사라 아흐메드: 당신이 킬조이가 되기를 바라는 이론가

När samtiden präglas av det fascistiska skrattet blir det en motståndshandling att inte skratta med. Sara Ahmed har länge teoretiserat om politikens känslobaserade dimensioner – och nu är det hög tid att vara en killjoy, skriver Patricia Lorenzoni. Stjärntänkarna

I en serie artiklar presenterar DN Kultur några av vår tids skarpaste och mest inflytelserika intellektuella och deras teorier. Del 6: Sara Ahmed.

Visa mer

Visa mindre

Sensommaren 2017 blev Charlottesville i USA en nationell samlingspunkt för den radikala högern. Under två dagar marscherade nazister, Ku Klux Klan-medlemmar och andra nationalister genom den lilla staden i Virginia. Också motdemonstranter samlades i Charlottesville, bland dem den 32-åriga Heather Heyer. Eftermiddagen den 12 augusti dödades hon av en ung nazist som körde bil rätt in i folkmassan. Heathers sista inlägg på Facebook blev viralt: ”If you’re not outraged you’re not paying attention.” Jag skriver orden på engelska, för att de i svensk översättning förlorar något av sin kraft. Outraged brukar översättas med ”upprörd”, vilket signalerar oro men saknar engelskans starka laddning av att vara utom sig (out) av ilska (rage). Formuleringen är också uppfordrande: Titta inte bort! Var uppmärksam även när – eller just för att – det leder till obehag.

Vi kan minnas Heather Heyer som en killjoy – ordagrant en ”glädjedödare”. Killjoy är ursprungligen ett nedvärderande ord; en term klistrad på den som, på grund av sin egen oförmåga att glädjas, ger sig på andras glädje. Det syftar på den där besvärliga personen som alltid måste anmärka att någonting är sexistiskt, rasistiskt eller funkofobiskt. Den som är för ”woke” för att kunna ta ett skämt. Kort sagt: den sura och humorlösa feministen. Men för den brittiska teoretikern och kulturkritikern Sara Ahmeds är killjoy en hedersbetygelse. I stället för att försöka överbevisa belackarna om att den glädjelösa nidbilden inte stämmer, omfamnar hon glädjedödaren och gör henne till sin.

Sara Ahmed under ett besök i Stockholm 2017.

Foto: Magnus Hallgren

Sedan 2000-talets början har Ahmed profilerat sig inom feministisk teori, queerteori, vithetsstudier och affektteori – områden som gärna triggar just beskyllningar om ”woke” och ”politisk korrekthet”. Här har hon blivit en central gestalt för kritisk analys av politikens affektiva, det vill säga känslobaserade, dimensioner. Hon började intressera sig för temat långt innan världspolitiken blev ett känsloladdat spektakel med Donald Trump i huvudrollen. Hennes analys av de politiska affekterna har därför bara blivit mer relevant med tiden. Relevansen begränsas emellertid inte till auktoritära ledare av Trumps snitt. Vad och hur vi känner, liksom hur våra känslor cirkulerar i det sociala, är alltid en central del av hur politiken tar form. Det privata är, som feminismen länge insisterat på, politiskt. Inte minst gäller det glädjen. Och dess dödande. Varför är just bilden av feministen som glädjedödare så användbar för Ahmed, när hon tänker kring strategier i kampen för en rimligare värld?

Hon är också en skarpsynt kritiker av hur språkliga förändringar i ”inkluderande” eller ”normkritisk” riktning inte sällan fungerar som kosmetika eller alibi

När jag läser henne finner jag en på sätt och vis mycket tidstypisk upptagenhet kring språket och orden. Ahmed är en mästare på att vrida och vända på betydelser, nyanser och möjliga associationer till specifika ord. Hon är också en skarpsynt kritiker av hur språkliga förändringar i ”inkluderande” eller ”normkritisk” riktning inte sällan fungerar som kosmetika eller alibi. Ibland blir hennes texter, späckade med personliga anekdoter och subjektiva upplevelser, väl pratiga. Även om den materiella världens orättvisor är en utgångspunkt för Ahmeds resonemang, kan hennes fokus på själva språkbruket skapa intryck av att orden ensamma gör världen. Men hos henne finns också en uppgörelse – befriande otidsenlig – med dominerande idéer om lycka och glädje som mål i sig. I Ahmeds senaste bok, ”The feminist killjoy handbook”, formulerar hon en maxim som har likheter med Heather Heyers: förbli olycklig med världen.

Ahmeds killjoy är den som förstör stämningen vid familjemiddagen, i personalrummet eller vid kickoffens teambuilding. Hon är den som inte deltar i det gemensamma skrattet, som får andra att känna sig obekväma. Hon är också i de allra flesta fall den som genom sin livserfarenhet – det kan vara som kvinna, som icke vit, som hbtqi+, som muslim eller som funkisperson – har utvecklat en särskild känslighet för hur språket träffar den som redan är marginaliserad. En killjoy är missnöjd. En killjoy är sur. En killjoy är arg. När den goda stämningen bygger på bejakandet av en värld byggd för vissa men påtvingad alla, svarar Ahmeds killjoy med att sprida dålig stämning.

Skämtet och mottagarens svar på det, drar gränser kring gemenskaper, det inkluderar och exkluderar

Inte sällan handlar det om skämt. Skämtet och mottagarens svar på det, drar gränser kring gemenskaper, det inkluderar och exkluderar. Skrattet kan skära skarpt genom ett rum. Vi vet alla hur det känns att vara den enda som inte förstår ett nyss uttalat skämt. Vissa av oss vet också hur det känns när vi förstår skämtet, men det går direkt under vår hud och orsakar smärta. För över 20 år sedan sjöng Kent melankoliskt om ett Sverige – en älskad vän – där ”allvaret har blivit ett skämt”. I dag är det som om Kents låttext inte bara kommenterar sin egen samtid, utan också förebådar samtiden vi nu lever i. En alltmer aggressiv nationalism har omvandlat politiken till ett spektakel i vilket allvaret gjorts obsolet. Uppenbara lögner kan uttalas från högsta politiska ort, och när lögnen avslöjas kan det avfärdas med en axelryckning, en smädelse eller ett hånskratt. Vad som är sant eller ej förlorar sin betydelse. USA:s Donald Trump är bara det mest extrema uttrycket i en global tendens.

Donald Trump under valkampanjen 2024.

Foto: Ross D. Franklin/TT

Till detta nya politiska klimat hör hur humorn blivit en central del av den auktoritära högerns kommunikation. En skämtsamhet som i sig bär doften av våld, men som tillåter vad som helst att uttalas eftersom det ”bara är ett skämt”. Om du inte skrattar med, eller om du säger emot, är du ”woke”, en lättkränkt ”snöflinga”.

Ahmeds glädjedödande kan hjälpa oss att se kontinuiteterna mellan detta alltmer högljudda fascistiska skratt, och den skavande vardagssituation där fördomsfulla skämt cirkulerar mer ”oskyldigt”. Inte för att det är samma sak, men för att skillnaden är i grad snarare än art.

Om du motstår skrattet, blir det ett angrepp på den sociala ordningen och dess etablerade hierarkier

Skämt på den marginaliserades bekostnad handlar om makten att definiera villkoren för det sociala. Genom skämtet anvisas du en plats, och genom att skratta med visar du att du accepterat platsen. Om du motstår skrattet, blir det ett angrepp på den sociala ordningen och dess etablerade hierarkier. ”Elda under din vrede” skrev Ingrid Sjöstrand i en berömd dikt från 1979. Jag vet ingenting om hur Heather Heyer levde det slags vardagliga situationer Ahmed brukar teoretisera. Jag vet bara att hon hade ett starkt patos för rättvisa, och att hon därför mördades. Hennes sista statusuppdatering är en killjoys uppfordrande meddelande till världen: var uppmärksam! Ahmed talar om uppmärksamhet som ett politiskt arbete. Låt oss, med Heather Heyer, med Ingrid Sjöstrand, uppmärksamma och bli utom oss av vrede över orättvisorna omkring oss. För ensam förmår vreden inte mycket. Heather dog i outrage, men hon dog inte ensam. Hon var i gemenskap med andra som delade hennes vrede. Ahmeds killjoy handlar inte bara om att vi bör omfamna vår egen inre glädjedödare. Lika mycket insisterar hon på att vi identifierar denna killjoy hos varandra, att vi finns för varandra och håller varandras ryggar. I denna solidaritet, insisterar Ahmed, finns också djup glädje. Läs fler texter om stjärntänkare i samtiden: Roland Paulsen: Därför vill stjärntänkaren Hartmut Rosa införa basinkomst Isabelle Ståhl: Hon vänder på spegeln och visar att fadern har daughter issues Kristofer Ahlström: Han har svaret på varför du är så trött Jonna Bornemark: Här är stjärntänkaren som kritiserar människocentrering Leonidas Aretakis: Han är tänkaren som JD Vance och Elon Musk älskar