기사로 배워보는 스웨덴어
한국어 기사

사미족의 시각, 기후 위기의 해답이 될 수 있을까?

(원문제목: Samernas lokala syn kan vara svaret på klimatkrisen)

사미족의 시각, 기후 위기의 해답이 될 수 있을까?

사미(Sami) 지역의 지역적 시각, 기후 위기의 해답이 될 수 있을까

노르란드(Norrland) 지역의 숲, 광산, 풍력 발전 단지에서 기후 문제가 제기되면서, 새로운 모습의 오래된 위계질서가 다시 나타나고 있습니다. 페트라 칼손 레델(Petra Carlsson Redell)은 사미족이 과거의 유물로, 살아있는 정치 세력이 아닌 것으로 묘사된다고 지적합니다.

제 친구의 외스테르순드(Östersund) 연립주택 복도에는 십자수 액자가 걸려 있었습니다. "우리는 이사 가지 않는다(Ma flytt int)"라는 문구였습니다. 아마 아직도 걸려 있을지도 모릅니다. 이와 유사한 액자는 많은 가정에 걸려 있었는데, 이는 노르란드 연합의 구호인 "우리는 이사 가지 않는다(vi flytt int)"의 방언적 변형이었습니다. 지역 기업을 강화하기 위해 노르란드 지역의 노동력을 유지하려 했지만, 많은 사람들에게 이 표현은 과거 지향적인 것으로 들렸습니다. 누가 "남아있는(blev kvar)" 사람이 되고 싶어 하겠습니까?

지역성에 대한 새로운 시각

오늘날 강력한 목소리들이 자국과 토착성을 옹호하는 시대임에도 불구하고, 지역성에 대한 시각은 대체로 동일합니다. 세계는 지역적 연계를 외치지만, 땅과의 관계를 옹호하는 사람들은 의심을 받습니다. 일자리가 있는 곳으로 이주하고 싶어하지 않는 노르란드 주민, 광산 채굴에 반대하는 사미족은 "저항적"이며 "스칸센 생활(Skansenliv)"을 하고 싶어한다는 비난을 받습니다. 왜 그럴까요?

브루노 라투르(Bruno Latour)에 따르면, 이것은 단순한 수학 문제입니다. 기후 변화는 모든 사람이 가장 부유한 사람들처럼 살기에는 지구가 충분하지 않다는 것을 보여주기 때문에, 세계화는 약속이 많은 개방성에서 제로섬 게임으로 변했습니다("어디에 도달할 것인가(Var landar vi?)", 2023). 모든 사람을 위한 다양성, 이동성 및 성장의 길이던 세계화는 이제 관세 전쟁, 국경 폐쇄 및 군비 증강을 통해 통제해야 할 무언가가 되었습니다. "자신(det egna)"을 위협하는 통제되지 않은 흐름이 된 것입니다.

라투르는 이를 개방된 세계화에서 닫힌 세계화로의 전환이라고 설명합니다. 개방된 세계화가 자유주의적 개방성과 작은 마을에서 이주하는 것, 즉 지역에서 세계로의 이동과 관련이 있었다면, 닫힌 세계화의 꿈은 대신 세계에서의 자신의 이익과 지역을 중심으로 엮입니다.

기후 위기와 자원 갈등

타이타닉호에 탑승한 지배 계급이 배의 침몰을 피할 수 없다는 것을 깨달았을 때와 비슷합니다. 그들은 자신만의 구명정을 마련하고, 오케스트라가 계속 연주하게 하며, 다른 계급보다 먼저 도망칩니다. 이것은 음모론적으로 들릴 수 있지만, 우리가 기후 문제와 그것의 부정을 중심에 두기 전까지는 동시대가 이해되지 않는다고 라투르는 말합니다. 노르란드와 사프미(Sápmi) 지역의 천연자원 갈등에도 마찬가지입니다. 기후 위기가 진행됨에 따라 우리의 배출량 곡선뿐만 아니라 미래, 발전 및 소속감에 대한 우리의 생각도 변화하기 때문입니다.

행성의 한계가 분명해지는 기후 체제에서 자원 경쟁은 심화됩니다. 이미 자원을 가진 사람들은 그것을 유지하려 하고, 자원이 부족한 사람들은 새로운 지역을 개발하려 합니다. 이러한 논리에서, 성장이 아닌 지역을 소중히 여기는 지역의 반대 목소리는 위협으로 인식됩니다. 지역 사람들이 "안 돼"라고 말하면, 더 이상 모두를 위한 자리가 없는 미래에 대한 장애물로 나타납니다. 그렇기 때문에 그들은 소외됩니다. 기후 체제는 지역에 대한 충성이 자신의 것, 결코 다른 사람의 장소에만 적용되는 세상을 만듭니다.

지역성이란 무엇인가?

왜 지역성은 종종 미래를 대변할 수 있어야 할 때, 정체와 변화에 대한 거부감을 대변하는가? 기후 회의론의 기원에 대한 심층적인 연구는 이러한 주장을 뒷받침합니다. 한 예로, 엑손 모빌(Exxon Mobil)의 경영진이 있습니다. 1990년대 초, 이 회사는 기후 변화의 위험에 대한 기사를 발표했지만, 곧 석유 추출 증가에 투자하고 위협을 부인하기 위한 광적인 캠페인을 시작했습니다.

사회학자 마틴 훌트만(Martin Hultman)은 동일한 현상에 대한 수많은 예를 보여줍니다(2016). 샌드비크(Sandvik)의 전 CEO이자 볼보(Volvo) 이사인 페르 올로프 에릭손(Per-Olof Eriksson)이 "다겐스 인더스트리(Dagens Industri)"에 이산화탄소 배출과 기후 변화 사이의 연관성을 공개적으로 의심하는 기사를 썼을 때가 그 예입니다. 기술자, 교수, 사업가 네트워크와 함께 "스톡홀름 이니셔티브(Stockholmsinitiativet)"가 결성되었는데, 이는 기후 부인에 학문적 알리바이를 적극적으로 제공하는 단체였습니다.

훌트만은 또한 지역이 세계를 위해 버려지고 자연이 착취할 죽은 자원이었던 근대성이 산업적 근대 남성성에 의해 지탱되었다는 것을 보여줍니다. 권력, 통제, 자연과 사회에 대한 지배를 미덕으로 간주하는 정치, 산업, 과학 분야에서 영향력 있는 위치를 지배해 온 규범입니다. 희망적인 대안으로 여겨질 수 있는 녹색 기술에 대한 믿음조차도 동일한 논리를 담고 있을 수 있다고 훌트만은 말합니다. 생태 근대 남성성은 성장을 유지하고 싶어하지만, 화석 연료를 사용하지 않도록 하고 싶어합니다. 그것은 녹색 정장을 입은 산업가입니다.

미래를 위한 지역적 해법

그렇다면 앞으로 나아가는 길은 바로 지역으로의 회귀가 되어야 하지만, 이는 민족적 폐쇄성이 아닌 다양성으로 이해되어야 합니다. 왜 이러한 목소리가 일반적인 논쟁에서 그렇게 드물게 들리는가? 왜 지역성은 종종 미래를 대변할 수 있어야 할 때, 정체와 변화에 대한 거부감을 대변하는가? 아마도 그 해답은 근대성의 미래와 진보에 대한 시각 뒤에 숨겨진 이해관계에 있을 것입니다. 누가 지역에서 벗어나는 움직임에 대한 이야기를 통해 이익을 얻었는가? 누가 "우리는 이사 가지 않는다" 운동을 조롱함으로써 이익을 얻었는가? 그것은 자연도, 지역 문화도, 원주민 및 소수 문화도 아니었습니다.

기후 문제가 오늘날 노르란드 지역의 숲, 광산, 풍력 발전 단지에서 제기될 때, 오래된 위계질서가 새로운 모습으로 다시 나타납니다. 지금과 마찬가지로, 사미족은 과거의 유물로 묘사됩니다. 살아있는, 현대적인 문화적, 정치적 힘이 아닌 과거에 속하는 무언가로 말입니다.

지역 사회의 역할

이는 우연이 아닙니다. 세계화는 사미족이 대표하는 모든 것, 즉 장소 의존성, 동물 및 토지에 대한 관계, 조상과의 유대, 진보보다는 공동체로부터의 이동이었습니다. 발전이 더 이동적이고 더 착취적인 것이 되는 것과 동일한 이야기에서, 사미족은 정의상 뒤쳐집니다. 낭만화하거나 거부해야 할 "스칸센 생활"입니다. 사미족 대표가 착취에 반대하면, 그들은 "미래"를 가로막는다고 말해집니다. 그들이 금전적 가치가 없는 장소, 의식 및 생태적 관계를 소중히 여기면, 그들은 과거 지향적이라고 비난받습니다. 그리고 그들이 국제 원주민법에 따라 권리 요구를 공식화하면, 그들은 특수 이익으로 거부됩니다.

사미족의 저항은 따라서 기후 체제의 이중적인 모습을 드러냅니다. 한편으로는, 지역의 자원이 글로벌 성장을 유지하기 위한 해결책으로 여겨지는 기술 관료적 미래에 대한 믿음이 있습니다. 다른 한편으로는, 통제와 문화적 통일성에 대한 민족주의적 열망이 있습니다. 두 방향 모두 함께하지 않고, 성장하고 싶어하지 않지만, 국가의 통일된 국민에 대한 북유럽적 이해에도 맞지 않는 목소리를 싫어합니다. 따라서 사미족은 이중으로 불편한 세력으로 나타납니다. 즉, 성장의 논리에 통합될 수 없지만, 새로운 민족주의에도 통합될 수 없습니다.

지역성이란 무엇인가, 그리고 무엇이 될 수 있는가?

소수 집단은 지역적 연계로 인해 두 방향에서 압박을 받습니다. 그들은 계속되는 성장과 발전에 대한 녹색 기술의 약속을 믿고 싶어하는 사람들에게는 너무 과거 지향적으로 보입니다. 그리고 문화적 통일성에 대한 닫힌 지역에 대한 국가적 꿈을 위해 너무 "다양"합니다. 종합하면, 지속적인 체계적인 경멸이 여전히 정치, 미디어 및 여론에 영향을 미치고 있습니다.

그렇다면 지역성이란 무엇인가? 아니, 오히려 무엇이 될 수 있는가? 그것은 감시해야 할 영토인가, 아니면 실제로 삶이 살아가는 장소에 대한 책임을 지는 공동체인가? 사미족, 농민 스웨덴, 토르네달스 핀란드 또는 외스테르예틀란드(Östergötland) 출신이든, 지역 전통이 과거 지향적인 호기심이 아닌 지혜의 전달자로서의 역할을 되찾을 수 있을까요?

사미족 신학자 토레 존슨(Tore Johnsen)은 식민주의 역사를 폭로하는 것과 더불어, 미래에 대한 대화에 소수자의 철학, 즉 그들의 세계관과 질문을 도입하는 것에 대해 이야기합니다(2022). 비판적이고 과거 지향적인 것으로 보이는 대신, 사미족의 외침은 미래를 위한 목소리가 됩니다. 그리고 그들뿐만 아니라, 다양한 그룹의 지역 이야기꾼은 너무 오랫동안 간과되었던 신성한 것에 대한 상상력과 개념에서 가져온 미래의 꿈을 전달할 수 있습니다. 실제로 삶이 살아가는 구체적인 장소에서, 이전 세대와 미래 세대 모두와 깊은 관계를 맺으며, 관리와 삶의 의미가 재협상되는 기후 정책 비전이 있습니다.

그리고 그것은 이미 진행 중입니다. 수많은 예 중 두 가지만 언급하자면, 아리에플로그(Arjeplog)의 "라데스티트(Rádestit)" 프로젝트는 수많은 대화와 커피를 통해 더 많은 사람들을 안내할 수 있는 지역 공동 관리 모델을 개발하는 데 성공했습니다. 사미 마을, 사냥꾼, 어부, 방문 산업 간의 긴밀한 협력은 경작지 위에서 소규모 야생 동물과 어업의 지속 가능한 관리를 위한 제안을 제시했습니다. 순록 사육 및 지역 생활 방식과의 균형이 중심이었습니다. 지역 지식, 상호 존중 및 공동 책임.

2009년, 말뫼(Malmö)의 세베드(Seved)에서 도시 환경에서 유기농 재배를 조직하고 조정하는 작업인 이니셔티브가 시작되었습니다. 세베드의 재배는 한 지역이 사회적, 생태적으로 어떻게 변화할 수 있는지를 보여주는 길을 제시했습니다. 현재, 다양한 그룹과 민족의 사람들이 도시 재배를 중심으로 모입니다. 관계와 지식이 구축되고, 삶의 의미와 영성에 대한 대화가 삽질 사이에서 발생합니다.

아마도 미래는 세베드와 아리에플로그와 같은 이러한 장소에서 형성될 것입니다. "우리는 이사 가지 않는다"는 새로운 모습으로 나타납니다. 기후 체제의 논리가 깨질 수 있는 곳, 즉 생태적 제한과 인간적 배려의 교차점에서, 지역은 이미 구명정에 있는 사람들보다 훨씬 더 많은 사람과 종을 위한 집이 될 수 있음을 보여주는 맥락입니다. 여기, 기후 체제가 "자신의 것을 소중히 여기고, 국경을 닫고, 서 있는 곳을 파라 - 하지만 당신 자신만을 위해"라고 말하는 곳에서, 지역 공동체는 장소 의존성이 또한 관대할 수 있음을 보여줍니다. 지역성이 닫혀 있을 필요는 없습니다. 반대로, 열린 지역은 새로운 세계관이 될 수 있습니다. 즉, 착취와 두려움보다 관계, 책임, 미래에 대한 믿음을 우선시하는 것입니다.

유물 kvarleva
중급
사미족은 과거의 유물로 묘사된다.
Nu som då framställs det samiska som en kvarleva.
과거 지향적인 bakåtsträvande
중급
많은 사람들에게 이 표현은 과거 지향적인 것으로 들렸다.
men för många klingade uttrycket mest bara bakåtsträvande
제로섬 게임 nollsummespel
중급
세계화는 제로섬 게임으로 변했다.
globaliseringen förvandlats från en löftesrik öppenhet till ett nollsummespel
스칸센 생활 Skansenliv
고급
사미족은 스칸센 생활을 하고 싶어한다는 비난을 받는다.
samer som motsätter sig gruvbrytning anklagas för att vara ”motsträviga” och vilja leva ”Skansenliv”.
저항적인 motsträviga
중급
사미족은 저항적이라고 비난받는다.
samer som motsätter sig gruvbrytning anklagas för att vara ”motsträviga”
자신 det egna
중급
자신을 위협하는 통제되지 않은 흐름이 된 것입니다.
Ett okontrollerat flöde som hotar ”det egna”.

När klimatfrågan i dag ställs på sin spets i norrländska skogar, gruvor och vindkraftsparker, då återkommer gamla hierarkier i ny skepnad.

Nu som då framställs det samiska som en kvarleva.

Något som tillhör det förflutna, inte en levande politisk kraft, skriver Petra Carlsson Redell.

Det hängde en korsstygnstavla i min kompis hall i radhuset i Östersund: "Ma flytt int", stod det.

Kanske hänger den fortfarande kvar.

Liknande tavlor fanns i många hem, en dialektal variant av Norrlandsförbundets slagord "vi flytt int".

Man ville få arbetskraften i Norrland att stanna kvar för att stärka lokalt företagande, men för många klingade uttrycket mest bara bakåtsträvande – vem ville vara den som "blev kvar"?

Trots att vi nu lever i en tid då mäktiga röster förespråkar det egna och det inhemska, är synen på det lokala i stort densamma.

Världen ropar efter lokal förankring, ändå misstänkliggörs de som försvarar plats och relationen till marken.

Norrlänningar som inte vill flytta dit jobben finns, samer som motsätter sig gruvbrytning anklagas för att vara "motsträviga" och vilja leva "Skansenliv".

Hur kommer det sig?

Enligt Bruno Latour handlar det om enkel matematik.

Klimatförändringarna visar att planeten inte räcker till för alla att leva som de rikaste, därför har globaliseringen förvandlats från en löftesrik öppenhet till ett nollsummespel ("Var landar vi?", 2023).

Från att ha varit en väg till mångfald, rörlighet och tillväxt för alla, blir globaliseringen något som måste kontrolleras, med tullkrig, stängda gränser och militär upprustning.

Ett okontrollerat flöde som hotar "det egna".

Latour beskriver det som en övergång från en öppen till en sluten globalisering.

Om den öppna globaliseringen hängde samman med liberal öppenhet och att flytta från småstan, en rörelse från det lokala och till det globala.

Då vävs drömmarna i den slutna globaliseringen i stället kring egna intressen i världen och kring det lokala.

Demonstration mot utbyggnaden av gruvor i Sverige.

Foto: Ali Lorestani Lite som när de styrande klasserna ombord på Titanic inser att skeppsbrottet är ofrånkomligt.

De ordnar sina egna livbåtar, låter orkestern spela vidare och smiter innan larmet går för de andra klasserna.

Det låter kanske konspiratoriskt, men samtiden blir inte begriplig förrän vi sätter klimatfrågan och förnekandet av den i centrum, menar Latour.

Detsamma gäller konflikter om naturresurser i Norrland och Sápmi.

För i takt med klimatkrisen förändras inte bara våra utsläppskurvor, utan också våra föreställningar om vad framtid, utveckling och tillhörighet är.

I en klimatregim där planetens begränsningar blir uppenbara, skärps kampen om tillgångarna.

De som redan har resurser vill behålla dem, och de som saknar tillgångar vill exploatera nya områden.

I den logiken uppfattas lokala motröster – som värnar platsen snarare än tillväxt – som ett hot.

När platsens människor säger nej, framstår de som ett hinder för en framtid där det inte längre finns plats för alla.

Därför marginaliseras de.

Klimatregimen skapar en värld där lojaliteten med det lokala bara gäller det egna, aldrig någon annans plats.

Varför står det lokala ofta fortfarande för stagnation och en ovilja till förändring när de borde kunna stå för framtid?

Gedigen forskning om klimatskepticismens ursprung stärker tesen.

Ett exempel är ledningen för olje- och gasbolaget Exxon Mobil.

I början av 1990-talet publicerade bolaget artiklar om faran med klimatförändringarna, men snart började man i stället investera i ökad oljeutvinning och en frenetisk kampanj för att förneka hotet.

Sociologen Martin Hultman visar med otaliga exempel på samma fenomen (2016).

Som när Per-Olof Eriksson, tidigare vd för Sandvik och styrelseledamot i Volvo, skrev en artikel i Dagens Industri där han öppet ifrågasatte sambandet mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar.

Tillsammans med ett nätverk av tekniker, professorer och affärsmän bildades sedan "Stockholmsinitiativet" – en sammanslutning som aktivt försåg klimatförnekelsen med ett akademiskt alibi.

Hultman visar också hur den modernitet där det lokala skulle överges till förmån för det globala, och där naturen var en död resurs att exploatera, bars av det han kallar industrimodern maskulinitet.

En norm som dominerat inflytelserika positioner i politik, industri och vetenskap där makt, kontroll och dominans över natur och samhälle betraktas som dygder.

Även det som kan ses som ett hoppfullt alternativ – tron på grön teknik – kan enligt Hultman rymma samma logik.

Den ekomoderna maskuliniteten vill behålla tillväxten, men göra den fossilfri.

Det är industrimannen i grön kostym.

I så fall borde vägen framåt vara just en återgång till det lokala, men då förstått som en mångfald snarare än som en etnisk slutenhet.

Varför hörs de rösterna så sällan i den allmänna debatten?

Varför står det lokala ofta fortfarande för stagnation och en ovilja till förändring när det borde kunna stå för framtid?

Kanske finns svaret i vilka intressen som låg bakom modernitetens syn på framtid och framsteg.

För vilka tjänade på berättelsen om rörelsen bort från det lokala?

Vilka tjänade på att förlöjliga "vi flytt int"-rörelsen?

Inte var det naturen, inte lokala kulturer och inte urfolks- och minoritetskulturerna.

Protest mot en gruva i Kallak utanför Jokkmokk.

Foto: Roger Turesson När klimatfrågan i dag ställs på sin spets i norrländska skogar, gruvor och vindkraftsparker, då återkommer gamla hierarkier i ny skepnad.

Nu som då framställs till exempel det samiska som en kvarleva.

Något som tillhör det förflutna, inte en levande, samtida kulturell och politisk kraft.

Det är ingen tillfällighet.

Globaliseringen har varit en rörelse bort från allt som det samiska representerar: platsbundenhet, relationer till djur och marker, band till förfäder och gemenskap snarare än framsteg.

I en berättelse där utveckling är detsamma som att bli mer rörlig och mer exploateringsbenägen, hamnar det samiska per definition på efterkälken.

Ett "Skansenliv" att antingen romantisera eller avfärda.

När samiska företrädare säger nej till exploatering, sägs de stå i vägen för "framtiden".

När de värnar om platser, ritualer och ekologiska samband som saknar monetärt värde, anklagas de för att vara bakåtsträvande.

Och när de formulerar rättighetskrav utifrån internationell urfolksrätt, avfärdas de som särintressen.

Det samiska motståndet blottlägger därmed klimatregimens dubbla ansikte.

Å ena sidan; den teknokratiska framtidstron, där platsens resurser ses som lösningen för att upprätthålla global tillväxt.

Å andra sidan; en nationalistisk längtan efter kontroll och kulturell enhet.

Båda riktningarna ogillar röster som inte spelar med, som inte vill växa, men som inte heller passar in i en nordisk förståelse av nationalstatens enhetliga folk.

Det samiska framstår därför som en dubbelt obekväm kraft – det kan inte inkorporeras i tillväxtens logik, men inte heller i den nya nationalismens.

Så vad är då det lokala?

Eller snarare, vad kan det vara?

Minoritetsgrupper med lokal förankring pressas därför från två håll.

De verkar alltför bakåtsträvande för den som vill tro på den gröna teknikens löften om en framtid av fortsatt tillväxt och utveckling.

Och alltför "mångfaldiga", för den nationella drömmen om det slutna lokala av kulturell enhetlighet.

Sammantaget: Ett fortsatt systematiskt förakt som alltjämt färgar politik, medier och opinion.

Så vad är då det lokala?

Eller snarare, vad kan det vara?

Är det ett territorium att bevaka, eller en gemenskap med ansvar för platsen där liv faktiskt levs?

Kan platsbundna traditioner, oavsett om de är samiska, bonnsvenska, tornedalsfinska eller östgötska, återfå sin roll som bärare av visdom snarare än bakåtsträvande kuriositeter?

Den samiska teologen Tore Johnsen talar dels om att avslöja en kolonial historia, men också om att föra in minoritetens filosofi – dess världsbilder och frågor – i samtalet om framtiden (2022).

I stället för att framstå som kritiska och bakåtsträvande, blir de samiska ropen då röster för framtiden.

Och inte bara de.

Lokala berättare, ur olika grupper, kan bli bärare av framtidsdrömmar hämtade ur föreställningsvärldar och begrepp om det heliga som alltför länge förbisetts.

Klimatpolitiska visioner där förvaltarskap och livsmening omförhandlas i ljuset av de konkreta platser där liv faktiskt levs, i djup relation till såväl tidigare som kommande generationer.

Och det är redan på gång.

För att nämna två exempel av otaliga: Projektet "Rádestit" i Arjeplog lyckades, genom många samtal och urdruckna kaffekoppar, ta fram en lokal samförvaltningsmodell som kan vägleda fler.

Nära samverkan mellan samebyar, jägare, fiskare och besöksnäring gav ett förslag för hållbar skötsel av småvilt och fiske ovan odlingsgränsen.

Balans med renskötsel och lokala livsformer stod i centrum.

Lokal kunskap, ömsesidig respekt och gemensamt ansvar.

En stadsodling i Seved i Malmö.

Foto: Ronny Johannesson/TT 2009 startades ett initiativ på Seved i Malmö – ett arbete med att organisera och koordinera ekologisk odling i stadsmiljö.

Odlingarna på Seved har visat vägen för fler som ser hur en stadsdel kan omvandlas socialt och ekologiskt.

Numer samlas människor ur olika grupper och etniciteter kring stadsodling.

Relationer och kunskap byggs, samtal om livsmening och andlighet uppstår mellan spadtagen.

Kanske är det på platser som dessa, Seved och Arjeplog, som framtiden tar form – "vi flytt int", i ny skepnad.

Sammanhang som visar att det lokala kan bli hem för långt fler människor och arter än de som redan sitter i livbåten.

Här, i skärningspunkten mellan ekologisk begränsning och mänsklig omsorg, kan klimatregimens logik brytas.

För där klimatregimen säger "ta vara på det egna, stäng gränserna, gräv där du står – men bara för din egen skull", visar lokala gemenskaper att platsbundenhet också kan vara generös.

Att det lokala inte måste vara slutet.

Tvärtom kan det öppna lokala bli en ny världsbild – en som sätter relationer, ansvar och framtidstro framför exploatering och rädsla.

Fakta.

Petra Carlsson Redell är professor i teologi och författare till boken "Marken, andligheten" (Polaris, 2024).

Visa mer Visa mindre