아이들의 본성은 휴식을 추구하지 않는다는 한 단상에서 시작된 글이 눈길을 끈다. 저자는 아이들과의 휴가가 재충전의 기회가 아닌 환경 변화임을 이야기하며, 자신의 어린 시절을 회상한다.
아이들의 본성과 휴식
저자는 다섯 살, 두 살 된 아이들이 옷을 벗어 던지고 잔디밭을 뛰어노는 모습을 보며, 아이들에게 휴식이란 본질적으로 다른 의미를 지닌다는 것을 깨닫는다. 박물관 방문 후 더위에 지친 아이들의 모습에서, 아이들에게 휴식이란 단순히 멈추는 것이 아님을 직감한다.
어린 시절의 기억
저자는 어린 시절, 아이를 키우는 것이 얼마나 어려운 일인지에 대한 책을 거의 읽지 않았다고 고백한다. 모든 것을 잘못할 수 있다는 두려움 때문이었을 것이다. 저자는 아이가 기본적인 욕구를 충족하는 것 외에, 끊임없이 새로운 경험을 쌓고, 세상의 경계를 시험하는 존재라고 정의한다. 이러한 과정이 아이들에게는 일종의 '경험 은행'을 구축하는 것이라고 비유한다.
어른들의 휴식과 아이들의 활동성
저자는 아이들과 함께하는 시간이 왜 휴식이 아니냐는 질문에 의문을 제기한다. 직장 동료가 아이로부터 벗어나 일하는 시간이 편안하다고 느끼는 것에 대한 죄책감을 표현하는 것을 보며, 어른들이 잊고 있는 아이들의 본성에 대해 이야기한다. 아이들과의 시간은 결코 평온하지 않으며, 오히려 끊임없는 활동과 탐구의 연속임을 강조한다.
잊혀진 기억, 그리고 환경 변화로서의 휴가
저자는 어른들이 어린 시절의 자신을 잊어버린 것 같다고 말한다. 아이였던 자신에게 '평온함'이라는 단어를 떠올릴 사람은 없었을 것이라고 회상한다. 저자는 휴가를 재충전의 기회가 아닌, 환경 변화로 바라보는 것이 더 적절하다고 말한다.
여름날의 소나기
라람스호브 공원의 잔디밭에 갑자기 소나기가 쏟아진다. 어른들은 나무 아래로 피하지만, 아이들은 오히려 팔을 벌리고 비를 맞으며 즐거워한다. 저자는 어른들이 '어른'이 되는 법을 배우면서, 멈춰 서는 법, 즉 '지루한 휴식'을 배우게 된다고 말한다.
더 읽어보기
저자는 또한, 한여름에 바깥에 머물고 싶어 하는 자신의 마음을 담은 다른 글을 소개하며 글을 마무리한다.
Semester med barn är miljöombyte, inte återhämtning, skriver Sanna och minns sitt eget vildare jag.
Har blicken på ett par barn jag känner, de är fem och två och de springer runt runt i stora cirklar, de flesta av kläderna har de tagit av, kastat i gräset.
– Vi har varit på museum, säger deras mamma, det var varmt.
Vad är det att vara barn?
Jag läste nästan inga barnuppfostringsböcker.
Kanske var jag rädd, i vart fall helt säker på att uppgiften som förälder skulle te sig än mer övermäktig om jag ens anade allt man kan göra fel, från den allra tidigaste anknytningens minut och framåt.
Lika bra att förbli okunnig, enligt principen det-man-inte-vet, lider-man-inte-av.
Men ett par läste jag trots allt och en beskrivning som fastnade var den av ett barn som en människa vem som helst, bara med mindre erfarenhet.
Så allt en unge ägnar sig åt, utöver grundläggande behovstillfredsställelse, är ett bygge av en bank full av been-there, done-that.
Att testa barriärerna för vad som är möjligt ingår alltså i själva kärnverksamheten.
Ibland är hindren fysiska, ibland bildliga.
Så jag blir förundrad över att otaliga varianter på frågan "vem har sagt att det ska vara vilsamt att vara med barnen?" alls ställs, både här på sidorna och i kontorslandskapet – där en kollega uttrycker förvåning och skuldkänslor över att det är så himla skönt på jobbet, på behörigt avstånd från en femåring som hon förstås älskar mer än allt, tro inget annat!
Är inte premissen vrickad?
Exakt ingen har påstått att barnumgänge är rofyllt.
Folk verkar ha glömt hur det var.
Men alltså är inte premissen vrickad?
Exakt ingen har väl påstått att barnumgänge är rofyllt?
Det är som när folk säger "det här (fyll-i-själv) får man inte säga i Sverige längre!", och samtidigt göra precis det.
Folk verkar ha glömt sig själva, jag tror ingen som träffade mig som liten fick just ordet "vilsam" i skallen.
Bättre då att betrakta semester som miljöombyte, snarare än återhämtning.
I Rålambshovsparkens gräs kommer plötsligt en störtskur.
Alla över 1,50 kastar sig in under en alm med sina rosévinsflaskor, cocktailtomater och färdiga köttbullar.
Men flickorna ökar takten, springer med armarna utsträckta och ansiktena vända uppåt, de lapar – nyss sol, nu regn.
Dropparna är mjuka och jättestora, luften varm och barnen svalkar sina skinn, äntligen äntligen, och man vet att människorna under lövverket egentligen skulle vilja göra samma sak.
Men de har lärt sig.
Förstått vad det är att vara vuxen, man står stilla, så vedervärdigt vilsamt.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om att helst vilja stanna kvar där ute, när högsommaren är här.
