갱단의 실체: 무능력한 리더들
최근, 다이아몬드 살리후(Diamant Salihu) 기자는 '폭스트롯(Foxtrot) 네트워크'를 다룬 4부작 다큐멘터리에서 깊이 있는 분석을 선보였습니다. 하지만 단순히 시청하는 것만으로는 부족하며, 스스로 생각해야 합니다.
폭스트롯 네트워크와 조직 폭력의 근원
'Uppdrag granskning'과 살리후 기자는 '쿠르드 여우(Den kurdiska räven)' 라와 마지드(Rawa Majid)와 '딸기(Jordgubben)' 이스마일 압도(Ismail Abdo) 사이의 갈등과 폭스트롯 네트워크의 기원을 심층적으로 파헤칩니다. 이 다큐멘터리는 '형제였던 시절(En gång bröder)'이라는 제목으로 수요일에 방영되었습니다.
언어 사용의 문제점
우리는 '범죄 네트워크'와 같은 새로운 갱스터 용어를 빠르게 익혔습니다. 마치 혁신적인 산업 분야의 기업가 집단과 같은 인상을 주기도 합니다. 이는 잔혹한 살인범을 묘사하는 데 사용하는 언어에 대해 다시 한번 생각해 보게 합니다.
갱단의 범죄 행위
갱단은 불행한 마약 중독자들에게 엄청난 양의 마약을 판매하여 그들의 삶을 파괴합니다. 또한, 30실버페니(30개의 은화)를 받고 자신의 친구를 암살하며, 이미 오래전에 겁을 먹고 도망간 어린 13~14세 소년을 킬러로 고용합니다. 그들은 롤렉스 시계를 지키기 위해 중동에서 숨어 다니며 테러리스트 및 악마와 연합합니다. 살리후 기자는 이러한 갱단이 얼마나 비참하고 무능한지 지적하며, 다른 방식으로 묘사하는 것은 범죄와 같다고 비판합니다.
살리후 기자의 탐사 보도
살리후 기자는 갱단의 구조를 누구보다 잘 이해하고, 수년간 이 범죄와 관련된 인물, 그들의 사고방식, 그리고 그들의 무능력함을 연구했습니다. 그는 용감하고, 객관적이며, 침착하고, 인내심이 있습니다. 그의 노력은 존경할 만합니다.
다큐멘터리의 핵심
살리후 기자와 'Uppdrag granskning'의 새로운 시도는 갈등과 폭력 증가에 대한 더 넓은 그림을 제공합니다. 저는 모든 사람이 이 다큐멘터리를 시청하고, 스스로 생각하기를 바랍니다.
다큐멘터리의 '진짜배기' 부분
다큐멘터리의 가장 중요한 부분은 다소 '평범'한 내용입니다. 살리후 기자가 바그다드(Bagdad)의 갱단 소굴에 들어가고, 코펜하겐(Köpenhamn)의 가장 위험한 오토바이 갱단을 만나고, '벤제마(Benzema)', '딸기', '여우'와 접촉할 때 더욱 흥미진진해집니다. 비밀 회동과 살인범과의 대화가 흥미를 자아냅니다.
간과되는 문제점
데탕트(desillusionerade)된 경찰 수사관들과의 대화, 십 대 아들이 마약 세계에 빠져 코펜하겐으로 돈을 받고 살인을 하러 가는 카이사(Kajsa)와 같은 이야기가 중요합니다. 또한, 인력 부족에 시달리는 경찰 수사가 갱단의 마약 밀매와 폭력 증가에 대해 경고했지만, 경찰 수뇌부의 무시를 받았습니다.
경찰 및 정치 스캔들
이는 경찰과 정치계의 심각한 스캔들입니다. 우리는 경찰에게 많은 세금을 지불하는데, 왜 경험이 풍부하고 지식이 많은 사람들이 충분한 자원을 받지 못하는가? 분명히 제대로 작동하지 않으며, 이는 언론이 파헤쳐야 할 중요한 문제입니다.
HVB 및 Sis-hemmen의 역할
또한, HVB(Vård- och boendehem) 및 Sis-hemmen(Statens institutionsstyrelse)이 범죄 조직의 자체 대학으로 여전히 기능하고 있다는 사실도 간과되고 있습니다. 이는 매우 우려스러운 현실입니다.
추가 정보
요한 크로네만(Johan Croneman) 기자의 더 많은 칼럼을 읽어보세요.
Diamant Salihu gör ett genuint jobb i den fyrdelade dokumentären om Foxtrot-nätverket.
Men det räcker inte att titta – man måste tänka själv också, skriver Johan Croneman.
"Uppdrag granskning" och journalisten Diamant Salihu går på djupet och berättar om upprinnelsen till konflikten mellan de två före detta gängpolarna i nätverket Foxtrot: "Den kurdiska räven" och "Jordgubben", Rawa Majid och Ismail Abdo.
Serien heter "En gång bröder", sänds onsdagar, fyra avsnitt.
Slås ni också, förresten, av hur semantiken och språkbruket har satt sig i det allmänna talet?
Vi lärde oss snabbt det nya gangsterlingot: "Det kriminella nätverket" till exempel.
Låter inte det närmast som om det handlade om ett gäng påhittiga entreprenörer i en expansiv bransch?
Någonstans ligger det en lockelse i hela den framställningen.
Vi borde kanske fundera över vilket språk vi använder i våra beskrivningar av hänsynslösa mördare, i total avsaknad av normal medmänsklighet.
Får de inte tag på dig så skjuter de din mamma.
Eller ett barn som råkar stå i vägen De kränger enorma mängder knark till olyckliga missbrukare som får sina liv förstörda – de lönnmördar sina bästa kompisar för trettio silverpenningar, de lejer 13–14-åringar som torpeder när de själva fegat ur för länge sedan, de gömmer sig och hukar i Mellanöstern och lierar sig med terrorister och satan själv bara de får behålla sina Rolexklockor.
Sickna erbarmliga nollor.
Det är närmast ett brott att beskriva dem på något annat sätt.
Inte sällan åker de hem till fel kille och mördar en helt oskyldig.
Får de inte tag på dig så skjuter de din mamma.
Eller ett barn som råkar stå i vägen.
Diamant Salihu gör ett genuint jobb, han har som ingen annan satt sig in i de här gängstrukturerna, ägnat åratal av sin journalistiska gärning åt den här kriminaliteten, personerna bakom, deras sätt att tänka – och deras kompletta oförmåga att tänka över huvud taget.
Han är modig, saklig, lugn, tålmodig.
Han är beundransvärd.
Givetvis.
Jag faller ändå inte helt i farstun inför hans och "Uppdrag gransknings" nya satsning på att ge oss en bredare bild av konflikten och det eskalerande våldet.
Jag tycker självklart att alla ska titta, men inte utan att också tänka.
Själva.
Egentligen är de bästa bitarna ur serien de mest 'osexiga' Egentligen är de bästa bitarna ur serien de mest "osexiga".
När Diamant Salihu flyger in till lejonkulan i Bagdad, när han knackar på hos de värsta motorcykelgängen i Köpenhamn, när han får kontakt med "Benzema", "Jordgubben" och "Räven" hettar det till och blir "spännande" och lite mer (jo, faktiskt) underhållande.
Farliga hemliga möten.
Samtal med mördarna själva.
Lite kittlande, rentav.
De mer osexiga inslagen är ändå de viktigaste.
Som det med de desillusionerade och svikna polisutredarna, eller samtalen med Kajsa, hänsynslös narkotikalangande mamma vars tonårsson dras in i samma skitliv hon själv valt att leva och åker till Köpenhamn för att döda för pengar.
Eller hur den underbemannade polisutredningen återkommande varnar för vad som riskerar att hända – och hur de totalt negligeras av sin polisledning.
Det spelar ingen roll att dessa erfarna poliser rapporterar hur Foxtrot smugglar in enormt med narkotika ("vi förstod inte hur de skulle kunna göra av med såna mängder ens på tio år") och hur deras våldskapital bara växer i takt med deras knarkmonopol.
Ingen lyssnar.
Där har vi den riktigt stora polisiära och politiska skandalen – bara det hade varit värt fyra avsnitt Där har vi den riktigt stora polisiära och politiska skandalen – bara det hade varit värt fyra avsnitt.
Vi lägger ju bra mycket skattepengar på polisen, varför får inte de med mest erfarenhet och störst kunskap, också de riktigt stora resurserna?
Det funkar uppenbarligen inte så, och det är sannerligen ett mäktigt journalistisk hål att gräva i.
Och något som också tyvärr får passera lite obemärkt i den allmänna debatten (och i Salihus dokumentär): hvb- och Sis-hemmen som uppenbarligen fortsätter att vara de kriminella organisationernas egna högskolor.
Man blir mörkrädd.
På allvar.
Läs fler krönikor av Johan Croneman, till exempel: Han är en av vår tids stora – tyvärr mer dansk än svensk.
출처: https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-har-ar-sanningen-om-gangledarna-sickna-erbarmliga-nollor/