남성의 난임에 주목해야 하는 이유 – 여성이 아닌
여성이 왜 아이를 "선택하지 않느냐"에 초점을 맞추는 것은 잘못된 방향이라고 사라 마틴손(Sara Martinsson)은 지적합니다. 이러한 논의는 삶을 시장으로 보는 시각만을 재생산할 뿐이라고 그녀는 말합니다.
1년 전, 저는 "아이 없는 여성들"이라는 책을 출간했습니다. 그 이후, 제가 책에서 논의했던 여러 주제들이 정치와 문화면에서 점점 더 큰 비중을 차지하게 되었습니다. 정부의 출산율 감소 원인 조사 발표는 제가 왜 출산에 대해 글을 쓰고 싶었는지, 즉 출산, 육아, 가족 형성에 대한 대화가 이념적 틀 안에서 이루어지기 때문이라는 것을 다시금 상기시켜 주었습니다. 이는 여성을 집단으로 비난하고, 삶을 우리가 합리적이고 도덕적으로 올바른 선택을 해야 하는 시장으로 간주하는 틀입니다.
여성에게 초점이 맞춰지는 이유
출산율 감소에 대해 이야기할 때 여성에게 초점이 맞춰지는 것은 이상한 일이 아닙니다. 사회의 출산율은 당연히 우리 여성들을 기준으로 측정되기 때문입니다. 그래서 며칠 전 DN(스웨덴 일간지)에서 다음과 같은 헤드라인을 흔히 볼 수 있습니다. "돈도 메달도 여성들이 더 많은 아이를 낳도록 유도하지 못하는 것 같습니다." 자궁을 가진 개인들이 바로 통계학자, 그리고 언론인과 정치인들이 관심을 갖는 대상입니다. 또한, 미혼모를 위한 보조 생식 시술과 같은 구체적인 개혁도 여성들에게 집중됩니다.
통계가 말하는 것
많은 사람들은 여성들이 어머니가 되기를 꺼리기 때문에 출산율이 감소한다고 생각합니다. 하지만 실제로는 아이가 없는 여성은 그리 많지 않습니다. 2023년, 45세 이상의 국내 출생 여성의 87%가 어머니였습니다. 남성의 경우, 해당 수치는 78%였습니다.
이 수치는 두 가지 통찰력을 담고 있습니다. 첫째, 여성의 난임보다 남성의 난임에 더 큰 관심을 기울여야 한다는 것입니다. 둘째, 수십 년 동안 그 수준이 비교적 안정적으로 유지되었다는 것입니다. 따라서 출산율 감소를 이끄는 것은 아이가 없는 여성이 아니라, 가족의 규모가 작아지는 것입니다. 이미 한 명 이상의 자녀가 있는 여성과 남성은 추가로 아이를 갖는 경우가 드뭅니다.
새로운 비전의 필요성
여기에는 비전을 위한 충분한 공간이 있습니다. 이민 증가가 이와 관련하여 쉽게 얻을 수 있는 기회입니다. 세대 간에 서로 더 가깝게 살면서 노인들을 돌보는 책임을 공유할 수 있는 새로운 형태의 지방 자치 단체 주택은 어떨까요? 경제 성장을 창출하는 데 종사하는 사람들의 수를 줄이고, 보건 및 간호 분야의 인력을 늘리는 방향으로 노동 생활을 재편하는 것은 어떨까요?
현재 논의가 주로 여성들이 왜 아이를 "선택하지 않느냐"에 초점을 맞추는 것은 잘못된 방향입니다. 이러한 논의는 삶을 시장으로 보는 시각만을 재생산할 뿐입니다. 인간은 삶의 경험을 소비하는 소비자이며, 최적의 소비자는 자신의 생물학적 자녀를 갖는 것으로 보입니다. 이러한 관점은 모든 사람이 동일한 틀에 맞춰져야 하는 동시에, 부모가 되는 것을 개인의 올바른 선택 능력에 대한 문제로 만듭니다. 이러한 수사는 예를 들어 스웨덴 민주당이 스웨덴 사람에 대해 이야기하는 방식과 유사합니다.
하지만 모든 삶이 같은 형태를 가질 수는 없습니다. 출산의 실존적, 개인적 측면에 집중하는 한, 우리는 모든 사람에게 적용할 수 있는 답을 찾을 수 없을 것입니다. 앞으로 나아가는 길은 삶이 모든 사람에게 예측 불가능하고 다르다는 것을 인정하고 포용하는 것입니다. 그것은 다양한 삶의 이야기가 담긴 사회가 어떤 모습일지 고민하기 위한 훌륭한 출발점입니다.
Att fokusera på varför kvinnor inte "väljer" att "skaffa" barn är en återvändsgränd.
Det enda en sådan diskussion för med sig är att reproducera synen på livet som en marknad, skriver Sara Martinsson.
För ett drygt år sedan gav jag ut "Kvinnor utan barn".
Sedan dess har en rad av de ämnen som jag diskuterar i boken tagit allt större plats både i politiken och på kultursidorna.
Lanseringen av regeringens utredning för att förstå orsakerna till det minskande barnafödandet har lett till en diskussion som påminner mig om varför jag alls ville skriva om barnlöshet, just för att samtal om barn, föräldraskap och familjebildning sker inom ett ideologiskt ramverk.
Ett ramverk som skuldbelägger kvinnor som grupp och betraktar livet som en marknad på vilken vi förväntas göra rationella och moraliskt riktiga val.
Att kvinnor hamnar i fokus när vi talar om sjunkande födelsetal är inte konstigt.
Barnafödandet i ett samhälle mäts av naturliga skäl på oss.
Därför ser man ofta rubriker som denna i DN häromdagen: "Varken pengar eller medaljer verkar locka kvinnor att föda fler barn".
Individer med livmoder är vad statistikerna, och därmed också journalisterna och politikerna, är intresserade av.
Det är också mot oss kvinnor som konkreta reformer som exempelvis subventionerad assisterad befruktning för ensamstående riktas.
Många tror följaktligen att det är just kvinnors ovilja att bli mödrar som gör att födelsetalen sjunker.
Men faktum är att de barnlösa kvinnorna är ganska få.
2023 var 87 procent av de inrikes födda kvinnorna över 45 år mammor, visar statistisk från SCB.
Motsvarande siffra för männen var 78 procent.
Siffrorna rymmer två insikter.
För det första att större intresse borde riktas mot mäns barnlöshet än mot kvinnors.
För det andra att nivåerna legat ganska stabilt över decennier.
Det är alltså inte barnlösa kvinnor som driver ned de aktuella födelsetalen.
Det är familjerna som krymper.
Kvinnor och män som redan har ett eller flera barn skaffar mer sällan ett till.
Här finns gott om utrymme för visioner.
Ökad invandring är lågt hängande frukt i sammanhanget Nu ska regeringen utreda vad man kan göra för att ändra på det.
Det är ett uppdrag utan lyckade, historiska förebilder.
Om man bortser från tvångssteriliseringar och lagstiftning finns nästan inga exempel på samhällen där reformer resulterat i väsentlig förändring av födelsetalen.
Visst är det teoretiskt möjligt att Sverige denna gång klarar det ingen tidigare gjort.
Men givet den oro för framtidens demografi som många känner, vore det bättre investerad tid att utreda en anpassning av samhället till den nya verkligheten.
Här finns gott om utrymme för visioner.
Ökad invandring är lågt hängande frukt i sammanhanget.
Vad sägs om nya, kommunala bostadsformer, där människor kan leva närmare varandra över generationer och dela ansvaret för de äldre?
Vad sägs om en omstrukturering av arbetslivet, så att färre jobbar med att skapa tillväxt i näringslivet och fler inom vård och omsorg?
Att som debatten nu främst uppehålla sig vid varför, i huvudsak kvinnor, inte "väljer" att "skaffa" barn är en återvändsgränd.
Det enda en sådan diskussion för med sig är att reproducera synen på livet som en marknad.
Där människan är en konsument av livsupplevelsen, och en optimal sådan tycks förutsätta egna, biologiska barn.
Detta synsätt gör föräldraskap till en fråga om individens förmåga att välja rätt samtidigt som alla ska stöpas i samma form.
Retoriken påminner om hur exempelvis sverigedemokrater pratar om svenskhet.
Men alla liv kan inte ta samma form.
Så länge vi uppehåller oss vid de existentiella och individuella aspekterna av barnafödande kommer vi alltså inte hitta några svar som går att applicera på hela befolkningen.
Vägen framåt ligger i stället i att erkänna och omfamna att livet är oförutsägbart och olika för alla.
Det är en utmärkt utgångspunkt för att fundera kring hur ett samhälle som rymmer en mångfald av livsberättelser kan se ut.
Läs fler texter av Sara Martinsson och även: Greta Schüldt: Ibland är det faktiskt en dans på rosor att ha barn
