### '데인저러스 애니멀', 상어 공포와 연쇄 살인범의 만남: 기발하지만 어색한 조화
이 기사에서는 영화 '데인저러스 애니멀'의 비평을 다룹니다. 상어 영화와 연쇄 살인범 이야기를 결합한 독특한 시도가 돋보이지만, 두 장르의 어색한 조화로 인해 아쉬움을 남긴다는 내용입니다.
### 줄거리와 특징
'데인저러스 애니멀'은 상어 관광 보트 운영자가 연쇄 살인범이라는 설정을 바탕으로 합니다. 서핑을 즐기는 미국 여성과 구조를 시도하는 남성의 이야기를 교차하며, 상어 공포와 살인범의 심리를 동시에 다루는 하이브리드 장르를 시도합니다. 영화는 1시간 38분(98분) 길이로, 영어 대사로 제작되었습니다.
### 상어 영화의 전통과 '베이비 샤크'의 영향
1975년 스티븐 스필버그의 '죠스'는 블록버스터 영화의 시초가 되었고, 이후 상어 영화는 꾸준히 제작되었습니다. 한국의 동요 '아기 상어'가 유튜브에서 큰 인기를 얻은 현상처럼, 이 영화는 상어 영화의 유구한 전통을 따르며, '베이비 샤크'를 언급하며 유머를 더합니다.
### 연쇄 살인범 캐릭터와 연기
자이 코트니가 연기한 연쇄 살인범은 코믹한 면모를 보여주며 영화에 활력을 불어넣습니다. 그는 희생자를 대상으로 자신만의 쇼를 펼치며, 어린 시절의 트라우마를 극복하려는 모습을 보입니다. 배우는 클리셰를 비틀고 유머를 더하며, 영화의 어색함을 상쇄하는 역할을 합니다.
> "살인범은 자신의 광적인 시선과 히스테리컬한 웃음으로 자신의 진정한 모습을 드러낸다. 그에게 희생 의식은 자신의 연출 속 쇼와 같다…" - 영화 속 묘사
### 장르 혼합의 시도와 아쉬움
'데인저러스 애니멀'은 상어 영화와 연쇄 살인범 영화를 결합하려는 시도를 하지만, 두 장르의 조화가 어색하다는 평가를 받습니다. 각 장르의 매력이 충분히 발휘되지 못하고, 이야기 전개에 물 흐르는 듯한 자연스러움이 부족하다는 지적입니다.
### 감독의 연출과 톤
감독 션 번은 상어와 관련된 장면에서 슬로우 모션과 멜랑콜리한 음악을 사용하여, 바닷속의 아름다움을 표현하려 했습니다. 이러한 연출은 영화의 분위기를 다층적으로 만들지만, 이야기의 일관성을 해치는 요인으로 작용하기도 합니다.
### 결론
'데인저러스 애니멀'은 독특한 시도를 통해 신선함을 주려 했지만, 장르 간의 조화 실패로 인해 아쉬움을 남기는 영화입니다. 자이 코트니의 연기는 긍정적인 평가를 받았지만, 전체적인 작품성은 다소 부족하다는 평입니다.
### 참고: 상어 영화 추천
* '샤크나도' (2013) * '언더 워터' (2016) * '언더 파리' (2024)
”Dangerous animals” försöker stå på två genrenben samtidigt, men kombinationen medioker hajfilm och medioker seriemördarrulle ger ingen direkt mersmak. Det skriver Sebastian Lindvall som dock roas av Jai Courtneys komiskt hajtraumatiserade seriemördare. Hajskräck
Betyg: 2. Betygsskala: 0 till 5.
”Dangerous animals” Regi: Sean Byrne. Manus: Nick Lepard. I rollerna: Hassie Harrison, Jai Courtney, Josh Heuston, med flera. Längd: 1 tim 38 min (15 år). Språk: engelska. Biopremiär.
Visa mer
Visa mindre
Skämta bäst ni vill om djurskräckisar (en tillräckligt charmig subgenre för att inspirera dvd-boxar i stil med Studio S-utgivna ”Djävla djur”), men den rörliga bildens kärleksaffär med glupska rovfiskar är tveklöst av det anrikare slaget.
Steven Spielbergs 50-årsjubilerande ”Hajen” (1975) blev som bekant så populär att den lade grunden för ett nytt slags storfilmsmaskineri, den så kallade blockbustern. Ett arv som den koreanska barnlåten ”Baby shark” lyckats föra vidare så framgångsrikt att den sedan november 2020 toppat listan över tidernas mest sedda youtube-videor. Så visst skriver ”Dangerous animals” in sig i en kioskvältartradition när ägaren till en hajsimningsbåt lugnar ner två passagerare genom att börja sjunga på just ”Baby shark”. Det här är en haj som hajar, för att parafrasera den charmiga barnfilmen från 2004. För att skilja sig från mängden – småskaliga rysarvarianter à la ”Open water (2003) och ”47 meters down” (2017) respektive mer bombastiska ”Deep blue sea” (1999) och ”The Meg” (2018) – satsar ”Dangerous Animals” på ett hybridspår. Förutom att verka i turismbranschen visar sig båtägaren också vara seriemördare. När en amerikansk surfartjej (Hassie Harrison) vaknar upp i fångenskap börjar en överlevnadskamp som skildras parallellt med ett engångsliggs (Josh Heuston) räddningsförsök.
Jai Courtney spelar seriemördare till sjöss.
Foto: Mark Taylor
Mördaren visar sitt rätta jag med skogstokig stirrblick och hysteriskt leende. För honom är offerritualen en show i hans regi...
Mördaren visar sitt rätta jag med skogstokig stirrblick och hysteriskt leende. För honom är offerritualen en show i hans regi, lika mycket en bearbetning av en trasig barndom som den hajolycka han själv var med om som liten. Platt så det förslår, men vad spelar det för roll i sammanhanget? Hur viktig är seriemördarens patologi i en hajskräckis? Genom att stå på två genreben försöker ”Dangerous animals” göra det enkelt för sig. Det är som att manusförfattaren Nick Lepard utgått från en 1+1-logik, där en medioker hajfilm i kombination med en medioker seriemördarfilm blir starkare ihop. Men ekvationen går inte ihop, alltför ofta trampas det vatten.
Den buskigt vildvuxna Jai Courtney i huvudrollen (lanserad som ung hunk tidigt 2010-tal i ”Die hard”- och ”Terminator”-uppföljare) väljer att satsa på en komisk vinkel vilket ändå förhöjer filmen. Hans seriemördarfigur håller gärna små föreläsningar om rovdjur, teatralt passionerat som bara en filmpsykopat kan, men är så underhållande att även den slitnaste onelinern får en att dra på munnen. Han skruvar upp klyschorna, helt enkelt. Har roligt med dem. När den gamla hajolyckan kommer på tal påpekar han att det inte var hajens fel. Relationen hade kunnat vara som den mellan en galning och dennes favoritvapen, men regissören Sean Byrne hedrar antagonistens respekt genom att varva renodlade skräckscener med vackrare passager där hajar filmas i slowmotion till melankolisk musik. Dessa små påminnelser om undervattenlivets naturliga skönhet gör knappast filmen mindre spretig, men oväntat nyanserad. Se mer: Hajfilmer med glimten i ögat. ”Sharknado” (2013), ”The shallows” (2016), ”Under Paris” (2024). Läs också: Filmhaj hotar Paris-OS – i verkligheten är hajarna de hotade
