이란 폭격, 잊혀진 기억을 되살리다: 개인적 성찰

Det är mer än 20 år sedan jag var i Iran.

Men de illegitima militära angreppen från Israel och USA har likväl varit personligt och existentiellt omskakande.

Efterkrigstidens folkrätt rasar samman, skriver Ali Esbati.

I Iran finns en tendens att ta åt sig äran för allehanda innovationer och historiska reformer.

Från backgammon och postutdelning till principer om mänskliga rättigheter (med hänvisning till Cyrus den store cirka 550 före Kristus).

Iranier med självdistans kan skratta åt ovanan som delas av många i regionen.

När jag på småtimmarna den 22 juni vaknade till och såg de första push-notiserna om USA:s militära angrepp mot Iran greps jag först av en utmattande chock.

Därefter fick jag en galghumoristisk tanke: vi spelar en huvudroll när efterkrigstidens folkrätt rasar samman.

Jag skriver "vi" och syftar på "vi iranier".

Jag brukar inte formulera mig på det viset.

Teheran är visserligen min födelsestad, men min familj flydde, som så många andra, under kriget mot Saddam Husseins Irak på 1980-talet.

Det kriget pågick i åtta år och tog livet av runt en miljon människor, varav flera var mina släktingar.

Det var också ett krig som bidrog till att konsolidera mullornas blodindränkta, socialt ultrakonservativa och med tiden allt mer korrupta makt över den unga, kaotiskt post-revolutionära stat som Saddam Hussein hade räknat med att kunna lägga under sig på några veckor.

Ali Esbati var tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Foto: Magnus Hallgren Iraks bombningar av Mehrabad-flygplatsen utgör ett av mina allra tidigaste minnen.

Bilderna från Israels angrepp på samma flygplats har väckt dessa minnen till liv igen.

Det är mer än 20 år sedan jag var i Iran senast.

Mitt förhållande till landet har ofta varit mer analytiskt än känslomässigt; fascinerat men distanserat.

De flagrant illegitima militära angreppen från Israel och USA har likväl varit personligt och existentiellt omskakande.

Mest handlar det om den kvävande blandning av vrede och osäkerhet som rasistisk orättvisa ger upphov till.

Angreppen är en ny nivå i en långvarig utveckling.

Fientlighet mot flyktingar och besattheten av att förklara varje reellt eller inbillat samhällsproblem med "bristande integration", har blivit en grundton i svensk politik och offentlighet.

Lägg därtill tjugo månader av direktsänt folkmord i Gaza som för alla med en relation till det globala syd är en högupplöst påminnelse om hur snabbt människovärdet kan sjunka mot noll.

Och nu alltså detta angreppskrig mot Iran, med motiveringar som inte ens har behövt gå omvägen via producerade rykten som "rättfärdigade" Irakkriget.

Denna gång har kommunikationen varit rakare och mer renodlad: överlägsen våldsmakt ger ograverad rätt.

Tysklands nyvalde kansler Friedrich Merz säger att Israel "gör skitjobbet åt oss alla" Folkrätten, sådan den värktes fram ur andra världskrigets fasor och den efterföljande avkolonialiseringen, har aldrig upphävt grov maktojämlikhet eller skyddat människor i utsatta stater mot stormakters självuppfattade geopolitiska intressen.

Men bara det att även våldsutövande länder och ledare har förhållit sig till den – låt vara genom att ljuga, bedra och kringgå – har haft en dämpande effekt på det totala godtycket.

En central uppfattning, inte minst i europeiska demokratier, har varit att folkrätten skyddar också den som för tillfället har överhanden.

Den begränsar risken för att de sämsta instinkterna i det internationella maktspelet ska tränga ut varje impuls till fred och samexistens.

Och nu?

Tysklands nyvalde kansler Friedrich Merz säger att Israel "gör skitjobbet åt oss alla" när landet angriper verksamheter som Iran enligt internationella konventioner har rätt till, ödelägger infrastruktur och firar lönnmord på dussintals forskare.

Andra europeiska ledare – däribland Socialdemokraternas Magdalena Andersson – bekräftar att Iran "inte kan tillåẗas utvecklas kärnvapen", trots att exakt detta har varit syftet med de avtal och förhandlingar som Israel och USA bokstavligen sprängt.

Donald Trump, av kärnvapenmakten Pakistan nominerad till Nobels fredspris, har initierat det som i slutdeklarationen efter Nürnbergrättegångarna betecknas som "det främsta av internationella brott": ett angreppskrig.

I det här fallet för att stötta en ledare som utreds för folkmord.

På natten den 22 juni ringer jag min mamma.

Hon försöker få tag i släkt och vänner i Iran.

Man vet inte vad man ska säga längre, säger vi i munnen på varandra Huvuddelen av den svenska nyhetsrapporteringen går helt i linje med det implicit rasistiska och post-folkrättsliga narrativet.

Mänskligt lidande i Iran är, till skillnad från det som drabbar befolkningen i Israel, nästan helt osynligt.

Och detta trots många kontaktytor i Sverige.

Som Shora Esmailian skrev i Sydsvenskan den 16 juni: "Inte ens vår totala assimilering skyddar mot rasism." Begravning av en medarbetare för iranska Röda halvmånen som dödades i ett israeliskt luftangrepp på torsdagen.

Foto: Iranian Red Crescent/UPI/Shutterstock För människor i Iran tränger bomberna undan den organiska kampen för frihet och värdighet.

"Varken den utländska angriparen eller den inhemska förtryckaren har rätt att tillskansa sig folkets handlingskraft och vilja när det gäller att bestämma deras öde", skrev medlemmar i det modiga iranska författarförbundet den 15 juni.

USA:s bomber gör det inte lättare.

Några timmar efter att jag läst push-notiserna på natten den 22 juni ringer jag min mamma.

Hon försöker få tag i släkt och vänner i Iran.

Man vet inte vad man ska säga längre, säger vi i munnen på varandra.

I den efterföljande tystnaden känner vi på konturerna av den där kvävande orättvisan.

Niklas Ekdal: Nu har de iranska mullorna uppenbara skäl att skaffa atombomber