칸.
스칼렛 요한슨(Scarlett Johansson), 크리스틴 스튜어트(Kristen Stewart) 같은 스타 배우들 외에도 올해 칸 영화제에서 감독으로 데뷔하는 배우들이 있습니다.
캐스틴 게셀리우스(Kerstin Gezelius) 기자는 영화 '슬픔의 삼각형(Triangle of sadness)'과 '베이비걸(Babygirl)'에 출연하며 스타덤에 오른 해리스 디킨슨(Harris Dickinson)의 인상적인 데뷔작 '어친(Urchin)'에 대해 이야기를 나눴습니다.
왜 배우이자 영화 스타라는 직업만으로는 충분치 않을까요?
왜 그들 중 많은 이들이 감독이 되려 할까요?
올해 칸 영화제에서만 크리스틴 스튜어트, 스칼렛 요한슨, 프랑스의 에바 빅토르(Eva Victor) 등 여러 배우가 감독으로 데뷔합니다.
루벤 외스틀룬드(Ruben Östlund) 감독의 '슬픔의 삼각형'에서 계산서를 두고 기억에 남는 실랑이를 벌이고, '베이비걸'에서는 니콜 키드먼(Nicole Kidman)을 압도하는 연기를 펼친 떠오르는 슈퍼스타 해리스 디킨슨은 공식 프로그램의 권위 있는 '주목할 만한 시선(Un certain regard)' 부문에서 장편 데뷔작을 선보입니다.
이 영화는 스물다섯 살 정도 된 마이크(Mike)라는 남자에 대한 이야기입니다.
그는 문간에서 잠을 자고, 도둑질하고, 구걸하며, 손에 넣는 모든 물질을 복용합니다.
그는 감옥에 가고, 회복하며, 임시 거처와 직업, 친구를 얻지만, 결국 다시 이전의 삶으로 돌아갑니다.
또다시.
그리고 또다시.
파격적인 드라마 구성과 주연 배우 프랭크 딜레인(Frank Dillane)의 빛나는 연기, 그리고 디킨슨 자신이 작지만 중요한 거울 역할을 맡아 그가 본 최고의 중독 묘사 중 하나를 만들어내는 데 성공했습니다.
그는 숙취에 시달리는 철부지처럼, 펄럭이는 잘 다려진 셔츠와 샌들을 신고 매리어트 호텔 옥상 테라스로 비척거리며 들어옵니다.
그의 부드러운(또는 무례하다고 여겨질 수도 있는) 중얼거림은 요트에서 반복적으로 울려 퍼지는 쿵쾅거리는 '김미 김미 김미(Gimme gimme gimme)' 소리에 거의 들리지 않습니다.
그러나 몸을 기울여 들어보면, 그는 예술에 대해 거의 떨리는 듯한 존경심을 가진 사람임을 알 수 있습니다.
그는 마이크 리(Mike Leigh) 감독의 영화에서 자신의 삶을 발견했으며 가능한 모든 경로를 통해 영화계로 향했습니다.
오른쪽 어깨에는 켄 로치(Ken Loach) 감독의 1969년 고전 '케스(Kes)'의 매와 '케스'라는 문신이 새겨져 있습니다.
아래팔에는 작은 도니 다코(Donnie Darko) 토끼 문신이 있습니다.
그는
스웨덴어 원문
CANNES.
Vid sidan av stjärnkollegor som Scarlett Johansson och Kristen Stewart hör Harris Dickinson till skaran av skådespelare som regidebuterar under årets Cannesfestival.
Kerstin Gezelius har pratat om det imponerande debutverket "Urchin" från stjärnan som spelat i filmer som "Triangle of sadness" och "Babygirl".
Varför är för fel på att bara vara skådespelare och filmstjärna?
Varför vill så många av dem bli regissörer?
Bara här i Cannes regidebuterar Kristen Stewart, Scarlett Johansson, franska Eva Victor med flera.
Den stigande superstjärnan Harris Dickinson, som tjafsade minnesvärt om en nota i Ruben Östlunds "Triangle of sadness" och dominerade Nicole Kidman i "Baby girl" visar sin långfilmsdebut i prestigefyllda "Un certain regard" i det officiella programmet.
Filmen handlar om Mike, en kille i tjugofemårsåldern som sover i portar, stjäl, tigger och stoppar i sig de substanser han lyckas få tag på.
Han hamnar i fängelse, tillfrisknar och får tillfälligt boende, jobb och vänner, bara för att åka dit igen.
Och igen.
Och igen.
Med okonventionell dramaturgi, lysande skådespeleri av Frank Dillane i huvudrollen och Dickinson själv i en liten men viktig spegelroll har han lyckats skapa en av de bästa missbruksskildringarna jag har sett.
Han ser ut som en bakfull brat när släntrar in på Marriotts takterrass i fladdrande, välstruken skjorta och sandaler.
Hans mjuka (eller dryga beroende på hur man uppfattar det) mumlande är knappt hörbart över dunkande "Gimme gimme gimme" på repeat från någon av lustjakterna.
Men lutar man sig fram och lyssnar hör man en kille som har en nästan skälvande respekt för konsten.
Som kände igen sitt liv i Mike Leighs filmer och har sökt sig till filmen på alla möjliga vägar.
På högra axeln har han tatuerat in "Kes" och en liten falk, efter Ken Loachs klassiker från 1969.
På underarmen en liten Donnie Darko-kanin.
– Jag beundrar regissörer som ser det fantastiska i det vardagliga.
Mike Leigh, Lynne Ramsey, Fellini, Cassavetes.
Film blir som bäst när den sträcker sig mot något annat....
Harris Dickinson i Cannes.
Foto: Joel C Ryan
"Urchin" serverar varken missbruksskildringens förväntade gråtstund eller någon ironisk "Trainspotting"-spark.
Vi får snarare Beckett med surrealistiska inslag.
Mikes liv är inte en avvikelse så mycket som en mer koncentrerad, snabbare och hårdare, version av allas våra liv.
– Det är en evig kretsgång.
Oundvikligt.
Inbyggt inte bara i missbrukare utan i oss som människor.
Det spelar ingen roll hur avancerade vi blir som släkte, vi verkar ändå tvungna att gå igenom de bär basala cyklerna och bli idioter igen, säger han.
För den skull fuskas det inte med hur just Mikes värld ser ut.
– Det var viktigt att vår film var trovärdig.
Vi hade inte bara min research att luta oss mot utan massor av rådgivare.
Från kriminalvården, från hemlösa, från drogkliniker.
Vi ville att man verkligen skulle förstå vad det var för liv Mike levde.
Sen kunde vi börja ta oss konstnärliga friheter.
Verkligheten är oväntad och full av osannolika vändningar.
I en scen när det ser ljusare ut drar en tjej med sig Mike på en liten modern dansföreställning i ett vitmålat galleri.
Den främmande omgivningen och den fysiska, aggressiva dansen väcker obehagliga minnen och han måste lämna lokalen.
– Han tar sig fram som tufsigt men harmlöst offer, men hur aggressiv är han egentligen?
Hur länge slog han mannen som han tidigare sagt att han "bara snodde en klocka av".
Om man som jag inte kommer från en sådan bakgrund och för första gången utsätts för konst, hör en symfoni eller vad som helst ...
det kan vara en våldsam upplevelse.
Det väcker inte alltid bara ädla känslor, säger Dickinson.
Hur vet man när en knarkare ljuger?
Han rör på munnen.
Det är ett rått "skämt" som missbrukare på väg mot självinsikt brukar dra.
Ju tyngre missbruk desto mer har man att dölja.
Man växer ihop med lögnen som man växer ihop med smutsen på gatan där man sover tills man är oigenkännlig för sig själv.
– Det är det jag är mest intresserad av.
Hur vi döljer våra oförmågor för att överleva.
Mike har en massa traumatiska upplevelser som han måste trycka ner.
Varje gång de visar sitt fula tryne tappar han balansen.
Det är intressant.
Hur mycket vi ljuger för oss själva och tror på historierna vi diktar upp.
Men han faller hårdare än de flesta när han faller.
Han har inte råd att ta in sanningen.
Det är värt att minnas när man möter sårbara personer.
Psykisk ohälsa är ett ökande problem över hela världen.
Hur handskas vi med det?
Själv hanterade Dickinson det genom att jobba på härbärge och stöda hjälporganisationer, vilket i sin tur ledde till att han gjorde den här filmen.
– Jag kände mig nertryckt och irriterad av politiken som bara fortsätter att gå åt fel håll.
Det enda man kan göra är att engagera sig i sin omgivning, hjälpa folk här och nu.
Det finns hundratusentals gräsrotsorganisationer runt om i världen som jobbar med att förbättra människors liv.
"Urchin" dyker ibland ner i Mikes kropp och omedvetna, i mörka rotsystem under jorden, i varsel om döden, i färder genom rymden.
– Det är ett sätt att visa respekt.
Mike representerar oss alla, allas lögner, brister, amoral, raseri.
Men också vår förmåga till ömhet och vänlighet och konstiga fantasier och drömmar.
Han är en människa och ser och upplever saker inom sig som vi andra.
Bild 1 av 2
Frank Dillane in "Urchin".
Foto: Charades
Bild 2 av 2
Debutregissören Harris Dickinson tillsammans med skådespelarna Megan Northam och Frank Dillane i Cannes.
Foto: Lewis Joly
Innan han släntrar iväg igen gör Dickinson processen kort med frågan om varför en skådis vill regissera.
Måste man vara regissör för att få respekt i filmvärlden?
"Ofta har det visat sig", skriver till exempel Variety om yrkesrollsbytena, "att skådespelare är väldigt bra på att regissera andra skådespelare och kan bygga en fungerande film runt det, men att det inte blir så mycket mer än så."
I år konstaterar alla att den fördomen kan slängas på sophögen.
Eva Victors "Sorry baby" och Kristen Stewarts "Chronology of water" har båda fått lysande recensioner för hur skickligt de hanterar tunga berättelser – våldtäkt respektive incest – utan offerkoffor eller tv-teaterkänsla.
Stewart med ett innovativt formspråk och och berättarstruktur, Victor med humor och fingertoppskänsla.
Och Dickinson har fått sitt blytunga ämne att sväva (som en blyzeppelinare)
– Flera av mina favoritregissörer både skådespelar och regisserar.
Cassavetes, Fassbinder med flera.
Om man har möjligheten att göra både och så är det väl toppen.
Svårare än så behöver det tydligen inte vara.
Bild 1 av 2
Charlbi Dean och Harris Dickinson i "Triangle of sadness".
Foto: Fredrik Wenzel
Bild 2 av 2
Nicole Kidman och Harris Dickinson i "Babygirl".
Foto: 2AM
Fakta.Harris Dickinson
Född i London 1996.
Gjords sin första huvudroll i dramat "Beach Rats" (2017) som nominerades för Indie Spirit awards.
Spelade John Paul Getty III mot Donald Sutherland i tv-serien "Trust" (2018).
Gjorde succé som solbadande fotomodell på nerspydd båt i Ruben Östlunds "Triangle of sadness" (2022) och har även uppmärksammats stort för sin roll som het älskare till Nicole Kidman i "Babygirl" (2024).
Tillsammans med producenten Archie Pearch startade han produktionsbolaget Devisio och gjorde sin första långfilm "Urchin" som visas i Cannes-sektionen "Un certain regard".
Närmast kommer han att porträttera John Lennon i Sam Mendes miniserie.
Visa mer
Visa mindre
Läs mer om filmfestivalen i Cannes
출처: https://www.dn.se/kultur/harris-dickinson-det-ar-intressant-hur-mycket-vi-ljuger-for-oss-sjalva/
