여행 중 겪는 뜻밖의 경험, 가장 강렬한 기억으로
지난 여름, 미국 여행 중 겪었던 잊지 못할 경험을 바탕으로, 예상치 못한 어려움 속에서도 긍정적인 면을 발견하고, 잊을 수 없는 추억을 만드는 과정을 담은 칼럼입니다.
예상치 못한 상황과 마주하다
저는 여행 중 예상치 못한 상황에 자주 직면합니다. 여행은 종종 기대와는 다른 방향으로 흘러가곤 합니다. 이번 여름, 미국 인디애나폴리스에서 겪었던 일도 그중 하나였습니다. 아내와 떨어져 혼자 남겨진 저는 친구 제프(Jeff)를 만나기 위해 시카고에서 버스를 타고 이동했습니다. 인디애나폴리스에서 며칠 묵을 계획이었지만, 예상치 못한 숙소 문제와 식사, 인터넷 연결의 어려움에 직면했습니다.
불편함 속에서 찾은 유쾌함
숙소에 도착했지만, 에어비앤비 숙소는 예상과 달랐습니다. 숙소의 와이파이는 연결되지 않았고, 주변에는 식료품점조차 멀리 떨어져 있었습니다. 게다가, 숙소에는 실내에서 신발을 신을 수 없다는 규칙이 있었고, 청결하지 않은 모습이 눈에 띄었습니다. 배고픔과 답답함 속에 저는 근처에 있는 아이스크림 가게를 발견하고 기대를 걸었습니다. 아이스크림을 주문하고 자리에 앉아, 달콤한 아이스크림을 상상하며 행복해했습니다.
뜻밖의 실수와 유쾌한 해프닝
그런데, 제 앞에 놓인 것은 먹을 수 없는 모형 아이스크림이었습니다. 어린아이들이 주문한 아이스크림인 줄 알고 제가 먼저 집어 들었던 것입니다. 저는 아이들에게 사과하고, 그들과 함께 웃으며 이 유쾌한 해프닝을 기억하게 되었습니다.
예상치 못한 어려움, 최고의 추억으로
숙소로 돌아와 와이파이가 되지 않아 답답했지만, 저는 결국 고급 호텔로 숙소를 옮겼습니다. 수영장에서 휴식을 취하며 '슬로터하우스 5(Slakthus 5)'라는 책을 읽었습니다. 이 모든 경험을 통해 저는 깨달았습니다. 때로는 가장 예상치 못한 어려움이 가장 강렬하고 소중한 추억을 만들어 준다는 것을 말입니다.
저는 (어린아이들에게) 플라스틱 아이스크림을 내밀며 가장 정중한 미소를 지었을 때, 아이들의 머릿속에 어떤 생각이 스쳐 지나갔을지 궁금합니다.
Ledighet är som upplagt för besvikelse.
Höga förväntningar och tungt fall.
DN:s Bengt Ohlsson hamnar i en amerikansk håla utan mat och uppkoppling, men med en nästan perfekt glass i hårdplast.
Semestertider gör mig illa till mods.
Luften är åsktung av förväntningar.
Fallet blir således tungt.
Det blir mången alkoholstinn uppgörelse bakom ladan "så barnen slipper höra", och alla sextonåringar som slavar i glasskioskerna kommer att få höra snäsanden om "service" från högröda småbarnsfarsor som börjar sakna kontoret redan veckan efter midsommar.
Jag vill därför påminna om något som alla vet, men ofta glömmer: de värsta magplasken blir de starkaste minnena.
Jag såg mycket storslaget i USA förra sommaren.
Men jag glömmer aldrig Indianapolis.
Min fru och jag har olika förväntningar på hotellrum.
Jag tillhör de "sparsamma" som gärna kan skyfflas in i en låda på bårhuset.
"Man ska ju ändå bara sova där", tycker jag om att säga.
Jag har löddrigt lovprisat airbnb, eftersom det är mer "autentiskt".
Nu hade hon åkt hem, och jag satt på bussen från Chicago för att träffa min gamla kompis Jeff i Kentucky.
Det var lagom med några dagars bensträck i Indianapolis.
Bussen stannade i det vanliga ingenmanslandet.
En barack, några majapuffande hemlösa, frigolitmuggar som vaggade i vinden.
Trettiofem grader varmt.
En tigande Uber körde mig till det "centrala" airbnb-boendet.
Det tog sin tid.
Den stannade i ett skabbigt småhuskvarter där Prideflaggorna vann hårfint över Trumpskyltarna.
Jag släpade min väska mot ett hus med fördragna gardiner.
Knappade in mig med kod.
Värdinnan var "out of town".
Smutsdisken tornade upp sig i vasken.
I annonsens husregler stod att hon inte tolererade skor inomhus, och om man missat budskapet fanns påminnelser med oroväckande mjuka formuleringar på lappar i hallen.
Jag gick in på mitt rum och sjönk ner på sängen.
Började bli panikhungrig.
Kopplade upp mig mot hennes wifi och försökte utröna var närmaste mataffär låg.
Drygt en halvmil.
Jag lämnade huset och gick ut i det stickiga solljuset.
Kvarteret var folktomt, sånär som på en och annan cyklist med methigt insjunkna kinder.
Jag tänkte på mataffären.
Sex kilometer dit i hettan, sex kilometer hem med tunga kassar.
Jag sökte mig ut på en större gata.
Där låg en däckfirma, en mäklare och något diffust igenbommat.
Och en glassbar!
Ja ja.
Man kan väl äta sig mätt på glass?
Jag åker ju vidare i övermorgon.
Jag gick in.
Dörren plingade.
En senior kom uttofflande från köket.
Jag pekade ut tre smaker, och en kaffe tack.
Satte mig i hörnet.
Fantiserade om glassen.
Dörren plingade igen.
En pappa kom in med två flickor i sexårsåldern och övervakade deras utförliga beställningar.
Jag sken upp inför denna fläkt av normalitet – tre hela och rena människor med tänder i käften!
Jag försökte se så hel och ren ut som möjligt, visa att jag var en av dem.
Efter en stund ropade senioren åt mig och vinkade mot disken.
Jag skyndade dit och stirrade ner på en glass som var något av ett underverk, med paraplyer och strössel och röda bär och grejer.
Jag nöp försiktigt tag i den plastflätade korgen med glasskulorna, bar i väg underverket till mitt bord och gratulerade mig själv till att ha ramlat över en sån ambitiös glassbar.
Men senioren ropade igen, no, no sir, och han viftade med handen.
Och jag insåg mitt hungrigt omtöcknade misstag – jag hade norpat åt mig någon av flickornas glassar.
Jag gick tillbaka och sträckte fram det paraplyprydda underverket mot flickorna och strösslade med sorry, sorry.
Men senioren upprepade no, no sir, och han tog underverket ur min hand.
Och han visade mig att den utsökta skapelsen var en demonstrationsglass av hårdplast.
När jag kom hem till det fördragna huset tog jag av mig skorna, satte mig på sängen och tänkte att jag kunde unna mig en Netflixdag, det hade trots allt varit två hektiska veckor.
Efter en halvtimme la wifiet ner och kom aldrig åter.
Jag packade min väska och tog tigande en Uber till närmaste storhotell.
Låg sen vid poolen i två dagar, såg ut över hustaken och sträckläste "Slakthus 5" som jag köpte på det fina Kurt Vonnegut-museet.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt på vad som kan ha farit genom flickornas huvuden när främlingen höll fram en plastglass mot dem, med sitt mest servila leende.
출처: https://www.dn.se/kultur/bengt-ohlsson-semestertider-gor-mig-illa-till-mods/
