아베스타 베르케, 꿈과 상상의 세계를 담은 강렬한 예술 전시

"Of things unseen" är den 24:e sommarutställningen på Verket i Avesta.

Milou Allerholm tycker att det gamla järnbrukets ruffiga lokaler ger energi åt konsten, som berör allt från sorg och drömmar till trolldom.

Utställning Avesta Art 2025: "Of things unseen" Verket, Avesta.

Visas t o m 14/9 Visa mer Visa mindre Verket i Avesta arrangerar nu för tjugofjärde gången sin stora sommarutställning med samtidskonst i det gamla järnbruket intill Dalälven.

Konsten är van att husera i nedlagda industrilokaler, men till skillnad från snofsigt renoverade konstinstitutioner som Tate Modern i London eller Moderna museet i Malmö – båda inhysta i gamla elkraftverk – är Verket också ett industrimuseum och byggnaderna har i hög grad lämnats intakta.

Det är mäktigt på sitt eget sätt: stort, mörkt och skitigt.

Konsten samsas med masugnar och gamla galtsängar; man får se upp för att inte slå huvudet i kolkorgarna som löper i rälsar i taket eller snubbla på ojämnheterna i golvet.

Några av verken i årets upplaga är gjorda för platsen, men de flesta av de medverkande visar befintliga arbeten.

Många av verken får tydligt kraft från den lite råddiga miljön, snarare än att störas av den.

Bild 1 av 3 Sonja B Zornat, "A dream come" och "Dream zone II".

Foto: Therese Asplund Bild 2 av 3 Sonja B Zornat, "Sweet dreams".

Foto: Therese Asplund Bild 3 av 3 Johan Egerkrans illustrationer av vättar, troll, drakar och demoner.

Foto: Therese Asplund Ett av utställningens mest formsäkert installerade verk är Sonja B Zornats "Dream Zone" på tredje våningen i masugnsbyggnaden.

Zornat gick ut textil konst på HDK Valand förra året och använder skickligt den inneboende sprängkraften i sina material.

I hennes installation svävar fyra vävar med bilder av sängar som ett drömmoln över en hög begagnade madrasser och kuddar på golvet.

Det ser stillsamt ut.

Men med fläckar och gulnade spår av de kroppar som använt dem påminner madrasserna om sängens närvaro i livets alla skeden.

En plats för trygghet och vila, men också för utsatthet, våld och sorg.

Verket har en torr och konstaterande ton som håller all sentimentalitet på avstånd.

Utställningstiteln "Of things unseen" anger riktningen för ett sammanhållande fokus på det osedda, det fördolda, drömda och fantiserade.

Det klingar in i verken på rätt skilda sätt, från de politiska undertonerna i Zornats sänginstallation till verk som använder sig av sagornas och myternas värld, som Johan Egerkrans godmodiga illustrationer av vättar, troll, drakar och demoner.

I en tid av snabb förändring och oförutsägbarhet kan klassiska myter eller folktrons berättelser skapa en brygga till tidigare generationer, skriver museiintendenten Charlotte Wells i inledningen till den katalog som generöst kan laddas ned via hemsidan.

Maja Daniels foton ur serierna "Elf Dalia" och "Gertrud".

Foto: Therese Asplund En som aktiverar rörelsen mellan äldre tiders folktro och nutid på ett öppet men starkt sätt är Maja Daniels.

I en av sina fotosviter har hon tagit avstamp i den 12-åriga Gertrud Svendotters öde, anklagad för trolldom under 1660-talets häxprocesser i Älvdalen.

Daniels har flyttat skildringarna av Gertrud till nutid, som ett sätt att låta den värld hon levde i återuppstå på nya villkor.

I Daniels rum i Avesta sker ännu ett tidshopp: Här har hon ställt sina bilder bredvid fotografier tagna under 1900-talets första årtionden av en fotograf och mekaniker från Älvdalen, Tenn Lars Persson.

Ovissheten om vilka bilder som är vilka har en märkbar effekt, jag märker hur jag letar efter tidsmarkörer i fotografierna för att "förstå" dem.

Det är ett starkt konstnärskap, med tilltro till möjligheten att skapa förändringar och förskjutningar i etablerade berättelser.

Den del av utställningen som förvånar mest är presentationen av Yngvild Saeters verk.

Jag har tidigare sett hennes science fiction-liknande organiska skulpturer i strama vita gallerirum, och föreställde mig att de skulle fungera ännu bättre här, med grova och ruffiga murar som fond.

Tvärtom förlorar de sin vibrerande skärpa och ser luggslitna ut.

Också konstnärsduon Liliths filmade version av deras performance "Min totala njutning" från 2022 framstår som något överdramatiserad.

I projektioner syns personer i skilda åldrar och skepnader som trevande undersöker sätt att vara tillsammans i ett dystopiskt ödelagt landskap., Det är storslaget installerat med körsång och kraftfull musik i Verkets källarvåning, men känns mest provocerande självupptaget.

Carin Ellberg och Per Svensson, "Connected species".

Foto: Therese Asplund Då är Carin Ellbergs och Per Svenssons gemensamma skulpturala installation i ett av järnbrukets största hallar mer övertygande.

Deras sätt att koppla ihop former och ljud från olika källor visar att det finstilta och subtila kan ge en djupare begriplighet än skrik och stora gester.

I en serie aluminiumreliefer på golvet erinrar Ellberg också på ett fint trevande sätt om bruket och minnet av arbetande kroppar och flytande järn.

Det är en utställning med många bra verk, rolig att se.

Och för den som inte varit här är bara platsen med dess industrihistoria värd ett besök.

Läs fler texter av Milou Allerholm Läs mer om konst på dn.se