성형수술의 언캐니 밸리: 젊음을 향한 갈망과 그 이면
한나 팔(Hanna Fahl)은 기사에서 성형수술의 '언캐니 밸리(uncanny valley)' 현상과 영원한 젊음을 추구하는 인간의 욕망을 탐구합니다. 69세의 얼굴 리프팅 수술을 받은 사람이 28세처럼 보이지는 않지만, 젊음에 근접한 모습에서 언제든 늙은 자아가 다시 나타날 것 같은 불안감을 느낀다고 묘사합니다.
안톤 후르의 소설, 번역과 영원성에 대한 고찰
안톤 후르(Anton Hur)의 소설 『Toward eternity』(2024, HarperCollins)는 실험적인 치료법으로 신체 세포를 나노 기술로 대체하여 영원한 생명을 얻으려는 시도를 그립니다. 저자는 이 소설을 통해 번역, 예술, 언어, 의미, 그리고 인간의 본질을 탐구하며, 인간의 영혼을 '번역' 가능한 문학 작품으로 비유합니다.
소설 속 나노 실험은 실패로 돌아가고, 실험 대상자들은 결국 늙은 자아의 흔적을 드러냅니다.
젊음을 향한 끊임없는 추구와 그 허상
저자는 50세의 미국 여성이 멕시코 과달라하라에서 얼굴 리프팅 수술을 받은 후 28세처럼 보이는 변화를 언급하며, 저렴한 비용으로 젊음을 되찾으려는 시도가 놀라움을 자아낸다고 말합니다. 이는 크리스 제너(Kris Jenner)의 성형수술과 유사하지만, 일반인에게도 접근 가능한 형태로 나타납니다. 그러나 이러한 시도는 '언캐니 밸리'에 갇힌 듯한 불안감을 동반하며, 늙은 자아가 언제든 나타날 수 있다는 묘사를 통해 허상을 드러냅니다.
영원한 삶을 향한 덧없는 노력
저자는 또한, 200세까지 살기 위해 엄격한 식단, 운동, 수면을 실천하는 '장수 운동(longevity-rörelsen)'에 참여하는 사람들의 노력을 언급하며, 그들의 상태가 불안정하고 위태롭게 느껴진다고 말합니다. 늙고 죽음을 늦추려는 인간의 본능은 이해할 수 있지만, 과도한 노력은 오히려 허무함을 안겨줄 수 있습니다.
육체 너머의 영원성을 찾아서
안톤 후르의 소설은 영원한 삶을 추구하는 과정에서 전쟁, 파괴, 고문, 착취 등 끔찍한 사건들을 보여줍니다. 그러나 인간은 시(詩)와 같은 형태로 살아남습니다. 저자는 육체가 곧 자아가 아닐 수 있다는 생각을 통해, 육체를 바꾸는 것보다 더 지속 가능한 영원성을 추구할 수 있다고 말합니다. 관계, 행동, 예술을 통해 진정한 의미를 찾을 수 있다는 메시지를 전달합니다.
한나 팔(Hanna Fahl)의 다른 글 더 보기
Ansiktslyfta 69-åringar ser inte bokstavligen ut som 28.
De är så nära unga igen man kan komma – men man har känslan av att det gamla jaget när som helst kan tränga igenom, skriver Hanna Fahl.
I början av Anton Hurs roman "Toward eternity" (HarperCollins, 2024) beskrivs en nära framtid där en experimentell behandling har testats på några få utvalda, sjuka och döende.
Deras celler byts en efter en ut mot nanoteknologiska substitut tills hela kroppen är ny, frisk och odödlig.
Det är som den grekiska mytologins Theseusparadox: om ett skepp repareras bitvis tills varje planka och varje spik är utbytt, är det då samma skepp?
Anton Hur ställer dock frågan på ett annat sätt.
"Toward eternity" är hans debutroman, men han är hyllad och mångfaldigt prisbelönt översättare från koreanska till engelska – Sang Young Park, Ocean Vuong, Bora Chung för att nämna några.
"Toward eternity" är, kan man argumentera för, en roman om översättning.
Om konstens essens, om språk och mening.
Om den mänskliga själen som en sorts litteratur större än summan av sina bokstäver och ord, översättningsbar för att alternativet vore alltför prosaiskt.
Romanens nanoexperiment tycks initialt misslyckas.
Förr eller senare bryter försökspersonernas gamla jag, deras redundant self, oförklarligt igenom den nya fasaden.
Ett gammalt ärr kommer tillbaka, en skada, en sjukdom, ett förfall.
Författaren och översättaren Anton Hur.
Foto: David Parry/Shutterstock Det finns en amerikansk kvinna som dyker upp i mitt Tiktokflöde hela tiden, det gör hon naturligtvis för att jag tittar på varje video, för att de är omöjliga att titta bort från.
Hon är 50 år gammal, eller hon säger sig åtminstone vara det, och i videoklippen som hon postat från före sin resa till Guadalajara i Mexiko ser det ut att stämma.
Rynkor, fåror, gravitationen har gjort sitt jobb.
Nu, däremot, efteråt, ser hon ut att vara ...
28?
I en bra vinkel och med bra ljus, kanske 25?
Hon har betalat dyrt, men ändå betydligt billigare än om hon vänt sig till en inhemsk klinik, för ett massivt ansiktslyft extra-allt plusmeny.
Det är som Kris Jenners omtalade plastikkirurgi nyligen, men i budgetversion, tillgängligt för relativt vanligt folk, och det är omöjligt att inte på något plan ...
häpna.
Över raffinerad kirurgi, över vad som är möjligt.
En 50-åring, eller en 69-åring som Jenner, ser så klart inte bokstavligen ut som 28.
De befinner sig i plastikkirurgins uncanny valley, så nära unga igen man kan komma men med en liten distinkt nyans av overklighet.
Instabila, som om ett redundant self när som helst ska spränga sig fram, obönhörligt.
Jag får samma känsla när jag läser om longevity-rörelsen, där människor ägnar en rent oerhörd energi åt att äta, träna, sova, leva, perfekt, och säger sig "åldras bakåt" av sina regimer, målet är att leva 200 år, kanske för alltid.
Det är imponerande, men tillståndet tycks så spänt, så skört.
Ingen vill väl förfalla.
Impulsen att försöka bromsa sitt åldrande och sin död är lätt att förstå och allmänmänsklig.
Likaså den präktiga impulsen att förakta fåfängan hos dem som går för långt i sina ansträngningar.
I Anton Hurs roman lyckas på sätt och vis försöket att skapa evigt liv, men inte riktigt på det vis som presenteras i inledningen.
Experimentet sätter ett fasansfullt händelseförlopp i rullning, krig och förstörelse, tortyr och exploatering.
Ändå överlever människan, eller versioner – översättningar – av människan.
Poesin överlever, som den dikt av Christina Rossetti som löper som en röd tråd genom romanen.
Här finns ingen riktig sensmoral, bara en flyktigt föreslagen tanke om att kroppen kanske inte är människan trots allt.
Tanken möjliggör en dubbel befrielse: Är köttet inte jaget, står det väl var och en fritt att manipulera och byta ut det.
Men är köttet inte jaget, finns det kanske också större mening att finna i att arbeta på en annan typ av odödlighet, mer svårfångad men också mer hållbar.
I relationer, i gärningar, i konst.
Läs fler texter av Hanna Fahl
