bästa skick.

Just nu pågår en galen hausse för den första samlarbilden på den brasilianska fotbollsstjärnan Pelé, som förgyllde fotbolls-VM i Sverige 1958, blott 17 år gammal.

Då gavs det ut något som heter Alfabilder med alla deltagande länders spelare att samla på.

Senaste noteringen för ett Pelékort, i just mint condition, är 250 000 kronor.

Klassens ordningsman som dels sparat sina Alfabilder och inte minst, aldrig ritat mustasch eller sin signatur på dem, är att gratulera.

Dessa bilder såldes för unga människors nöje helt utan löften om värdestegring och äkthetscertifikat.

De garanterade, numrerade upplagorna på jultallrikar ska däremot inte förväxlas med unikat på tillexempel keramik, där förekommer också stiliga kartonger och medföljande brev som intygar exklusiviteten.

Unikat betyder just det.

Detta föremål är handgjort och du kan inte hitta ett helt identiskt.

Unikat från våra stora keramiska formgivare innebär högre priser och är eftertraktade på antikmarknaden.

Tallrik med landskapsblommor (blåklocka för Dalarna och gullviva för Närke) av Louise Adelborg, förmodligen från 1950-talet.

Vanliga brukstallrikar har oftast ett högre värde än samlartallrikarna.

De har använts, naggats, blekts eller gått sönder, medan tidens tand aldrig har gnagt på Nylunds jul som hängt på väggen, onåbar för klåfingriga barn eller fumliga vuxna.

Men den där tekoppen från Gefle porslinsfabrik, den som mormor hade sex stycken av, en tappade örat, tre är spruckna men två är ju i riktigt gott skick!

De kan man plötsligt få tiotusen kronor för – styck.

Det är dem antikhandlaren kommer att jubla över när hemmet ska skingras.

Förvisso bör det inte vara en alltför vanlig tekopp.

Helst Delila, Allé eller kanske Furuvik.

Kaffekopp sänker priset rejält, te ska det vara, storleken har betydelse.

Och samma sak här – Kunglig dansks Måsen tillexempel, inköpt som lyxkoppar för finare bjudningar, har sjunkit som en gråsten i värde.

De har vårdats för väl.

Och tillverkats i allt för stora serier.

Fyndläge råder.

Vem vet, när tillräckligt många antikhandlare skjutit prick på Nylunds jultallrikar så kanske de blir eftertraktade igen Men udda tekoppar fortsätter att chocka marknaden.

Några gick för över femtiotusen, fem noll tusen!

Stycket!

Det var på Tradera för ett antal år sedan.

Men det, tillsammans med den unge Pelé, sorterar jag in under vansinnigheter, inget som behöver innebära att prisnivån är satt.

Att det någonsin hälls te i dem kan vi nog glömma, kanske hamnar de på en piedestal eller i ett modernt vitrinskåp.

Oftast i Kina.

Många andra modeller verkar just nu ligga fast runt 7 000–15 000 kronor.

Styck.

Och "för tillfället" bör tilläggas.

Lärdomen är att samlarföremål bör köpas med hjärtat, inte för att tjäna pengar.

Och vem vet, när tillräckligt många antikhandlare skjutit prick på Nylunds jultallrikar så kanske de blir eftertraktade igen.

Bara de blir tillräckligt ovanliga.

Vilket lär dröja.

Göm dem på vinden eller använd dem som picnicporslin.

Priset är ändå inte långt från papperstallrikens.

När tiden gått och Pelés minne inte längre vårdas lovar jag att även samlarbilderna på honom kommer att kosta några hundringar igen.

Den som lever få se.

Och tänk er för innan ni hoppar på ett "unikt" samlarobjekt som sägs utlova framtida värdeökning.

Läs fler artiklar av Gunnar Bolin: "Jag var full och budade på nätauktioner mitt i natten" "Glöm de kala väggarna, nu kommer bokhyllan tillbaka"