스웨덴 작가 이레네 솔라의 소설, 카탈루냐의 한 가족의 비극 조명
본 기사에서는 스웨덴 평론가 요나스 텐테가 이레네 솔라(Irene Solà)의 소설에 대한 리뷰를 한국 독자들을 위해 소개합니다. 소설은 카탈루냐(Catalonia) 동부의 한 시골집에서 벌어지는 가족의 비극을 다루며, 죽음을 앞둔 노인의 주변으로 모인 여성들의 이야기를 중심으로 전개됩니다.
소설의 배경: 카탈루냐의 시골집
소설의 무대는 카탈루냐(Catalonia) 동부의 한 시골집입니다. 요나스 텐테는 이 소설을 "썩고, 찢어지고, 냄새나고, 흘러내리는" 묘사로 시작합니다. 이 소설은 400년 이상 된 역사를 가진 집에서 일어나는 일들을 담고 있으며, 그 집에서 살아온 여성들의 삶을 조명합니다. 주인공들은 시간의 경계를 넘어 자유롭게 움직이며, 때로는 과거와 현재를 넘나드는 모습을 보여줍니다. 소설은 고대 카탈루냐 민담과 요리법을 바탕으로 하며, 집안에 얽힌 저주와 악마와의 거래를 주요 줄거리로 삼고 있습니다.
악마와의 거래와 저주받은 가족
이야기의 핵심은 악마와의 거래입니다. 주인공 조아나(Joana)는 남편을 얻기 위해 악마에게 영혼을 팔고, 그 결과 그녀의 가족은 저주를 받게 됩니다. 아이들은 신체적 결함을 가지고 태어나고, 고통스러운 죽음을 맞이합니다. 이러한 비극적인 상황들은 독자들에게 강렬한 인상을 남깁니다. 작가는 어둠을 선택한 조아나의 결정과 인간을 창조한 신에 대한 질문을 던집니다.
끔찍한 묘사와 감각적인 묘사
소설은 악마, 살인, 기아, 고문, 강간 등 다양한 폭력적인 요소를 묘사합니다. 등장인물들은 외모적으로 흉측하고, 묘사 또한 매우 상세하고 감각적입니다. 솔라는 역겨움을 즐기듯, 썩어가는 음식과 곤충의 묘사를 통해 독자들에게 강렬한 인상을 남깁니다. 텐테는 "이 소설은 비위가 약한 사람들에게는 적합하지 않다"라고 언급하며 소설의 강렬한 묘사 방식을 강조합니다.
시간의 흐름과 여성들의 이야기
이 소설은 4세기에 걸쳐 일어나는 이야기를 하루의 시간으로 압축하여 보여줍니다. 시간의 흐름은 '새벽'에서 '밤'으로 이어지지만, 공간은 동일하게 유지됩니다. 이레네 솔라는 버지니아 울프(Virginia Woolf)의 “댈러웨이 부인(Mrs Dalloway)”에서 영감을 받아, “여성들은 장소에 의존하며 과거에 더 많이 산다”는 점을 강조합니다. 소설 속 여성들은 죽음을 앞둔 자를 위해 음식을 준비하며, 과거와 현재를 넘나들며 이야기를 이끌어 갑니다. 마이크로웨이브 오븐과 휴대폰과 같은 현대적인 요소가 등장하지만, 죽은 자들은 그것을 이해하지 못합니다. 솔라는 이러한 현대적인 요소들을 '거울'로 비유하며, 소설의 독특한 분위기를 더합니다.
비평적 시각과 솔라의 문체
요나스 텐테는 소설의 표현 방식과 솔라의 문체에 대해 언급하며, 카탈루냐(Catalonia) 소수 언어로 글을 쓰는 것의 정치적, 미학적 의미를 강조합니다. 번역가 엘리노어 브로만(Ellinor Broman)은 카탈루냐(Catalan) 원문을 충실하게 번역하며, 솔라의 생생한 문체를 잘 살려냈다는 평을 받습니다. 텐테는 이 소설이 솔라의 이전 작품과 유사한 특징을 가지며, 카탈루냐(Catalonia)의 신화와 역사를 기반으로 한 가족 연대기를 그리고 있다고 평가합니다.
I ett kök på en gård någonstans i östra Katalonien samlas en släkt vid en dödsbädd.
De flesta av kvinnorna är döda.
Jonas Thente har läst Irene Solàs mytstinna släktsaga.
Roman Irene Solà "Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret" Övers.
Ellinor Broman Tranan, 174 sidor Visa mer Visa mindre Redan omslaget slår an tonen.
En medeltida målning på temat själar som plågas i purgatorium men får lindring av offergåvor.
Och sannerligen hamnar vi i en särskild sorts purgatorium, nämligen ett kök på en avlägsen gård i östra Katalonien.
En mycket gammal kvinna ska dö på övervåningen.
I köket samlas alla de kvinnor som bott i huset under fyra århundraden; en brokig skara som rör sig fritt i tiden eller rent av bortom den.
I ett efterord listar Irene Solà alla de källor hon använt som underlag till "Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret".
Det är en diger samling katalanska folksagor och åldriga receptsamlingar som ligger till grund för en god del av stoffet.
I grunden ligger berättelsen om varför gården är förbannad.
Urmodern Joana har en gång sålt sin själ till Djävulen i utbyte mot "en man som har allt en man ska ha".
Hon får en karl också.
Men när Djävulen återkommer för att hämta sitt pris konstaterar hon att han inte har uppfyllt sin del av avtalet, eftersom hennes Bernardí saknar en tå.
Det är vargen som tagit den.
Satans hämnd är ljuv.
Samtliga barn som paret avlar saknar en del av kroppen.
En bit av hjärnan hos den första, tungan hos den andra, därpå levern och – kanske otäckast – hålet i baken.
Den stackars gossen svullnar upp och exploderar så småningom.
Det är ingen roman för kräsmagade.
Titeln kan härledas till Joanas val att vända sig till mörkret med sin bön i stället för till den Gud som skapat människan.
Djävulen är en återkommande gestalt, liksom mord, svält, tortyr, våldtäkter och andra övergrepp som härjat landsändan i generationer.
Och allt stinker, ruttnar, skrevar, smackar och dryper på olika sätt.
Knappast någon har ett normalt utseende; alla är fula, puckelryggiga, ärrade, brännskadade, tärda, skalliga.
Olika djurarter som parar sig beskrivs ingående, och kröns av ett par flugor som finner varandra i köket.
Solà sträcker sig lustfyllt efter äcklet.
Såhär beskriver hon huset: Köket hade två dörrar.
En i massivt trä med två trappsteg framför gick till ett skafferi, blåsvart och kallt som en lever.
Den andra, med glasrutor, vette mot farstun.
Farstun var mörk och fuktig som en munhåla.
De skrovliga väggarna var kindernas köttiga insidor.
Takets bjälkar gommens räfflor och stengolvet en tunga, nött av allt den svalt genom åren.
Romanen låter alltså cirka fyra sekler utspela sig under ett dygn.
Kapitelrubrikerna går från "I ottan" till "Framåt natten".
Men trakten är densamma.
Irene Solà citerar i en kapitelinledning Virginia Woolfs "Mrs Dalloway": "för kvinnor lever mycket mer i det förflutna än vi gör, tänkte han, för de tyr sig till platser".
Och i köket lagar alla dessa kvinnor dödsmenyn.
Det är inte bara sedan länge döda släktingar som rör sig i rummet.
Plötsligt beskrivs en mikrovågsugn och ett några mobiler, fast de döda vet inte vad det är för något så mobilerna avfärdas som "speglar" med dvärgar i.
Det är en roman som väller fram i ett enda flöde av akut och påträngande sinnlighet.
Eller som Solà inleder sista kapitlet: "Stanken var organisk, levande. Sträv. Tjock. Stickande. Den sipprade och bultade fram".
Till sakens natur hör också att man får ge upp att försöka hålla reda på individerna i denna tjocka släkt, eller ens begripa vilka som är döda och vilka som fortfarande är vid liv.
Man får följa med i flödet så gott det går, och lita på att författaren har reda på den uppbrutna kronologin.
Och man känner igen greppen.
Kristina Sandberg recenserade Solàs "Jag sjunger och bergen dansar" förra året, och konstaterade: "Tiden böljar fram och tillbaka, men platsens geografi och de många spår av liv den bär på, är utgångspunkten för ett slags tragisk familjekrönika som samtidigt speglas av en rad katalanska myter".
Att som Irene Solà skriva på minoritetsspråket katalanska har i Spanien en politisk betydelse.
Men också en estetisk.
Eftersom Ellinor Broman översätter direkt från katalanskan har hon att hantera ett mer mustigt och folkspråkligt idiom.
Det gör hon alldeles utmärkt, så vitt jag kan se.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
출처: https://www.dn.se/kultur/irene-solas-slaktsaga-stinker-ruttnar-skrevar-smackar-och-dryper/
