스웨덴 칼럼니스트, 도시의 독립성에 대한 회의와 시골 공동체에 대한 그리움
스웨덴의 저명한 칼럼니스트, 셰(Åsa Beckman)는 최근 칼럼에서 도시 생활의 독립성에 대한 회의감과 어린 시절을 보낸 시골 마을에 대한 그리움을 표현했습니다. 그녀는 세계적인 위기 속에서 인간 관계의 중요성을 강조하며, 진정한 연대와 공동체 의식의 가치를 역설했습니다.
도시의 독립성, 그리고 공동체의 부재
셰는 대도시 생활의 독립성을 즐겼지만, 이제는 그 독립성에 싫증을 느낀다고 말했습니다. 그녀는 공동체 의식과 상호 의존성이 부족한 도시 생활에서 벗어나, 지역 사회의 유대감을 그리워했습니다. 특히, 아파트 단지에서 이웃 간의 진정한 교류가 부족하고, 금전적인 관계에 치우치는 현실을 지적했습니다.
고향 마을의 따뜻함
셰는 어린 시절을 보낸 옹에르만란드(Ångermanland)의 작은 마을, 프레스트몬(Prästmon)을 방문한 경험을 이야기하며, 그곳에서 느낀 따뜻함과 공동체 의식을 강조했습니다. 그녀는 맑고 푸른 강과 산, 그리고 어린 시절의 추억이 깃든 풍경을 회상하며, 타인에게 의존하며 살아가는 삶의 소중함을 깨달았습니다.
위기의 시대, 인간관계의 중요성
셰는 세계적인 위기 속에서 인간의 기본적인 가치를 다시 한번 생각하게 되었다고 말했습니다. 그녀는 서로 돕고 의지하며 살아가는 것이야말로 인간성의 본질임을 강조하며, 위기 상황에서 더욱 빛을 발하는 지역 사회의 연대 의식을 높이 평가했습니다. 이러한 연대 의식은 개인적인 위기뿐만 아니라 사회적인 위기 상황에서도 중요한 역할을 합니다.
“도와주는 사람들을 찾아라”
셰는 미국의 유명 어린이 프로그램 진행자 프레드 로저스(Fred Rogers)의 어머니가 했던 조언, “도와주는 사람들을 찾아라”를 인용하며, 어려운 상황에서도 도움의 손길을 내미는 사람들의 중요성을 강조했습니다. 그녀는 자신의 고향 마을에서 집을 사려는 가족을 돕는 모습을 보며, 진정한 공동체 의식의 따뜻함을 느꼈습니다.
결론
셰는 칼럼을 통해 도시의 독립성에서 벗어나, 서로에게 의지하며 살아가는 삶의 가치를 역설했습니다. 그녀는 위기의 시대에 더욱 빛을 발하는 지역 사회의 연대 의식을 강조하며, 진정한 인간 관계의 중요성을 다시 한번 일깨워주었습니다.
Det sägs ofta att privata kriser tydliggör vad som egentligen är viktigt, men detsamma gäller offentliga kriser.
Jag har plötsligt börjat längta till tryggheten i min barndomsby, skriver DN:s Åsa Beckman.
Förra helgen tog jag tåget upp till Prästmon, den lilla by i Ångermanland som jag växte upp i.
Under resan satt jag och skrollade genom dagens nyhetsflöde: i USA förberedde Donald Trump sin militärparad med över 6 000 soldater, Israel och Iran hade börjat attackera varandra med missiler och i Gaza hade människor dödats när de köade för att få mat och rent vatten.
I Prästmon hade försommaren just börjat.
Grönskan var frisk och frodig.
I diken och på ängar blommade hundkex, smörblommor och midsommarblomster och älven och bergen var så där blå som de bara kan vara där uppe.
Jag satt en stund på bryggan nere vid älven och tittade ut över kyrkan på andra sidan eftersom det är en av de vackraste platser jag vet i världen.
På söndagen åkte jag med en litteraturkryssning på Ångermanälven tillsammans med arbetarförfattaren Maria Hamberg och Elin Persson, som skrivit romanen "Pizzeria Roma" om män på landsbygden.
Vi berättade om våra böcker medan vi gled fram längs älven och passerade Lunde där skotten i Ådalen föll 1931.
När jag signerade min bok kom Ulla-Karin fram som gick i min parallellklass och vi pratade om vår gamla favoritlärare Christer Johansson.
Jag fick en nästan chockerande längtan tillbaka till en värld där människor är beroende av varandra.
När trupperna drar ihop sig i världen förstår vi mer vad som är mänsklighetens grundvalar Jag flyttade till Stockholm när jag var 19 år.
Jag har verkligen älskat att bli vuxen i den här stan.
Trots att det nu är över fyrtio år sedan kan jag fortfarande bli stolt när jag sitter på tunnelbanan och tittar ut över Gamla stan och Saltsjön och tänker: bor jag här?
Jag har tyckt om att vara i stor stads koncentration av människor, energi och idéer, där man är fri att skapa sitt eget liv utan att vara så beroende av andra.
Det är precis det oberoendet jag nu är less på.
Så jag längtar efter civilsamhället.
Den del av samhället som är fristående från staten och marknaden, med frivilliga som engagerar sig i ideella föreningar för idrott, odling och kultur.
Forskare framhåller ofta hur viktig den lokala samhörigheten är för att stärka och utveckla demokratin.
Inte minst är den avgörande för människor i kriser och katastrofer.
Det är väl just det som det handlar om.
I privata kriser säger människor att de plötsligt inser vad som egentligen är viktigt i livet.
Detsamma gäller förmodligen även i offentliga kriser.
När trupper drar ihop sig i världen samtidigt som värmerekorden slås månad efter månad förstår vi mer vad som är mänsklighetens grundvalar.
Att vi är chanslösa utan varandra, att det är i det vardagliga utbytet mellan människor som tillit skapas, att levandet bygger på att vi bär varandra.
När du har gårdsstädning i bostadsrättsföreningen vet du att hälften bara bor där ett tag för att sedan casha in ytterligare någon miljon Visst finns allt detta i stora städer, men ingenstans är vardagen så marknadifierad som här.
När du har gemensam gårdsstädning med dina grannar i bostadsrättsföreningen vet du att hälften av dem bara bor där ett tag för att sedan sälja sin lägenhet vidare och casha in ytterligare någon miljon på sitt konto.
Den amerikanske programledaren Fred Rogers berättade en gång att hans mamma gav honom ett råd när han som barn blev rädd för nyheterna: "Titta efter hjälparna." I de mest skrämmande situationerna kommer det alltid att finnas människor som hjälper, som delar ut filtar eller matpaket, som släcker eldsvådor genom att organiserar bärkedjor med vattenhinkar eller upprättar tillfälliga sjukvårdsstationer.
I min hemby visade det sig att mitt älsklingshus just nu råkar vara till salu.
Jag messade mina syskon och frågade om vi inte skulle gå ihop och köpa det och fick svar efter en hundradels sekund: "Vi gör det!" Jag skickade ett hjärta samtidigt som jag såg hur en gammal kompis grånade mamma fick hjälp att bära hem ett postpaket från bussen.Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, exempelvis "Ring när du tröttnat på att svärma runt kulturmännen, Lykke" eller "Varje gång kritiker beskylls för att jag klick skrattar jag högt".
Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
