[팔레스타인](링크 "[팔레스타인](링크 "팔레스타인")") 작가 가산 카나파니의 작품을 통해 가자 지구의 현실을 되돌아보는 기사가 나왔습니다. 스웨덴 일간지 DN 문화면에 실린 이 기사는 카나파니의 작품이 현재 가자 지구에서 벌어지는 비극과 어떻게 연결되는지 조명합니다.
[가자 지구](링크 "[가자 지구](링크 "가자 지구")"), 과거와 현재를 잇는 '이중 노출'
1972년, 팔레스타인 작가 가산 카나파니는 모사드에 의해 암살당했습니다. 그의 작품 세 편을 묶은 선집이 최근 출간되었고, 평론가 크리스티나 린드퀴스트는 이 선집을 통해 깊은 울림을 받았다고 전합니다.
2017년 봄, 가자 지구에서 한 젊은 사회복지사가 페이스북 게시물로 인해 체포되었습니다. 그는 가산 카나파니의 글을 인용했다는 이유로 하마스에 의해 '종교적 감정을 모독'했다는 혐의를 받았습니다. 이 사건은 하마스가 역사의 쓰레기통에 버려져야 한다는 사실을 다시 한번 상기시켜 줍니다. 동시에 팔레스타인 사람들이 하마스와 동일시될 수 없다는 점을 보여주는 것이기도 합니다. 또한, 그의 사후 반세기가 지난 지금에도 카나파니의 작품이 새로운 독자들에게 영감을 주고 있다는 증거이기도 합니다. 과연 그 젊은 사회복지사는 현재 진행 중인 비극 속에서 살아남았을까요?
크리스티나 린드퀴스트는 가산 카나파니의 소설 『하이파로 돌아가서』를 읽는 것은 가자 지구에서 벌어지는 끔찍한 현실을 '이중 노출'을 통해 바라보는 것과 같다고 말합니다. 현재의 비극으로부터는 돌이킬 수 없으며, 독자들은 이러한 감정을 작품을 통해 느낄 수 있습니다.
세 편의 단편 소설, 팔레스타인의 아픔을 그리다
이번에 스웨덴 출판사 트라난에서 출간된 선집에는 1960년대에 쓰인 세 편의 단편 소설이 수록되어 있습니다. 그중 『태양 속의 남자들』(1963)은 잉바르 뤼드베리의 번역으로 재출간되었습니다. 이 소설은 석유의 낙원인 쿠웨이트로 가려는 세 명의 팔레스타인 사람들의 이야기를 담고 있습니다. 밀수업자들은 비싼 값을 요구하지만, 마침 빈 유조차 운전사가 나타납니다. 그들이 해야 할 일은 국경 검문소에서 물탱크 안으로 숨어 들어가는 것뿐입니다.
이 소설은 상징으로 가득 차 있으며, 1948년 전쟁의 폭발로 인한 거세의 기억을 담고 있습니다. 파괴된 남성성은 끔찍한 결과를 초래합니다. 거의 모든 대사는 역사적 트라우마에 대한 코멘트처럼 읽히며, 이 소설은 팔레스타인 사람들의 무력함을 보여주는 알레고리로 해석됩니다. 절망에 빠진 운전사는
Den palestinske författaren Ghassan Kanafani mördades av Mossad 1972. Nu utkommer tre av hans berättelser i en volym. Kristina Lindquist läser en rikedom. Antologi
Ghassan Kanafani”Tillbaka till Haifa och andra berättelser från Palestina”Övers. Marie Anell och Ingvar RydbergTranan, 256 sidor
Visa mer
Visa mindre
Våren 2017 greps en ung socialarbetare i Gaza efter ett inlägg på Facebook. Han hade citerat den palestinske författaren Ghassan Kanafani (1936–1972) och anklagades av Hamas för att ha ”förolämpat religiösa känslor”. Det finns olika saker man kan ta med sig från den här episoden. Att Hamas hör hemma på historiens sophög vet vi. Men händelsen är också ett slags banal – men tydligen nödvändig – påminnelse om att det palestinska folket faktiskt inte är liktydigt med Hamas. Den kan också tolkas som ett bevis för att modernisten och marxisten Kanafani ett halvsekel efter sin död kan gjuta liv i nya läsare. Och kvar dröjer sig en enda fråga: Har den där unga socialarbetaren hunnit gå under i det pågående folkmordet? Att läsa ”Tillbaka till Haifa” är att se det oerhörda som utspelar sig i Gaza i en dubbelexponering som blottar tidens obarmhärtiga gång. Från det som nu sker finns ingen återvändo – och det känns i läsningen.
Volymen som nu ges ut på förlaget Tranan samlar tre kortromaner, alla från sextiotalet. ”Män i solen” (1963), som är en återutgivning av Ingvar Rydbergs översättning, skildrar tre palestinier som försöker ta sig till oljeparadiset Kuwait. Smugglare är dyra, men så dyker det upp en chaufför med en tom tankbil. Allt de behöver göra är att krypa in i vattentanken vid gränskontrollerna.
Det här är en roman som är mättad med symbolik, där den bild som går längst rymmer minnet av en kastration till följd av en explosion i kriget 1948. En tillintetgjord manlighet som får gruvliga konsekvenser. Närapå varje replik kan läsas som en kommentar till det historiska traumat och romanen har mycket riktigt tolkats som en allegori över det palestinska folkets vanmakt. ”Varför bankade ni inte i tanken? Varför? Varför?”, frågar sig den förtvivlade chauffören när han slänger tre kroppar vid vägkanten – väl medveten om att det inte hade gjort någon skillnad. Även i en mer direkt läsning är ”Män i solen” en fängslande och exakt thriller som smälter i vit hetta.
Ghassan Kanafani föddes i Palestina men tillbringade en stor del av sitt liv i exil.
Foto: Privat
”Det som finns kvar åt er”, tolkas liksom titelromanen av Marie Anell och har inte tidigare funnits på svenska. Det är en både komplicerad och klassisk berättelse om ett syskonpar i Gaza som utforskar såväl vandringsmotiv som oidipala bindningar och tankar om pånyttfödelse. Allt inleds med ett klargörande. Kanafani konstaterar att hans huvudpersoner (däribland ”tiden och öknen”) löper längs varsin linje som ibland tycks smälta samman. Förvirrande? Utan tvekan, menar författaren och markerar därför övergångarna med grafiska signaler i form av exempelvis fet eller kursiv stil. Han medger att det påverkar läsningen, eftersom det ger intrycket att ”det finns en bestämd ordning i en värld som saknar ordning”. Men kompromissen är oundviklig, skriver han – som för att resignera inför språkets oförmåga att säga det som ska sägas.
Ingen läsare blir förvånad när en ung man sedermera dyker upp i handlingen iklädd israelisk militäruniform.
I ”Tillbaka till Haifa” följer läsaren ett gift par som återvänder till sin hemstad tjugo år efter fördrivningen 1948. Kvinnan säger att hon aldrig kunde föreställa sig att hon skulle få se Haifa en gång till. ”Du ser den inte. Det är de som ser den åt dig”, svarar mannen. Paret existerar inte längre, vilse i själva tiden. Det har också gått två decennier sedan deras lilla son blev kvar, för att senare adopteras av husets nya invånare. Ingen läsare blir förvånad när en ung man sedermera dyker upp i handlingen iklädd israelisk militäruniform. Men så är det förlorade barnet mer en konstruktion för att få pröva tankar om tillhörighet, biologiska rättigheter och uppgivenhet, än en realistisk intrig. Det var sommaren 1972 som Ghassan Kanafani mördades i ett dåd som den israeliska säkerhetstjänsten Mossad senare tog på sig. I ett nyskrivet förord kopplar författaren Adania Shibli samman Kanafanis konkreta död med Roland Barthes tanke om författarens symboliska död – den som sker när texten i läsningen separeras från författaren. Shibli skriver: ”När vi läser dessa texter i samtiden kan vi bara begrunda de innebörder vi själva kan föra med oss till dem, och reflektera över vilket slags död vi lierar oss med. I vilket fall som helst är romanerna, i och med att de har undkommit detta mord, allt som blir kvar till oss i våra egna försök att undvika döden.” Visst är det en rikedom att få läsa mer av Kanafani på svenska, men jag kan inte låta bli att tänka: Om litteraturen är det enda som blir kvar efter utplåningen – då är den också död. Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
