윔블던, 속물적인 모습에도 변치 않는 매력 과시

Den brittiska självbilden är inte vad den en gång var.

Men Wimbledon fortsätter idylliskt opåverkat av den stora världens göranden och låtanden, skriver Samuel Levander.

Världens äldsta tennisturnering åldras inte: spelarnas kläder lyser lika vita som regelboken från 1880-talet kräver, reklamskyltarna lyser än i dag med sin frånvaro, och 8-millimetersgräset på Centre court lyser med ett helt eget smaragdgrönt sken – till synes utan hjälp av solen.

Wimbledon är slut för i år.

Damturneringen vanns av Iga Swiatek i överlägsen stil och i herrklassen tog Jannik Sinner revansch på Carlos Alcaraz för finalförlusten i Franska Öppna.

Wimbledon är slut, men drömmen om England lever.

Den italienska tennispodden "Quiet please" sände ett liveavsnitt från kön in till arenan och jag har knappt hört två människor vara så lyckliga.

Med en mun konstaterar poddarna att de befinner sig på en pilgrimsfärd (från Rom!), samt att det sannaste och samtidigt mest förunderliga man kan säga om Wimbledon är att det är exakt så som man tror att det ska vara.

Att något som en tennisälskare har investerat ett helt livs längtan i sedan lever upp till all denna längtan är ett litet mirakel, värdigt pilgrimsfärden till London.

Även engelsmännen själva svarar mot italienarnas förväntningar.

Att stå i kö – denna jordiska variant av skärselden – blir på The All England Club till ett rent nöje, eftersom både besökarna och personalen uppvisar en "nästan surrealistisk" vänlighet, så extrem att den gränsar mot excentricitet; vilket besannar ytterligare en positiv fördom om engelsmännen.

Kunglig publik på Wimbledonfinalen på söndagen.

Foto: TT Att utlänningar betraktar dem som vänliga och excentriska är annars något av ett historiskt undantag.

I en helt annan podd, "The rest is history", konstaterar den engelske historikern Tom Holland att hans landsmän av resten av Europa snarare brukat uppfattas som: "simultaneously violent and phlegmatic".

Den ideale engelsmannen av den här typen är kanske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson, som också hade en idealiskt engelsk kroppstyp – en korsning av päron och tomat som uppnås genom att under lång tid blanda stora mängder rostbiff med stora mängder portvin – och dessutom myntade ett av världens mest engelska citat.

Johnson hade gett sig på att med bara tre års arbete, på egen hand sammanställa en komplett ordbok över det engelska språket, och när någon invände att franska akademin hade gett fyrtio lärda fyrtio år på sig för att producera deras lexikon svarade Johnson helt enkelt: "This is the proportion. Let me see; forty times forty is sixteen hundred. As three to sixteen hundred, so is the proportion of an Englishman to a Frenchman." Så länge inga orcher stormar Centre court kommer både vi och engelsmännen länge än att kunna knäppa på tv:n i juli Sådan oskyldigt jovialisk patriotism överskuggades förstås med tiden av den mer konsekvensdigra våldsamheten och flegman hos det världsomspännande brittiska imperiet.

Och sedan det föll, faktiskt som moraliskt, har nationella symboler inte varit någon enkel sak för engelsmännen.

Kungahuset – förstås – men drottningen som inkarnerade det så exemplariskt är borta och de som är kvar är långtifrån fläckfria.

Dessutom fick den nationella självbilden sig en rejäl åktur i strömvirvlarna kring Brexit, som till syvende och sist gjorde alla besvikna – såväl de som trodde på en ny renässans som de som dystert inväntade armageddon efter att rösterna hade räknats.

Samuel Levander.

Wimbledon, däremot, gör ingen besviken.

Turneringen, och den snobbiga men ändå extremt rekorderliga och vänliga engelskhet som den representerar, fortsätter oberört, som om ingenting hade hänt sedan 1877.

All England Clubs välansade gräsmattor påminner om The Shire – det hobbitarnas rike som Tolkien infuserade med det allra bästa av England och lät förbli idylliskt opåverkat av den stora världens göranden och låtanden ända till romanens final.

Och så länge inga orcher stormar Centre court kommer både vi och engelsmännen länge än att kunna knäppa på tv:n i juli för att se vitklädda atleter forsa fram över smaragdgröna banor i ett drömlikt land som under två veckor plötsligt finns på riktigt.

Läs mer: Samuel Levander: En avskedskyss var den enda verkliga erotiken i Thomas Manns liv