스웨덴 펜클럽, 가자 지구 표현의 자유 문제 소극적 대응 비판

Svenska Pen sviker sitt uppdrag. Kriget i Gaza är det dödligaste någonsin för journalister. Trots detta agerar organisationen passivt. Därför har jag avslutat mitt medlemskap, skriver författaren Elnaz Baglanian. Jag arbetade för Svenska Pen i nära tio år – som kanslist, redaktör, chefredaktör och styrelseledamot. Under de åren bidrog jag till det dagliga arbetet på kansliet, kampanjer för fängslade författare, redaktionellt arbete med tidskriften Pen/Opp, samordning av evenemang och internationellt nätverkande. Det var ett engagemang som har haft ett högt pris: på grund av mina offentliga ställningstaganden kan jag inte återvända till mitt hemland Iran så länge den nuvarande regimen sitter vid makten. Det är ingen unik erfarenhet, men det säger något om vad det faktiskt innebär att försvara det fria ordet – inte i teori, utan i praktik.

När ett upprop jag medförfattade tillsammans med nätverket Bröd och rosor publicerades i januari 2024 – ett öppet brev till Svenska Pen och Författarförbundet om vikten av att försvara yttrandefriheten även i Gaza och stötta våra palestinska kollegor – blev jag kontaktad av Svenska Pen. Samtalet handlade inte om uppropets innehåll, utan om att jag borde ”veta bättre hur organisationen arbetar”. Det är just det jag vet, därav min besvikelse. Jag vet vilken viktig röst organisationen är, vad den förmår och var dess gränser går. Samma månad valde jag att avsluta mitt medlemskap i Svenska Pen. Jag ansåg – och anser fortfarande – att Svenska Pen inte har levt upp till sitt uppdrag i fråga om Israels krig i Gaza.

Författaren Elnaz Baghlanian.

Foto: Malcolm Fallenius

Sedan krigets början i oktober 2023 har minst 23 palestinska författare dödats. Över 170 journalister har dödats i Gaza, vilket gör kriget till det dödligaste någonsin för journalister. Trots detta har Svenska Pen valt en försiktig hållning. Organisationens uttalanden har i huvudsak varit översättningar av Pen Internationals texter, kompletterade med hänvisningar till internationell humanitär rätt. De återkommer till ett ”nära samarbete” med Pen Palestina, men har aldrig redovisat vad detta innebär i praktiken. Inga namn på dödade författare har lyfts. Inga publika solidaritetsaktioner har organiserats i egen regi. Kontrasten till det starka och snabbfotade engagemanget efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 är anmärkningsvärd. Då mobiliserades akutfonder, uppläsningar, debattartiklar och samarbeten inom loppet av dagar. Jag förstår att konflikten i Ukraina ligger närmare Sverige, både geografiskt och geopolitiskt. Det innebär andra förutsättningar för mobilisering, medial bevakning och politiskt genomslag. Men det är ingen ursäkt för att förbli passiv. Det handlar inte heller om att rakt av jämföra politiken bakom Rysslands angrepp på Ukraina och det Israel – i realtid inför omvärldens ögon – gör på Gazaremsan, utan om förhållandet till den princip som är grunden för Svenska Pen:s verksamhet. Svenska Pen har en egen podd – Yttrandefrihetspodden – men inget avsnitt sedan oktober 2023 har behandlat situationen i Gaza eller de hot mot yttrandefriheten som råder där. Inte heller har man tagit upp konsekvenserna av att internationell press nekats tillträde till området. I en av vår tids mest förödande informationsblockader har Svenska Pen valt att inte använda sin plattform för att lyfta sådana frågor.

Palestinska journalister i Gaza.

Foto: APAImages/TT

Det blottar inte bara en grundläggande moralisk spricka, utan väcker också frågor som skär rakt in i kärnan av vad Pen:s uppdrag handlar om: Vad händer när författare dödas i sådan omfattning som i Gaza? När röster som ska vittna och sätta ord på det som sker tystas – vem talar då? Vad händer med ett samhälle – med ett folk – när dess minnesbärare, dess kritiker, dess språkarbetande samtidsskildrare förintas? Och om vi – vi som lever och skriver i fred – inte reagerar: vad säger det om oss? Vad säger vår selektiva tystnad om den frihet vi med högtidliga ord påstår oss försvara? Jag tror fortfarande på Pen-rörelsens idé: att stå upp för det fria ordet, oavsett nationell eller politisk kontext. Men Svenska Pen har i denna fråga inte bara svikit sitt uppdrag, utan visat att man inte längre är kapabel att hålla den linjen. Deras röst har varit senkommen, deras positionering försiktig och deras ansvarstagande oklart. När yttrandefriheten för palestinska kulturarbetare hotas av bombningar, censur, blockader och strukturell radering – då krävs mer än översatta deklarationer. Då krävs handling. Då krävs att man agerar som en självständig organisation med litterär solidaritet som grund.

Svenska Pen består som organisation. Men när det gäller en av vår tids största prövningar för yttrandefriheten – Gaza – har de spelat ut sin roll. Läs mer: Kritiken växer mot Israels hantering av journalister i Gaza