스벤 델블랑의 소설, 오늘날 더욱 시사하는 바
최근 스웨덴 작가 스벤 델블랑의 작품이 다시금 주목받고 있습니다. 델블랑은 스웨덴, 스칸디나비아, 유럽, 러시아, 혹은 북미 출신이었을까요? 버클리 대학교에서의 경험을 통해 작가는 자신의 정체성, 그리고 타인의 정체성에 대해 재고하게 됩니다. 국제 교류가 유지되어야 한다는 주장이 제기되는 가운데, 델블랑의 작품을 통해 오늘날의 현실을 조명합니다.
지난 몇 주 동안, 제가 박사 과정을 밟고 있는 캘리포니아 대학교 버클리 캠퍼스의 스칸디나비아 연구소는 75주년을 기념했습니다. 이는 불안함으로 가득했던 한 학기를 마무리하는 멋진 행사였습니다. 대학교 예산 삭감과 비자 문제로 인해 어려움을 겪었지만, 연구소의 75주년 기념 행사는 희망을 안겨주었습니다. 이는 버클리 역사에서 겪었던 수많은 위기 중 하나에 불과하다는 것을 보여주었기 때문입니다.
1960년대 후반, 버클리 캠퍼스 전체가 격동의 시기를 겪었습니다. 당시 상황을 가장 잘 보여주는 증언 중 하나는 스벤 델블랑의 일기 형식 소설인 『당나귀 다리』입니다.
미국, 비판과 자기 성찰 사이에서
델블랑은 1968-1969년 학기에 스칸디나비아 연구소 객원 교수로 재직했습니다. 그의 소설은 미국 대학을 배경으로 한 짧은 스웨덴 미시 장르의 시작을 알렸다고 볼 수 있습니다. PO 엥퀴스트의 단편집 『중단된 반란의 시대 이야기』(1974)와 라르스 구스타프손의 『테니스 선수들』(1977)도 이와 유사한 경향을 보였습니다.
흥미롭게도, 반미주의적 성향이 강했던 60, 70년대 스웨덴의 저명 작가 3명이 미국을 방문했을 뿐만 아니라, 이를 소재로 작품을 썼습니다. 이는 이념적으로 미국을 비판하더라도, 방문 자체를 거부할 수는 없었음을 보여줍니다.
델블랑의 소설은 최근 다시 주목받고 있습니다. 스웨덴에서 미국의 이미지를 논할 때, 『당나귀 다리』는 항상 언급됩니다. 이 소설은 흥미롭고 재미있을 뿐만 아니라, 오늘날에도 시사하는 바가 큰 정치적 성찰을 담고 있기 때문입니다.
“해외에 있을 때 비로소 자신이 스웨덴인임을 느낀다”
제 생각에 이 소설의 가장 큰 매력은 미국의 정치 분석이 아니라, 작가의 정체성에 대한 성찰입니다. “해외에 있을 때 비로소 자신이 스웨덴인임을 느낀다”는 말은 여기서 다시 한번 되새길 만합니다. 델블랑은 단순히 미국을 방문한 사람이 아니라, 자신의 문학 전통을 미국 학생들에게 가르치기 위해 온 사람이었습니다. 따라서 이 소설은 필연적으로 우화적인 면모를 띠게 됩니다. 소설 속 스벤 델블랑은 스칸디나비아를 대표하고, 미국 대학은 다양한 언어권이 생존을 위해 경쟁하는 세계화된 사회를 축소해 놓은 듯합니다.
델블랑은 이러한 상황에 겸허해집니다. 그는 스칸디나비아가 “세 개의 일류 명소”—키에르케고르, 입센, 스트린드베리—만을 가지고 있다고 언급하며, 자신의 유럽 작가로서의 활동에 싫증을 느낍니다. 그는 스웨덴에 대해서도 깊이 고민합니다. 여가 시간에는 스웨덴 전통에 대한 민족지학적 연구를 구상하고, 동료 작가들의 스웨덴인으로서의 면모를 평가하는 목록을 작성합니다. “PO 엥퀴스트는 매우 스웨덴적이다”, “얀 미르달은 스웨덴을 욕할 때 특히 스웨덴적이다”, “올로프 라게르크란츠는 다소 아일랜드적인 면이 있다” 등, 델블랑은 스스로를 “무소르그스키에 가깝다”고 생각합니다.
정체성의 혼란과 비판
델블랑은 자신의 국가적, 지역적, 대륙적 정체성을 혼란스럽게 여깁니다. 러시아인, 스웨덴인, 스칸디나비아인, 유럽인, 그리고 결국에는 북미인까지 포함해야 합니다. 『당나귀 다리』의 일부는 델블랑의 아버지가 캐나다로 이민 간 이야기를 다루기 때문입니다. 주인공은 너무나 무거운 짐을 짊어지고 있습니다. 그러나 많은 경우, 흥미로운 점은 균형을 이루는 것보다 균열이 생기는 지점에 있습니다.
덴마크 문학 연구자 예스퍼 굴달은 유럽 작가들이 미국을 비판할 때, 유럽을 유토피아적 대안으로 제시하는 경향이 있음을 보여주었습니다. 델블랑은 무비판적인 반미주의만큼이나 순진한 친미주의에 대해서도 비판적입니다. 소설의 마지막 부분에서 그는 시위에 참여한 벨기에 교수 옆에 서게 됩니다. “저는 유럽에서도 같은 일이 일어날 수 있다고 생각합니다.” 벨기에 교수는 열렬히 항의하며, “그는 유럽의 쇼비니스트입니다. 유럽은 좋습니다. 하지만 그리스는 어떻습니까? 그리스는 좋고, 유럽은 좋고, 미국만 문제예요.”
델블랑의 『당나귀 다리』는 이번 학기에 저에게 큰 울림을 주었습니다. 캠퍼스 시위뿐만 아니라, 수업 시간에도 말이죠.
델블랑은 미국 비판과 자기 비판을 넘나드는 능력을 보여줍니다. 저는 이번 학기에 『당나귀 다리』를 그 어느 때보다 더 가까이 했습니다. 캠퍼스 시위뿐만 아니라, 수업 시간에도 말이죠. 스칸디나비아 역사 소설 강좌에서 저는 델블랑이 J.P. 야콥센의 19세기 소설 『닐스 린』에 대한 강의를 들으며 “이것이 우리에게 지금 무엇을 말해주는가?”라는 질문에 잠시 침묵하는 모습을 떠올렸습니다. 이 질문은 비관적으로 들릴 수 있지만, 동시에 매우 필요합니다. “미국은 엉망이다”라는 이유만으로 우월감을 느끼거나 자신의 입장을 당연하게 여기는 것은 경계해야 합니다.
국제 교류의 중요성
75주년 기념 행사에서 델블랑이 이러한 태도를 스칸디나비아 연구소에서 얻었을 수도 있다는 생각을 했습니다. 언어 및 지역 연구가 제대로 작동할 때, 그것은 우리가 속한 곳과 우리가 연구하는 곳 모두에서 문화적 가정을 드러내고 상대화할 수 있습니다. 라틴 아메리카 또는 중동 연구소도 마찬가지입니다. 그리고 이를 위해서는 연구자, 교사, 학생 간의 국제 교류가 필수적입니다. 이러한 교류가 지속적으로 가능하기를 바랍니다.
Var Sven Delblanc svensk, skandinav, europé, rysk eller nordamerikan?
Erfarenheterna från åren vid universitetet i Berkeley fick författaren att ompröva sin identitet – och andras.
För att sådant ska kunna ske måste det internationella utbytet på amerikanska universitet fortsätta få finnas, skriver Love Carlshamre.
För ett par veckor sedan firade den skandinaviska institutionen på University of California, Berkeley, där jag doktorerar, 75 år.
Det var ett fint avslut på en termin som annars präglats av oro.
Hot om nedskärningar i universitetsbudgeten och tillbakadragna visum har satt sina spår.
En så liten institution som vår är alltid sårbar under stora förändringar.
Men firandet var hoppingivande på så vis att det vittnade om motståndskraft: kvällens historiska tillbakablickar klargjorde att detta knappast är det första pressade läget i Berkeleys historia.
Under det sena 1960-talet befann sig hela campus i uppror.
Det bästa vittnesmålet från den tiden, som också citerades under kvällen, är utan tvekan Sven Delblancs dagboksroman "Åsnebrygga".
Bild 1 av 2 Mario Savio talar vid ett People's park-möte på universitetsområdet i Berkeley, Kalifornien, den 26 juni 1969.
Foto: Slava J.
Veder/TT Bild 2 av 2 Nationalgardets trupper vakar medan studenterna rör sig mot sina klassrum på Berkeley, den 19 maj 1969.
Gardet kallades in av guvernören efter protester vid People's park.
Foto: TT Delblanc var gästprofessor vid den skandinaviska institutionen under läsåret 1968–1969.
I efterhand kan hans roman om tiden betraktas som startskottet på en kortvarig svensk mikrogenre: ett slags akademisk autofiktion med det amerikanska universitetet som utgångspunkt.
PO Enquists novellsamling "Berättelser från de inställda upprorens tid", till stor del baserad på författarens erfarenheter som gästprofessor vid UCLA, kom ut 1974, och tre år senare var det Lars Gustafssons tur med "Tennisspelarna", (mycket) fritt baserad på hans tid vid University of Texas, Austin.
Det är lite intressant att tre av våra största författare under de antiamerikanska 60- och 70-talen inte bara ville resa till USA utan också göra litteratur om besöken.
Man kunde uppenbarligen inte vända landet ryggen bara för att man ideologiskt vände sig emot det.
Delblancs roman tycks också ha fått ett uppsving på senare år.
När svenskarnas bild av USA ska placeras in i ett litteraturhistoriskt sammanhang nämns den nästan alltid (gärna tillsammans med Gustafssons väldigt annorlunda "Tennisspelarna").
Det är förståeligt: förutom att "Åsnebrygga" helt enkelt är en intressant och underhållande roman så innehåller den en del slagkraftigt formulerade politiska reflektioner vars nutida relevans ibland är slående.
(Och ibland inte alls, förstås.) Det är en klyscha att man aldrig känner sig mer svensk än när man är utomlands, men här är den värd att upprepa Enligt min mening är det dock inte de politiska analyserna av USA som utgör romanens stora behållning, utan författarens reflektioner över sin egen identitet.
Det är en klyscha att man aldrig känner sig mer svensk än när man är utomlands, men här är den värd att upprepa.
Delblanc är trots allt ingen vanlig besökare i Amerika, han är i landet för att undervisa amerikanska studenter i sin egen litterära tradition.
Därmed får romanen oundvikligen ett allegoriskt drag – romanfiguren Sven Delblanc blir en representant för Skandinavien, medan det amerikanska universitetet förvandlas till en globaliserad värld i miniatyr, där olika språkområden slåss för sin överlevnad.
Delblanc blir ödmjuk av situationen.
Han konstaterar att Skandinavien bara har "tre förstklassiga attraktioner" – Kierkegaard, Ibsen och Strindberg – och känner sig trött på sitt eget europeiska författarskap: "Av min typ går det tretton på dussinet: europeisk skribent som förkläder sig med slitna paltor ur 1800-talets teatergarderob." Han funderar också mycket på Sverige.
Under sina lediga stunder överväger han att skriva en etnografisk studie om svenska traditioner, och roar sig med att upprätta en lista över sina författarkollegors svenskhet: "PO Enquist är mycket svensk", "Jan Myrdal är svensk, särskilt när han skäller ut Sverige", "Olof Lagercrantz är lite för irisk, är jag rädd", och så vidare.
Själv känner han sig "närmast rysk, jämför Mussorgskij".
Bild 1 av 2 Sven Delblanc, porträtterad 1986.
Foto: Leif R Jansson/TT Bild 2 av 2 Lars Gustafsson i Texas år 1976.
Foto: Brigitte Friedrich/TT Det blir snabbt lite rörigt bland Delblancs egna nationella, regionala, och kontinentala identiteter.
Rysk, svensk, skandinav, europé – även nordamerikan måste så småningom läggas till listan, eftersom delar av "Åsnebrygga" handlar om Delblancs far som utvandrade till Kanada.
Den stackars huvudpersonen får med andra ord ett tungt allegoriskt lass att bära på sina axlar – kanske lite för tungt.
Men som så ofta ligger det intressanta i det som skaver snarare än i det som får ekvationen att gå ihop.
I sin stora studie över antiamerikanism i europeisk litteratur har den danske litteraturvetaren Jesper Gulddal annars med all önskvärd tydlighet visat hur Europa nästan alltid framhävs som den utopiska motsatsen när europeiska författare ska kritisera Amerika.
Men Delblanc är lika kritisk mot slentrianmässig antiamerikanism som han är mot naiv amerikanism.
I slutet av romanen hamnar han bredvid en belgisk professor på en demonstration: "Jag säger att vi kanske kan vänta samma utveckling i Europa. Belgaren protesterar ivrigt; han är europeisk chauvinist. Europa är bra. Nå, men vad tror han om Grekland? Grekland är bra, Europa är bra, det är bara USA som är åt helvete." Själv har jag burit med mig "Åsnebrygga" mer än vanligt den här terminen.
Inte bara under demonstrationer på campus, utan även i klassrummet Det är något uppfordrande med Delblancs förmåga att röra sig mellan USA-kritik och självkritik.
Själv har jag burit med mig "Åsnebrygga" mer än vanligt den här terminen.
Inte bara under demonstrationer på campus, utan även i klassrummet.
När jag hållit min kurs om den skandinaviska historiska romanen har jag många gånger tänkt på hur Delblanc "förstummas i en plötslig känsla av absurditet" under en föreläsning om JP Jacobsens 1800-talsroman "Niels Lyhne": "Men vad har detta egentligen att säga oss här och nu?" Frågan kan låta pessimistisk, men den är också nödvändig.
Aldrig bli överlägsen, aldrig ta sin egen position för given, bara för att "USA är åt helvete".
Demonstranter håller upp skyltar till stöd för den gripne palestinska aktivisten Mahmoud Khalil under en protest mot Trump-administrationen på Berkeleys campus, den 19 mars 2025.
Foto: Godofredo A.
Vásquez/AP Under 75-årsfirandet funderade jag på om inte Delblanc fick något av den där inställningen från den skandinaviska institutionen.
När de fungerar som bäst är det nämligen precis vad språk- och områdesstudier kan åstadkomma – avslöja och relativisera kulturella antaganden, både på platsen man befinner sig och på platsen man studerar.
Det gäller förstås även institutionerna för Latinamerika- eller Mellanösternstudier.
Och för att det ska ske måste det finnas ett internationellt utbyte av forskare, lärare och studenter.
Man får hoppas att det fortsätter att vara möjligt.
Läs mer: Rebecka Kärde: Kristi Noem kommer att slakta universiteten Viola Bao: Sverige borde lära av utvecklingen på amerikanska universitet