꿈, 기억, 역사를 넘나드는 안드레이 타르코프스키의 '거울'

Med "Spegeln" återskapar mästaren Andrej Tarkovskij förhållandet mellan dröm och drömmare – en personlig resa inåt, men också en skildring av den ryska nationens andliga historia.

Kerstin Gezelius ser om en film som, enligt henne, är som att "ha sträckt ner rötterna i friskt, svart vatten och blivit klarsynt".

Jag minns en dröm eller drömmer ett minne av en mamma med långt blont hår och utvakad blick som spejar ner mot ängen i väntan på att pappan ska komma tillbaka i evigheters evighet fast det aldrig kommer att hända.

Istället kommer en främling och sätter sig bredvid henne, staketet går sönder.

Han garvar och och börjar tala om alla väsen med rötter som han ser, om att vara levande men stå still.

Jag minns ett hus som brinner upp, mjölk som välter ut på golvet; mörkret inne i den timrade stugan och det bländande solljuset utanför den öppna dörren.

Resten är vagt.

Jag minns inte dokumentärfilmsinslag med flyktingbarn från spanska inbördeskriget eller att soldaters vandringar genom flodvatten eller atombombsmolnet vid horisonten vävs in i handlingen.

Inte heller all poesi som läses upp (jag trodde filmen var ordlös), eller stillbilderna med teckningar av Leonardo da Vinci.

"Spegeln" kom till Sverige 1979.

Jag såg den tre gånger på raken då men har inte sett den sedan dess.

Alla vet att film, minnen och drömmar hör ihop.

Film är väl alltid ett slags dröm eller minne, vilket gör att drömsekvenser inte sällan, av misstag, väcker publiken – som först då blir medveten om att den redan befann sig i en dröm.

Det finns förstås minnes- och drömmästare som Federico Fellini, Ingmar Bergman, Luis Buñuel, David Lynch, som alla på sanslösa sätt har fångat det svårfångade i medvetandets utkant.

Men det som fortfarande framstår som obegripligt med just "Spegeln" är hur Andrej Tarkovskij återskapar tidsförhållandet mellan drömmen och drömmaren: att ett skede som sträcker sig över en dag, ett år eller som här flera liv, kan upplevas i sin helhet under bara några sekunders sömn eller dvala.

Margarita Terekhova spelar huvudrollen som Natalija i "Spegeln" som blev den ryske regissören Andrej Tarkovskijs fjärde långfilm.

Foto: Alamy Den är visserligen en timme och femtio minuter lång, men den upplevda tiden är ett ögonblick – kanske för att bilderna lägger sig efter varandra i djupled så att man bara går vidare rakt in och aldrig traskar trött utmed en tidslinje.

Den varar också en evighet (somliga somnar), för den omfattar minnen från två generationer, två sönderfallande äktenskap, två barndomar och tonår och den ryska nationens andliga historia.

Bildflödet var så koncentrerat att mitt tonårsjag som tumlade ut i novemberkylan på Biblioteksgatan efteråt, inte visste om det hade gått en sekund eller ett sekel.

Bildflödet var så koncentrerat att mitt tonårsjag som tumlade ut i novemberkylan på Biblioteksgatan efteråt, inte visste om det hade gått en sekund eller ett sekel.

Nu var jag rädd att jag skulle uppleva den som pretentiös (det har många gjort) eller stötas bort av ryskt folksjälsgrubbel (det pågår).

Misstänksam mot att kvinnan med det långa håret skulle vara bärare av natur och mystik medan mannen/poeten skulle se och särskilja (sådan kritik har jag läst, och Lars von Trier, som också älskar den här filmen, har accelererat tendensen till ren horror i "Antichrist").

Inget av det hände.

Istället var effekten av filmen nästan exakt densamma som för 46 år sedan.

Som att ha sträckt ner rötterna i friskt, svart vatten och blivit klarsynt.

Jag har däremot inget som helst behov av att analysera filmen eller beskriva vad jag upplevt.

Vilket är lite opraktiskt, eftersom jag sett om den för att skriva om den, inte för att få ett andligt uppvaknande.

Andra har känt sig mer manade.

Det finns många insiktsfulla analyser av "Spegeln": historiska, politiska, psykologiska, filosofiska.

Många följer titelns ledtråd och associerar till Lacans spegel, där barnet för första gången ser sig själv skilt från modern.

Eller till bibelns dunkla "såsom i en spegel"-spegel där det gudomliga anas men missförstås.

Andra ser filmduken som en spegel.

Även om stugmörkret mer liknar en camera obscura och den öppna dörren en kameraglugg där bländande solljus tränger in och målar upp- och nervända (inte spegelvända) minnesbilder i hjärnbarken.

"Spegeln" av Andrej Tarkovskij.

Foto: Alamy På ett tidigt stadium i den långa, experimentella skrivprocess som så småningom ledde fram till filmen hette filmen inte heller "Spegeln" utan "Bekännelser".

Den titeln stämmer med filmens sovjetgrå lilla prolog som föregår flödet av mättade färger.

Det är en tv-sekvens där en svårt stammande tonårspojke ombeds säga sitt namn och var han kommer ifrån.

Han genomgår sedan ett slags hypnosbehandling och flyttar spänningen i talcentrat till sina händer för att sedan släppa den helt och tala flytande.

Rakt och fritt.

Att bekänna är att tala sanning, se sig själv och tingen och världen som den är, inte alls "såsom i en spegel" utan "ansikte mot ansikte".

Tarkovskijs fjärde film är kanske hans ärligaste.

Fakta."Spegeln" Sovjetiskt drama med självbiografiska inslag, barndomsminnen från andra världskriget och poesi av regissörens far Arsenij Tarkovskij.

Regi & manus: Andrej Tarkovskij I rollerna: Margarita Terekhova, Filipp Yankovskij, Ignat Daniltsev Finns att strömma/hyra på Cineasterna, SF Anytime, Blockbuster.

Visa mer Visa mindre Läs också: Tidigare filmer i Filmfredags sommarserie om filmåret 1975