그레이더, 시대착오적인 프로그 시각에 갇히다
요한나 폴손은 예테보리 출신 작가 예란 그레이더가 잉마르 베리만의 음악 기원에 대한 질문에 답하려 시도하는 것은 흥미롭지만, 책은 반복과 억측으로 가득하다고 평했다.
책 정보
예란 그레이더
"음악은 여기서부터"
볼란테, 272쪽
잉마르 베리만의 질문에 대한 고찰
예란 그레이더는 잉마르 베리만의 여름 대화 주제인 음악의 기원에 대해 성찰하는 첫 번째 사람은 아니다. 그러나 제목에서부터 그는 답을 찾았다고 생각하는 듯하다.
"음악은 여기서부터"는 이 주제에 대해 이전에 출판되었고 다소 수정된 텍스트로 구성되어 있지만, 편향된 현실 정치, 계급 투쟁, 그리고 북대서양 조약 기구(NATO) 비판에 대해서도 상당 부분을 할애한다. 그레이더가 지적하듯이, 음악은 무엇이든 사용될 수 있다. 적어도 그의 책 자체가 그 증거이다.
다양한 주제를 넘나드는 저자
그레이더는 고향과 생각을 넘나들며, 때로는 개와 함께, 때로는 홀로 산책한다. 그는 프뢰딩, 만도 디아오, 달라-플로다를 언급하며, 이전에 프론트맨이었던 구스타프 노렌과 함께 제작한 팟캐스트를 홍보하기도 한다. 그러나 그는 무엇보다도 고전 음악과의 자신의 삶에 대해 이야기하고 싶어 한다. 모든 음악 장르가 서로를 비추고 있다는 그의 시각은 호감을 사지만, 그레이더가 스스로 생각하는 것처럼 장르를 넘나드는 솜씨와 전문성은 부족해 보인다.
시대착오적인 시각
대신, 작가는 시대착오적인 프로그 시각에 갇혀, 급진적이면서 동시에 반동적인 모습을 보인다. "오늘날의 부르주아는 자신의 역사에 관심이 없고, 오히려 나처럼 평범한 노동자 계급 출신인 좌파들이 이 모든 음악에서 웅장한 진보적 기본 화음을 분별한다"고 역사 유물론자 그레이더는 중얼거린다. 작가의 눈에는 고전 음악이 오늘날의 반문화이지만, 실제로는 그가 비판하는 상업 음악 산업의 일부이다.
부족한 근거와 반복되는 내용
그레이더는 악보를 읽을 수 없다고 반복해서 말하지만, 문제는 다른 곳에 있다. 1999년에 출판된 그의 첫 번째 음악 책 "내가 비발디를 들을 때 생각하는 모든 것. 고전 음악에 관한 22개의 텍스트"는 더 엄격하고 객관적인 산문을 특징으로 했다. 개인적인 면이 강했지만, 여전히 지식이 풍부했다. 이제는 자아 중심적인 어조가 종종 시야를 가린다. 나는 이런 종류의 음악 에세이가 본질적으로 남성적인 장르라는 것을 깨달았다. 그것은 자기 인식 능력, 즉 억측을 중심으로 하는 개인적인 연상으로 특징지어지며, 음악 자체보다는.
그레이더가 출처를 언급할 때, 선택은 임의적이다. 한 번은 음악 저널리스트 얀 그라드발이 산책 중에 나타나 록 밴드가 이제 중산층 출신이라고 선언한다. 음악과 고문에 관한 책을 쓴 음악가 페테르 브린겔손은 "음악 연구자"로 불리며, 두 번째 등장할 때는 "라르스"로 불린다. 반복되는 내용도 많아서, 과연 편집자가 책 전체를 읽었는지 의문이 든다.
긍정적인 면모
그러나 그레이더는 훌륭한 자기 비하 유머를 구사하기도 한다. "지난 세기의 소부르주아 음악" – 빌헬름 스텐함마르, 휴고 알벤, 빌헬름 페테르손-베르거 – 이 그를 "쇠파이프 없는 북유럽인"처럼 느끼게 하고, 우울함의 정치적 힘에 대해 논할 때처럼 말이다. 즉, 그레이더가 흥미로운 점을 놓치고 있는 것은 아니다. 트럼펫 연주자 토레 안데르손이 오달렌에서 휴전을 선언했을 때나, 유럽 전쟁이 교향곡 문화의 일부가 되었는지 질문할 때처럼 말이다.
문제점과 아쉬움
그의 생산적인 필력의 문제는 오히려 그의 생각이 책을 관련성 있게 만들 수 있는 방식으로 자신의 생각과 주장을 뒷받침하는 데 관심이 없다는 것이다. 그레이더는 음악에 대해 글을 쓸 때 다른 주제에 대해 쓸 때보다 "더 자유롭게" 느낀다고 쓴다. "아마도 내가 일관성을 유지할 필요가 없기 때문일 것이다"라고 대중적인 시인은 생각한다. 그러나 왜 음악에 대해 글을 쓸 때 일관성을 유지할 필요가 없는지는 수수께끼로 남아 있다.
그레이더가 시벨리우스의 "바닥없는 정치적 편협함"과 애국심에 대해 비난하고, 핀란드의 진정한 핀란드인들과 직접적인 연관성을 볼 때, 역사적 맥락과 핀란드의 필수적인 독립 투쟁에 관여하려는 의지가 전혀 없다.
아마도 그레이더는 책의 "전주곡"에서 언급한 기후 테마와 작업 제목 "죽어가는 행성에서 살아있는 음악"을 고수했어야 했다. 그가 녹색 손가락으로 음악에 접근할 때 텍스트가 가장 흥미롭게 들린다. 그가 이전에 혐오했던 시벨리우스의 교향시 "타피올라"와 삼림 벌채에 대해 쓸 때처럼 말이다.
요한나 폴손과 다른 DN의 서평을 더 읽어보세요.
Göran Greider är något spännande på spåren när han försöker besvara Ingmar Bergmans fråga om varifrån musiken kommer. Men tyvärr är boken full av upprepningar och killgissningar, skriver Johanna Paulsson. Sakprosa
Göran Greider ”Härifrån kommer musiken” Volante, 272 sidor
Visa mer
Visa mindre
Göran Greider är inte den första att filosofera kring Ingmar Bergmans sommarpratsfråga om varifrån musiken kommer. Men redan titeln antyder att han anser sig ha funnit svaret. ”Härifrån kommer musiken” består av ett antal tidigare publicerade och i viss mån omarbetade texter i ämnet, men handlar minst lika mycket om den polariserade dagspolitiken, klasskamp och Natokritik. Musik kan, som Greider konstaterar, användas till vad som helst. Om inte annat är hans egen bok ett bevis på det.
Greider går på strövtåg i både hembygden och tankarna, med och utan hund. Apropå Fröding, Mando Diao och Dala-Floda hinner han göra lite reklam för podden han gjorde med tidigare frontmannen Gustaf Norén. Men i första hand vill han berätta om sitt liv med den klassiska musiken. Synen på att alla musikgenrer – högt som lågt – belyser varandra är sympatisk även om Greider inte rör sig lika smidigt och initierat mellan genrerna som han själv tycks tro.
”Härifrån kommer musiken”, Göran Greider.
I stället är författaren hopplöst fast i ett föråldrat proggperspektiv på världen, där han på samma gång framstår som radikal och reaktionär. Ty ”dagens borgerlighet har inget intresse av sin historia, det är snarare vänstertyper som jag, kommande från vanlig arbetarklass, som urskiljer det dånande progressiva grundackordet i all denna musik”, muttrar historiematerialisten Greider. Den klassiska musiken är i författarens ögon dagens motkultur – trots att den i själva verket är en del av samma kommersiella musikindustri han kritiserar. Gång på gång upprepar Greider att han inte kan läsa partitur, men skon klämmer någon annanstans. Hans första musikbok ”Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi. 22 texter om klassisk musik” som utkom 1999 präglades av en mer stringent och saklig prosa – personligt driven, men ändå påläst. Nu skymmer den jag-täta tonen ofta sikten. Det slår mig att den här sortens musikessäistik är en i princip uteslutande manlig genre. Den kännetecknas av förnumstiga personliga associationer – vi kan kalla det killgissningar – där den egna perceptionsförmågan står i centrum snarare än musiken som sådan.
När Greider väl hänvisar till någon källa är urvalet godtyckligt. Vid ett tillfälle dyker musikjournalisten Jan Gradvall upp under en promenad och får förkunna att rockbanden numera kommer från medelklassen
Fotnoter lyser med sin frånvaro och svepande hänvisningar gör det omöjligt att kontrollera påståenden. När Greider väl hänvisar till någon källa är urvalet godtyckligt. Vid ett tillfälle dyker musikjournalisten Jan Gradvall upp under en promenad och får förkunna att rockbanden numera kommer från medelklassen. Musikern Peter Bryngelsson, som skrivit en bok om musik och tortyr, kallas för ”musikforskare” och får heta ”Lars” när han återkommer en andra gång. Upprepningar finns det för övrigt gott om och man undrar om någon redaktör egentligen har orkat läsa hela boken. Men Greider kan också vara rolig med skön självdistans. Som när han tillstår att ”småborgerlig musik från förra sekelskiftet” – Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Berger – får honom att känna sig ”nordisk utan järnrör” och resonerar kring vemodets politiska kraft. Det är alltså inte det att Greider inte är något spännande på spåren. Som när han berättar om trumpetaren Tore Andersson som blåste eldupphör i Ådalen. Eller frågar sig om inte de europeiska krigen blev en del av den symfoniska kulturen.
Wilhelm Peterson-Berger (1867–1942).
Foto: TT
Det problematiska med en produktiv penna som hans är snarare att han helt enkelt inte är intresserad av att förankra sina tankar och teser på ett sätt som hade kunnat göra boken relevant. Greider skriver att han upplever sig som ”friare” när han skriver om musik än om annat. ”Kanske handlar det om att jag inte behöver vara konsekvent”, funderar den folkkäre poeten. Men varför man inte skulle behöva vara konsekvent när man skriver om just musik förblir en gåta.
När Greider spyr galla över Sibelius ”bottenlösa politiska inskränkthet” och patriotism samt ser en rak linje till Sannfinländarna är det helt utan att vilja befatta sig med den historiska kontexten och Finlands nödvändiga självständighetskamp. Kanske borde Greider ha hållit fast vid klimattemat och arbetstiteln ”Levande musik på en döende planet” som han nämner i bokens ”preludium”. Det är nämligen när han nalkas musiken med gröna fingrar som texterna klingar mest intressant. Som när han skriver om den tidigare så förhatlige Sibelius symfoniska dikt ”Tapiola” och skogsskövling. Läs fler texter av Johanna Paulsson och andra av DN:s bokrecensioner
