인간 중심주의를 비판하는 물리학자, 캐런 바라드

Fysikern Karen Barad visar varför det inte är möjligt för människan att ställa sig utanför ekosystemen och vara en neutral observatör i vetenskapen.

Jonna Bornemark skriver om en stjärntänkare inom posthumanismen.

Stjärntänkarna I en serie artiklar presenterar DN Kultur några av vår tids skarpaste och mest inflytelserika intellektuella och deras teorier.

Del 4: Karen Barad Visa mer Visa mindre Mänskligheten befinner sig i en serie av miljökriser, inte bara klimatkrisen utan även artutdöendet och nya gifter, som PFAS.

Kanske är det så att vårt problem inte kan lösas med blott teknisk utveckling, kanske är det ett djupare kulturproblem knutet till en samtida modernitet.

Inte så märkligt då att det inom filosofin finns en kritik av den idé om människan och kunskapen som tog oss hit.

Hur kan vi förstå människan på ett annat sätt?

Hur kan vi förstå henne som sammanvävd med andra levande varelser, landskap och materia snarare än som en separat herre som står över och bortom resten av ekosystemen?

Någon som inte reducerar naturen till blott resurser för oss att förfoga över?

Någon som inte står på distans från resten av världen och har den som ett neutralt objekt att studera och utnyttja?

Den här typen av frågor gör att många forskare inom humaniora och samhällsvetenskap, liksom konstnärer, teologer och författare, i dag söker inspiration hos Karen Barad och andra posthumanistiska tänkare.

Denna rörelse ska inte förväxlas med transhumanismen som med teknikens hjälp vill överskrida den biologiska människans begränsningar och utveckla en "människa efter människan".

Den kritiska posthumanism som Barad är del av vill snarare kritisera en sådan fortsatt människocentrering.

Barad är professor i feministiska studier, filosofi och medvetandehistoria men skrev sin avhandling i teoretisk fysik.

Det är också i nära dialog med kvantteoretikern Niels Bohr som hens posthumanism vuxit fram, framför allt i hens magnum opus "Meeting the universe halfway. Quantum physics and the entanglement of matter and meaning" från 2007.

Barad kritiserar med Bohrs hjälp både Descartes idé om materien som blott passiv utsträckning och Newtons deterministiska fysik En central slutsats i detta verk är att såväl människor som andra levande varelser blir till i relation till varandra, snarare än att vi skulle vara autonoma och separata individer som i ett andra steg kan närma sig varandra.

Denna sammanvävning går hela vägen in i materien.

Barad kritiserar med Bohrs hjälp både Descartes idé om materien som blott passiv utsträckning och Newtons deterministiska fysik.

Det är alltså i kvantfysiken som Barad hittar en bas för att även tänka om vad en människa är.

Kvantfysiken är mest känd för det faktum att en elektron kan visa sig både som en partikel och som en vågrörelse.

Denna upptäckt bröt mot den grundläggande logik som naturvetenskapen (och större delen av vår grekiskättade kultur) bygger på.

Inom fysiken verkade naturen tidigare kunna delas in i just partiklar och vågor.

Antingen är något en partikel, en utsträckt kropp som upptar en viss plats i varje ögonblick, eller så är det en våg, som likt böljor på sjön överlappar varandra och upptar samma plats.

Något kan dock inte vara både partikel och våg.

Har vi tänkt.

Men kvantfysiken visade alltså något annat.

Mest berömt är dubbelspaltsexperimentet som går ut på att man låter ljus eller partiklar åka igenom en skärm med två smala öppningar (spalter).

Ljusvågor kan röra sig genom båda öppningarna, medan en partikel antingen bör åka genom den ena eller andra öppningen.

Det märkliga är att när man skjuter elektroner, som vi tänkt på som partiklar, genom sådana öppningar skapar de det mönster som hör vågorna till.

Det bryter mot den klassiska fysiken som förutsätter existensen av individuella objekt med bestämda egenskaper som är oberoende av våra undersökningar av dem.

Vi har tänkt på observatören som någon som inte alls påverkar det den undersöker.

Denna verklighet, tänker vi vidare, kan representeras av universella begrepp som inte är beroende av sin kontext eller kultur.

Den Newtonska metafysiken följer just en sådan idé om verkligheten och kan därmed också i detalj förutsäga vad som kommer att hända.

Kvantfysiken fungerar annorlunda, där finns en grundläggande obestämbarhet.

Bohr menade därför att begreppen inte är universella utan definierade utifrån de omständigheter som krävs för just det man vill mäta.

Elektronens position respektive rörelse kräver olika och ömsesidigt uteslutande apparatur för att bestämmas, de hör inte till en oberoende verklighet.

Inte heller finns det något som pekar på att den fysiska världen skulle vara indelad i två separata domäner, en för vår värld och en för mikrovärlden, med varsin uppsättning fysiska lagar.

Kvantfysiken, menar Bohr och Barad, kompletterar inte Newtons fysik, den överskrider den.

Det spännande med en sådan tankegång är att den innebär att varje gång som kunskap uppstår, skapas ett brott mellan subjekt och objekt.

Verkligheten består inte av färdiga entiteter som i ett andra steg kan relatera till varandra.

Verkligheten består i stället av en obestämbarhet och när en levande varelse går in i en sådan situation och skapar kunskap innebär det ett brott mellan ett objekt och ett undersökande subjekt.

Denna position kallar Barad för agentiell realism.

"Objektiv" innebär inom denna agentiella realism inte överensstämmelse mellan en oberoende omvärld och en begreppslighet.

Det betyder i stället att något är upprepningsbart och entydigt kommunicerbart, en sorts permanent märke.

Därmed skiljs det från ett individuellt tyckande och fritt fantiserande (det som ofta avses med "subjektiv").

Världen har sin ordning, men vi människor och vår subjektivitet är del av denna ordning.

En sådan levande värld har inte något fixerat centrum eller någon entydig hierarki Barad poängterar alltså att människan är en del av den värld som hon observerar och att det spelar roll hur hon organiserar sina observationer.

Kunskap och mening uppstår bara genom att något utesluts.

Med en viss apparat framträder vissa saker och jag som tittar blir vissa saker.

Vi kan aldrig med en kunskapande eller relationsskapande blick fokusera på allt på samma gång.

Vi kan aldrig bli allt, vi kan aldrig se allt.

Det kan vara frustrerande för den människa som vill ha kontroll, men det kan också öppna för frihet och nyfikenhet i relation till en värld som ständigt är större än vi.

Vi ska dock inte tro att dessa processer som skapar mening och kunskap bara hör till människan.

Allt erfarande innebär just att obestämbarheten blir ett visst något.

I bakteriens uppfattande av sockret den vill äta uppstår de meningsfulla kategorierna (men inte orden) "socker" och "begär efter socker".

Något yttre skapas som relateras till något inre och en meningsfull värld träder fram.

Den moderna människan har försökt ställa sig utanför naturen, vara en neutral observatör i vetenskapen eller en exploatör av naturen utan att vara en del av den, men det går inte.

I linje med detta definierar Barad den posthumanistiska tradition hen är del av som en "kritisk naturalism, ett förhållningssätt som förstår människan som del av naturen, och kunskapspraktiker som naturliga processer av engagemang med och som del av världen".

Barads filosofi leder alltså till att vi, som de som har kunskap, inte står utanför och "tittar in" på det vi har kunskap om.

Vi är både del av och har ansvar för hur världen blir.

En sådan levande värld har inte något fixerat centrum eller någon entydig hierarki.

Med Barad kan vi därmed undersöka världen på nya sätt och kanske finna helt andra sätt att vara människa och levande på.

Läs mer: Kristofer Ahlström: Han har svaret på varför du är så trött Isabelle Ståhl: Hon vänder på spegeln och visar att fadern har daughter issues