레나 던햄의 TV 복귀작 '투 머치', 보수적인 시청자에겐 부적합

De första avsnitten är ljuvligt tramsiga, smått parodiska och får mig att skratta skamsköljt och nervöst.

Men sedan går serien i stå, skriver Sandra Stiskalo om Lena Dunhams tv-serieåterkomst "Too much".

Tv-serie Betyg: 3.

Betygsskala: 0 till 5.

"Too much" Serieskapare: Lena Dunham och Luis Felber I rollerna: Megan Stalter, Will Sharpe, Emily Ratajkowski, Lena Dunham, Michael Zegen, Rhea Perlman, Naomi Watts med flera.

Tio avsnitt.

Språk: Engelska.

Visas på Netflix.

Visa mer Visa mindre Lena Dunhams efterlängtade återkomst till tv-formatet kan inte ha undgått många.

Är man ändå sen på bollen med att omskriva "Too much", som hade premiär på Netflix den 10 juli kan man lika gärna inleda med en apart, fast talande, aspekt: Viket sjå de svenska undertextarna haft!

Det står klart redan efter en minut, när antihjältinnan i en gestaltad dagdröm, utbrister: "Gentlemen, I've got the moistest hot cross buns in London town." Jag föreställer mig att till och med Expressens Gunilla Brodrej i detta tillfälle hade undanbett sig svenska.

Mållös stirrar man på översättningen: "Mina herrar, jag har Londons våtaste kissimurra." Hon som talar heter Jess.

Hennes tunga är rapp – hon låter som Lena Dunham – och hon pratar oavbrutet, gärna om sex förutom just när hon ligger.

Och det ska sägas direkt.

"Too much" är ingen tv-serie för sippa, inte för att någon som sett Dunhams geniala genombrottsverk "Girls" väntat sig det.

Jess (Megan Stalter) flyttar till London med hunden Astrid.

Foto: Ana Blumenkron/Netflix Utgångspunkten är denna.

New York-bon Jess, spelad av en urcharmig Megan Stalter, har flyttat hem till mormor på Long Island efter att ha blivit dumpad av sin skribentpojkvän för en influerartjej (Emily Ratajkowski) som virkar sina egna croppade linnen.

När hon får ett jobberbjudande på ett produktionsbolag i London tackar hon ja och reser österut med förväntningar modellerade på Jane Austens pastorala kärleksromaner och Richard Curtis romantiska komedier.

Det faktiska mötet med London punkterar fantasin.

Till viss del kan det skyllas på språkförbistring.

Jess hade förstås sett något annat för sig när hon läste ordet "estate", än den subventionerade loftgångslägenhet som hon får nycklarna till.

En feministisk utopi, tänker jag innan det slår mig att omdömet bottnar i något som väl bäst kan beskrivas som sexism.

Mot män I gengäld träffar hon Felix, en avspänd indiemusiker, kusligt lik Dunhams brittiska musikermake Luis Felber.

Till skillnad från ex-pojkvännen Zev, kusligt lik Dunhams ex Jack Antonoff, tycker Felix inte alls att hon är "för mycket", utan bara "levande", som han formulerar det i en övertydlig replik.

Därpå följer ett pärlband av naturalistiska och utdragna sexscener.

Felix (Will Sharpe) och Jess (Megan Stalter) i "Too much".

Foto: Netflix I motsats till de romcoms som Jess tillbringat så många timmar framför är kroppsideal och vikt inte en faktor i "Too much".

För Jess är kroppen uteslutande en källa till njutning, och hennes nemesis – ex-pojkvännens nya flickvän – normsnygghet och osannolika bmh-mått kommenteras över huvudtaget inte.

En feministisk utopi, tänker jag innan det slår mig att omdömet bottnar i något som väl bäst kan beskrivas som sexism.

Mot män.

Lena Dunham skriver ju inte bara fram kvinnor som bejakar sina kroppar.

Hon gör även män till människor styrda av motstridiga drifter och med en förmåga att se bortom idealen och gå i gång på variation.

De inledande avsnitten är ljuvligt tramsiga och smått parodiska.

En studie i ett babbligt och liderligt psyke som saknar impulskontroll.

Eller studie?

En studie har en framåtrörelse, kommer kanske rent av fram till något.

Huvudpersonen Jess (Megan Salter) har ett babbligt och liderligt psyke som saknar impulskontroll.

Foto: Netflix Det gör inte "Too much".

Den saknar i mångt och mycket en berättelse, en sådan där dramaturgisk båge som tv-seriemakare och andra storytellers vanligtvis älskar.

Vissa avsnitt känns lika långa som Jess viktorianska nattlinne, det är inget gott betyg.

Här finns visserligen ett slags Tjechovs pistol, i form av de videor som Jess spelar in i terapeutiskt syfte och där hon hånar exets nya flickvän.

Men det är en pistol utan större skrämsel- eller suggestionseffekt.

Det spelar liksom ingen roll om den avfyras, det vill säga om Jess, avsiktligt eller oavsiktligt, postar klippen.

Det värsta har redan hänt.

I slutändan bryr jag mig inte så mycket om huruvida Jess och Felix relation håller, vem hon knullar eller om hon får upprättelse.

Men hon‚ och undertextarna‚ har ofta fått mig att skratta.

Ett skamsköljt, nervöst garv.

Läs fler texter av Sandra Stiskalo och mer om tv-serier i DN Kultur