위기의 리베라당, 시모나 모함손 새 당 대표 선출: 스웨덴 정치 지형 변화 주목

Nästan allt talar emot den helt okända Simona Mohamsson som ny partiledare för Liberalerna.

Låt debatten börja om varför partiet åkte ur riksdagen.

Varför blev det Simona Mohamsson?Ingen annan ville.

I alla fall inte de som partiet ville ha: statsråden Romina Pourmokhtari eller Lotta Edholm.

Eller ens tidigare ministern Erik Ullenhag.Mohamssons partiledarkandidatur är beviset för att det i ett litet krisparti går att göra kometkarriär.

Göteborgsliberalen blev i april överraskande ny partisekreterare efter att den tidigare, Jakob Olofsgård, hastigt slutat.

I nationell media var Mohamson mest känd – vid sidan av utfall mot Tiktok – som en pålitlig SD-kritiker inifrån L.

Hon beskrev motståndet mot partiet som skälet till att hon blev politiskt aktiv.

Som partisekreterare har hon varit en papegoja som lojalt upprepat partiledningens talepunkter.Vad talar mot Mohamsson?Nästan allt.

Hon är okänd för de allra flesta och väcker inte medialt intresse som Pourmokhtari.

Hon har inga sakpolitiska framgångar att falla tillbaka på, som Edholm som kan peka på tioårig grundskola eller krossad skärmpolitik.

Hon har inte Johan Pehrsons personlighet som samlade partiet i en valrörelse.

Hon sitter inte i riksdagen och missar en liten men ändå märkbar plattform – partiledardebatterna.Nu ska hon alltså bli statsråd.

Vanligtvis har Liberalernas partiledare posten som utbildningsminister.

Mohamson har mycket mer erfarenhet av att vara SD-kritiker än att vara minister i en regering som sitter på Jimmie Åkessons mandat.

Det är drygt ett år kvar till valet.

Liberalerna har haft så många katastrofmätningar i opinionen att en där de är över tre procent ses som en framgång.Liberalpartister tittar ibland storvulet på USA och det gjordes försök att sälja in Johan Pehrson som Sveriges svar på Tim Walz – om någon nu ens minns Demokraternas vicepresidentkandidat.

På andra sidan Atlanten rasar en debatt om hur mycket det var Joe Bidens fel att hans efterträdare Kamala Harris förlorade och Donald Trump återkom som president.

De svenska konsekvenserna av dåliga överlämningar är inte lika stora.

Men Johan Pehrson kan få bära hundhuvudet för att Liberalerna åker ur Sveriges riksdag.Fast ska vi vara ärliga, så kan lika mycket skuld riktas mot dem som sagt nej.

Att Pourmokhtari varit en liberal stjärna handlar om jämförelsepunkter.

Självklart hade hon, liksom Edholm och alla andra ledande partister, haft en uppförsbacke i att ta partiet över spärren, men det hade känts möjligt.Eller så är det Nyamko Sabunis fel, som låste fast partiet i moderata stödröster med sin högersväng.

Eller så var det Jan Björklund, som till och med satte sina barn i pant i motståndet mot SD och skapade splittring i politiken.

Eller så är det Bengt Westerbergs moraliska poserande när han lämnade valsoffan 1991 som är grundproblemet.

Eller Karl Staafs – fan vet!

Sådant kan de akademiska liberalerna bråka om när de inte längre sitter representerade i parlamentet.Rekryteringen av Mohamsson låter som sådant som krisande "one hit wonder-partier" gör när de ursprungliga ledarna dragit vidare.

Typ något nytt språkrör för Feministiskt initiativ som inte hette Gudrun Schyman.

Eller Vivianne Franzén, om ni minns, som tog över Ny Demokrati efter Ian och Bert.Det ger L en loser-stämpel.Men grundproblemet är politiken.

Världen befinner sig i en global liberal backlash.

Partiets starkaste fråga – skolan – är inte i samhällsdebattens mittpunkt.

Och även när den var det så fanns det många lärare och elever som ifrågasatte resultatet.

Eurofrågan är partiets starkaste kort – och det är ganska svagt.Vad talar för Simona Mohamsson?Att hon och hennes parti är så uträknade att det skulle kunna bli tal om en perfekt comeback.

Hon skulle vara den helt okända liberalen som räddade sitt pytteparti.

I en valrörelse får småpartier ändå en chans att synas.Hon har en möjlighet att marknadsföra sin personliga resa som barn till libanesiska föräldrar, som försvenskade efternamnet – som Mohamsson sa – ett sätt att visa tacksamhet mot det nya hemlandet.

Det kan ge poäng i de mer assimilistiska tidevarven.Vad vill Simona Mohamsson?Hon vill ha "hjärta och hjärna" i svensk politik.

Det lät nästan som att AI fått i uppdrag att hitta en helt meningslös politisk slogan.Det var tur att en journalist bad Mohamsson specificera de tre principer som skulle bära hennes partiledarskap.

För jag trodde det handlade om de tre B:na från det partiinterna projektet Selma: "Bilda dig, bete dig, bry dig".

Men det handlade om skolan först, en gemensam svensk värdegrund och att ta ansvar för Sverige.

Även om Mohamsson vägrade säga något om huruvida Liberalerna kan sitta i regering med SD, låter detta som vägen dit.

Hon presenterade tre sakfrågor som lät som priset – eller början på en förhandling: euron, förstärkning av skolan och "hindra skojare i välfärden".

Två av dessa är så flummiga att de kan betyda vad som helst – så då låter det som att det kostar en euro för att få Simona att släppa in SD.Det finns en mer avslappnad Mohamsson som fick pressklungan att skratta högt några gånger efter den uppstyrda presskonferensen.

Om hon får vara sig själv finns det möjligheter.

Men återigen – exemplet Sabuni, som pratade öppet om att fly till Norge vid ett ryskt anfall, visar på riskerna med att "vara sig själv".

Frågan är vilket personligt mandat Mohamsson egentligen har.Om hon skulle få driva på något som sticker ut – till exempel ett Tikkok-förbud – så skulle det kunna skapa en större berättelse om varför ett paternalistiskt folkparti av prussiluskor ändå behövs i svensk politik.

출처: https://www.svd.se/a/pPReB6/vem-ar-simona-mohamsson-desperat-val-for-krisande-parti