아니 에르노의 어머니 치매 묘사, 불편함과 예술성 사이
2022년 노벨 문학상 수상자 아니 에르노가 어머니의 치매를 다룬 일기, 『나는 밤에서 벗어나지 못했다』에 대한 비평이 나왔습니다. 비평가 산드라 스티스칼로는 작품 속 묘사가 충격적이고 예술성이 부족하다고 지적하며, 왜 이토록 '추함'만을 담은 일기를 출판했는지 의문을 제기했습니다.
작품 개요
아니 에르노의 『나는 밤에서 벗어나지 못했다』는 1997년 프랑스에서 출간된 작품으로, 치매에 걸린 어머니를 간병하며 겪는 고통과 슬픔을 기록한 일기입니다. 이 작품은 어머니가 자신의 이름을 잊고, 숟가락으로 입을 제대로 찾지 못하는 모습 등, 치매 환자의 고통스러운 현실을 적나라하게 묘사합니다.
비평의 주요 내용
스티스칼로는 이 작품이 어머니의 존엄성을 훼손하고, 오직 '추함'만을 드러낸다고 비판합니다. 그녀는 작품이 어머니의 상태를 있는 그대로 묘사하는 데 그치며, 작가가 자신의 고통을 문학적으로 승화시키려는 노력이 부족하다고 지적합니다. 스티스칼로는 “왜 쇠퇴만을 담은 사적인 일기를 출판했는가?”와 “왜 아니 에르노는 어머니의 모습을 이토록 가혹하게 묘사하는가?”라는 질문을 던집니다.
작품의 특징과 한계
작품은 에르노가 어머니를 간병하며 느낀 고통과 절망을 솔직하게 드러냅니다. 그러나 스티스칼로는 이러한 솔직함이 때로는 독자에게 불편함을 줄 수 있다고 지적합니다. 그녀는 작품이 치매 환자의 고통을 생생하게 전달하지만, 동시에 예술적인 깊이가 부족하다고 평가합니다. 스티스칼로는 “몇 마디 말로 죽음 앞에서 인간성을 상실하고, 요양원의 고갈적인 영향을 포착한다”고 언급하며, 작품이 전달하는 공포에 주목합니다.
결론: 논쟁적인 작품
『나는 밤에서 벗어나지 못했다』는 아니 에르노의 개인적인 경험을 바탕으로 한 작품으로, 치매 환자와 간병인의 고통을 생생하게 묘사합니다. 그러나 작품의 적나라한 묘사는 독자에게 불편함을 줄 수 있으며, 예술적인 깊이에 대한 논쟁을 불러일으킵니다. 스티스칼로의 비평은 이 작품이 지닌 양면성을 보여주며, 독자들에게 작품에 대한 다양한 시각을 제시합니다.
I "Jag har inte kommit ur min natt" skriver Nobelpristagaren Annie Ernaux om sin mamma som glömt vad hon heter och inte längre hittar sin egen mun med skeden.
Varför ge ut en dagbok där bara det fula ryms?
undrar Sandra Stiskalo.
Roman Annie Ernaux "Jag har inte kommit ur min natt" Övers.
Maria Björkman Norstedts, 125 sidor Visa mer Visa mindre Annie Ernaux inleder med en avgränsning.
"Under inga omständigheter ska de här sidorna läsas som ett objektivt vittnesmål om 'långvården' på äldreboenden, än mindre som en angivelse (de allra flesta i vårdpersonalen var hängivet omtänksamma) utan bara som återstoden av en smärta." Inget mer?
Nej, det är vad det är.
Annie Ernaux kan inte beskyllas för spelad ödmjukhet eller litterärt självbedrägeri.
Som hon formulerade det i Nobelföreläsningen 2022 har hon i sina romaner sett till att förankra skildringen av sitt sociala sår i den belägenhet hon har befunnit sig.
Nyöversatta "Jag har inte kommit ur min natt", som utkom på franska 1997, är visserligen biografisk, men skiljer sig i ett väsentligt avseende från många av hennes övriga verk.
Människan, hennes handlingar och upplevelser, träder i denna korta bok inte som tidigare fram ur sina historiska eller sociologiska betingelser.
Här finns bara en omständighet och det är demensen.
Och i slutet döden.
1983 kan Annie Ernauxs mamma inte längre säga hur gammal hon är.
Året efter flyttar hon in på ett äldreboende.
I korta dagboksanteckningar skriver Ernaux om sina besök på hemmet.
Rapporterna bildar en relief till "Kvinnan" från 1987, romanen i vilken hon försöker förstå sin mor bortom rollen som mor och tecknar ett porträtt av en strävsam, sträng kvinna och hennes klassresa.
Foto: Norstedts I "Jag har inte kommit ur min natt" finns inget kvar av mammans spända käkar och jagade blick.
Hennes hull är vitt, rocken är öppen baktill så att nättrosorna syns när hon reser sig.
Det står en skitlukt kring henne och hon hittar inte sin egen mun med kakskeden.
Titeln är ett citat, den sista mening som mamman skrev i ett brev som hon aldrig skickade.
Jag ska genast erkänna att jag tycker att det är plågsamt att ta del av, på gränsen till stötande.
Texten gör så att säga ingenting för att återge mamman något av den värdighet som hennes tillstånd tagit ifrån henne.
Tvärtom, allt är fulhet.
Läsningen genomsyras också av många stora och små varför.
Varför ge ut en privat dagbok där bara förfallet ryms?
Varför gör inte Annie Ernaux något mer av texten?
Varför formar hon inte återstoden av sin smärta litterärt?
Och varför rakar hon sin mamma på var och varannan sida?
Med några få ord fångar hon avhumaniseringen inför döden och äldreboendets dränerande inverkan på den närstående Man kan kalla prosan för omedelbar.
Man kan också kalla den för konstlös.
De loggbokslika anteckningarna är ett slags minsta motståndets litteratur, om ens det.
Ett hårt omdöme, fast Annie Ernaux skulle kanske hålla med.
"Jag har sökt min mors kärlek överallt i världen. Det här som jag skriver är inte litteratur" står det på en av bokens sista sidor.
Lyfter självmedvetenheten prosan och förädlar den?
Jag tycker inte det.
Det betyder inte att "Jag har inte kommit ur min natt" saknar kvaliteter.
Annie Ernaux har en oförliknelig förmåga att göra rakbladsvassa, träffande och osminkade iakttagelser av skam och kvinnliga tillkortakommanden.
Med några få ord fångar hon avhumaniseringen inför döden och äldreboendets dränerande inverkan på den närstående: "Jag 'känner' ingenting längre när jag tänker på hennes förnedring." Det är en fasa hon förmedlar.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler recensioner av aktuella böcker
