이자율 외에 다른 이야기를 해야 할 필요성

Citattecken kan vara själva kärnan i litteraturen.

Så är det hos Dag Solstad.Samuel Levander läser en modern norsk klassiker och förvandlas från senkapitalistisk låneslav till "låneslav".

För en stund.

När den norska författaren Dag Solstad dog i mars i år resulterade det inte bara i några pliktskyldiga personporträtt utan i en veritabel hyllningskör av artiklar, varpå folk störtade till biblioteken för att ta reda på hur det kunde komma sig.

Jag vet, för jag var en av de som anslöt sig till den oändliga reservationskön, och mindes då med ens varför jag innan dess bara hade läst en av hans romaner, trots att jag tyckt mycket om den.

De där köerna existerade nämligen långt innan Solstad genom sitt frånfälle definitivt blev en del av litteraturhistorien, visserligen kortare, men tillräckligt långa för att få de litterärt lättdistraherade att misströsta.

Den här gången misströstade jag inte bara, utan gav upp hoppet fullständigt, och gjorde därför till slut vad jag borde ha gjort för länge sedan: köpte Lars Anderssons svenska översättning av "Genans och värdighet".

För 225 kronor fick jag en liten blå och vit sak i handen, som efter att jag börjat läsa i den plötsligt tedde sig som en vass skärva sanning.

Den gjorde mig uppskakad och lycklig – men också fylld av skräck, eftersom sanningen, ända sedan Oidipus, alltid varit tragisk.

"Genans och värdighet" kom ut första gången 1994 och handlar om gymnasielärare Elias Rukla och hans stillsamma förtvivlan över att det moderna senkapitalistiska samhället verkar ha gjort såväl honom själv som den litteratur han ägnat sitt liv åt till föråldrade meningslösheter.

Det har gått så långt att han inte längre är förmögen att ens föra ett samtal om det som faktiskt är viktigt för honom.

Att "tala på riktigt tillsammans, sträcka sig samman, mot en insikt, av personlig eller samhällsmässig karaktär", det som har varit hans stora glädje, har blivit behäftat med något "konstlat" och "onaturligt", både för honom själv och för de andra, varför han helt har slutat försöka sträcka sig ut ur sig själv, mot de andra.

Samuel Levander.

Det enda liknande en kollektiv glädje som återstår för honom är att tala om räntan med sina kollegor, för att på så vis vinna tillträde till låneslavarnas universella broderskap.

Där – och bara där – lever man "ett närmast dramatiskt samhällsliv, som det var väl värt att kommentera och uppehålla både sig själv och andra vid".

Endast de rent ekonomiska förbindelserna mellan människorna är fullt ut verkliga.

Att prata om pengar känns aldrig konstlat.

Och Elias Rukla gör det, dag efter dag; trots att han egentligen skulle vilja tala om vad som helst annat är det enda som känns möjligt och åtminstone nästan meningsfullt att diskutera: "studieskuldens storlek p.t., i dagsläget, och p.a., per år [...] bostadslånets storlek och räntesats p.t. och p.a., och [...] billånets storlek och amorteringstid p.t. och p.a." Fylld av skräck, som sagt, vid läsningen.

Och ännu mer, när jag som nybliven lärare stötte på Ruklas konstaterande att även om hans klass består av i sig trevliga individer förhåller den sig i alla fall till honom när han står bakom katedern som: "en kompakt och ogenomtränglig fientlig struktur".

Men på sina lektioner kan han ju åtminstone tala om någonting annat än räntan.

Och de första femtio sidorna av boken – kanske den bästa inledningen av en roman jag någonsin har läst – utspelar sig under den dubbeltimme då han efter att ha pratat om Henrik Ibsens "Vildanden" i en hel månad till slut har kommit fram till fjärde akten.

Då drabbas Elias Rukla av en plötslig insikt om pjäsen.

Han har hela tiden trott att bifiguren doktor Relling, som dramat igenom ägnar sig åt att uttala "enkla, cyniska, ja banala sanningar" om karaktärerna i det, har varit en sorts språkrör för Henrik Ibsen.

Men nej, inser han nu, det är tvärtom: Relling är i själva verket Ibsens antagonist.

Det är Relling vs Ibsen.

Och medan Relling vs Ibsen pågår, i föredraget som Rukla håller, försiggår också i tysthet en annan strid, mellan honom och hans aggressivt uttråkade klass, gällande huruvida han över huvud taget har rätt att påtvinga dem detta föredrag om en bifigur i ett dammigt gammalt drama som inte har någon som helst koppling till deras liv, och knappt till deras betyg heller.

Man får alltså följa både Rukla vs tidsandan och Ibsen vs Relling.

Och förstår snart att bägge duellerna egentligen är proxykrig i den stora konflikten mellan det sunda kapitalistiska förnuftet å ena sidan och konsten å den andra.

Det senkapitalistiska samhället protesterar mot sig självt.

Och det är bra!

Anledningen till att doktor Relling är Ibsens antagonist är nämligen att hans sanningar hotar att tömma dramat på mening.

För om han faktiskt har rätt i sina cyniska konstateranden av att "den och den är en dumskalle, [...] att den och den är en naiv hönshjärna, att den och den är en odräglig rikemansson som lider av ett sjukligt rättvisepatos" – ja, då finns det ju egentligen ingenting att skriva någon pjäs om.

Och Relling har rätt, erkänner Rukla, och även Ibsen, som låter doktorn få sista ordet i "Vildanden".

På samma sätt har Elias Ruklas klass rätt gentemot Elias Rukla.

"Hans undervisning höll inte måttet, för de förutsättningar han byggde på gällde inte för dem".

Han är hopplöst föråldrad – kanske rent av en naiv hönshjärna.

Den praktisk-ekonomiska nödvändighetens enkla, cyniska och banala logik är ovedersäglig.

Den har hela samhällets tyngd på sin sida, och det finns inget gemensamt språk som Elias Rukla kan använda för att på ett någotsånär trovärdigt sätt förklara för sin klass varför det faktiskt är livsnödvändigt att de ägnar en månad åt att läsa "Vildanden" och en hel dubbeltimme åt att diskutera den högst perifera bifiguren doktor Relling.

Denna kontaktlöshet med kulturarvet debatteras även här i Sverige, apropå den kulturkanon som snart ska införas.

Det senkapitalistiska samhället protesterar mot sig självt.

Och det är bra!

Vi behöver all hjälp vi kan få för att tala om någonting annat än räntan, men så länge man upplever räntan som det verkligaste av allt, den enda sanning som finns att tillgå, cynisk och benhård, är det ändå svårt att låta bli att prata om amortering, och att diskutera Ibsen utan att känna sig onaturlig.

Vilken lättnad att räntan för en stund har varit omgiven av citattecken!

Men anledningen till att jag inte bara blev fylld av skräck när jag läste "Genans och värdighet", utan också – faktiskt – av lycka, är att Elias Rukla, när han ger doktor Relling och hans sunda förnuft rätt gentemot Ibsen, trots allt för ett kort ögonblick förmår sätta detta "rätt" inom citattecken.

"Doktor Relling har rätt, eller 'rätt'. Nej, rätt." Detta citattecken är hela litteraturen.

Ibsen gör samma sak; han säger inte emot Relling, men skriver sin pjäs ändå, och låter helt enkelt hans förstörande cynismer ingå i den.

Och som läsare kan man ta skydd där för en stund, mitt i Elias Ruklas mening: man pratar om räntan, sedan läser man "Vildanden", och så pratar man om räntan igen.

Men vilken lättnad att räntan för en stund har varit omgiven av citattecken!

Citattecken negerar ingenting, men de lämnar plats för någonting mer.

Om doktor Relling har "rätt" och inte rätt så är hans cynismer visserligen fortfarande sanna, men inte fullständigt uttömmande, och litteraturen har fortfarande ett existensberättigande.

Och kanske går också litteraturens existensberättigande ut på just detta: att sätta citattecken kring saker och ting.

På så sätt kan även vi förvandlas för en stund, från att bara vara senkapitalistiska nordiska låneslavar till att bli "låneslavar", vilka – uppenbarligen och trots allt – fortfarande har både rätten och viljan att gå till ett folkbibliotek och helt gratis låna en roman av Dag Solstad.

Kanske kunde man, som ett komplement till vår kommande kulturkanon, få önska sig inköp av några exemplar till?

Det finns en stor "efterfrågan".

Läs mer: Samuel Levander: En avskedskyss var den enda verkliga erotiken i Thomas Manns liv