위기의 시대, 전쟁의 시대: 음악은 얼마나 중요한가?

Musikens krigstrummor är märkligt outforskade.

Ändå har musiken alltid haft en viktig roll i det militära livet.

Vissa av Beethovens symfonier kan likna en militärbarack eller ett slagfält.

Musik kan också trösta i krislägen.

Göran Greider skriver om musikens makt över människan.

Det har aldrig blivit av: att som ringsignal i mobilen använda militärens trumpetsignal för eldupphör.

Jag har varje gång tänkt att den skulle väcka för mycket uppseende, kanske få folk omkring mig att undrande stirra på mig och min ljudande mobil.

I det uppjagade tillstånd som nationen befunnit sig i sedan flera år tillbaka skulle en sådan ringsignal om eldupphör av somliga rentav kunna uppfattas som landsförräderi: ett falskt meddelande om att motståndet givits upp.

Den fjortonde maj 1931, på eftermiddagen, i Lunde i Ådalen räddade eldupphörsignalen liv.

Det stora demonstrationståget med kanske tre-fyratusen arbetare hade ringlat ända från Folkets Hus i Frånö till hamnen i Lunde där strejkbrytarna fanns.

Men också militär, utkallad från Sollefteå garnison.

Plötsligt började militären ge eld, med gevär och kulsprutor.

Först beordrades de att skjuta i marken framför folkmassan.

Sedan gavs order om att skjuta mot den.

Flera demonstranter dödades.

I tåget gick Tore Andersson, en ung musiker från en sågverksarbetarfamilj.

I tumultet som utbröt såg han en ung kvinna träffas av dödande skott.

Men tjugotvååringen från Bollstabruk hade sin trumpet.

Andersson höjde trumpeten mot himlarna och blåste ett eldupphör.

Och gevärselden upphörde.

Denne trumpetist räddade liv – hur många vet ingen – men långt fler än de fem som dog kunde ha mist livet.

Där stod jag i backen en norrländsk vårdag, i mitt inre lystrande till ekot av Tore Anderssons trumpetsignal Jag har själv gått den där långa vägen från Folkets hus i Frånö till Lunde när jag för många år sedan skrev ett reportage om Ådalsskotten till minne av sjuttioårsdagen.

Där stod jag i backen en norrländsk vårdag, i mitt inre lystrande till ekot av Tore Anderssons trumpetsignal.

Eldupphörsignalen är kort, som ett plötsligt uppflog av lyftande fåglar, och jag tror att alla som hör den ljuda faktiskt stannar till.

När jag hör den får jag känslan av att den går rakt in i själva den mänskliga biologin – in i våra neurala nätverk.

Det är samma svårbegripliga biologi som får en att omedelbart, med hela kroppen, ta in ett oemotståndligt gitarriff av Keith Richard, Kate Bushs häpnadsväckande röst eller ett hjälplöst skrik från ett spädbarn.

Det är en musikens paradox: ett stycke från slagfältet som säger att inga slagfält borde finnas.

I det militära livet har musiken alltid haft en mycket viktig roll.

Tapto, revelj, anfall, reträtt, återsamling, marschera, stanna, matsignal, korum med mera.

Soldater avbildas på medeltiden ofta med en flöjt.

Ju större arméerna efter hand blev i nationalstaternas och snart också värnpliktsarméernas tidevarv, desto större blev behovet av att kunna ge ordrar som var hörbara genom explosioner, rök, dimma, tumult och panik.

I vår tid, med satelliter och mobiler, är det behovet mindre.

Men musik har ofta använts när militärer vill tortera fångar eller som uppeppning inför ett slag eller en räd.

Under USA:s krig i Irak "musikbombades" staden Falluja från helikoptrar med amerikansk popmusik.

Varifrån kommer den makt som musik har över oss?

Författaren Lasse Berg har i några böcker om folket i afrikanska Kalahari skrivit om den mänskliga artens första tid på jorden.

Vad var det som gjorde oss så framgångsrika att vi nu står där som planetens oinskränkta härskare?

Berg konstaterar att människors förmåga att gemensamt röra sig i takt till en rytm var en avgörande framgångsfaktor: dansande och sjungande lämnade Homo sapiens för sextiotusen år sedan Afrika och koloniserade därefter steg för steg planeten.

Människan är bra på att samarbeta.

Tyvärr behöver det inte vara goda saker vi samarbetar om: vår förmåga till dans och gemensamt följande av rytmer har alltid också varit ett fundament för all militarisering och all disciplin.

Musik kan också bedöva och trösta i krislägen Musik kan också bedöva och trösta i krislägen.

När Olof Palme mördades och varken radion eller Sveriges television visste vad de skulle ta sig till, spelades sorgemusik över landet en hel natt.

Efter Rysslands anfall mot Ukraina upptäckte många den klassiska musik som skrivits i landet.

På konserter runtom i världen har ukrainska tonsättare spelats.

En nations nedtryckta musikhistoria har nått oss och den som hör Myroslav Skoryks "Det höga passet", spelad av Odessas filharmoniker, grips och sörjer de döda.

Ibland har jag tänkt om vissa av Beethovens symfonier, att de liknar en militärbarack eller ett slagfält.

Första satsen i Beethovens tredje symfoni, "Eroica", känns knappast som något annat än skildringen av något stort europeiskt slag.

Kavalleri, fotfolk och artilleri dirigeras runt i ett partitur som kunde vara en krigskarta.

Som lyssnare knuffas man med våld hit och dit av musiken, som är enastående medryckande.

Men när jag i dag hör den stöts jag bort av den första satsen.

Det har varit så mycket krigsrapportering de senaste åren, från Gaza och från Ukraina, att jag känner direkt motvilja – en spontan, fysisk reaktion – mot de triumfatoriska och krigiska tonfallen i satsens hårda E-dur när jag en eftermiddag ligger där på soffan och lyssnar.

Genom fönstret ser jag småfåglar i solen, pickande på en buskes grenar.

Det är som om de säger: detta är inte vår musik.

Sedan kommer plötsligt den långsamma andra satsen.

Krigsmetaforiken sitter visserligen kvar i huvudet och den första association jag nu får är av ett stort fält, dagen efter en blodig batalj.

Det är som att musiken går runt bland de döda.

Satsen har också namnet "Begravningsmarsch".

I mitten av satsen stiger så den långsamma musiken mot himlarna, liksom med en enorm ansträngning reser den sig som en sårad som mödosamt återvänder till livet, och jag vet inte längre om det jag hör är ren smärta eller ren skönhet.

Är denna begravningsmarsch i själva verket en förklädd fredsmarsch?

Därefter följer tredje satsen.

Det frivola, närmast glättiga tonfallet i detta påhittiga scherzo känns nu som en förolämpning.

Finalen är inte bättre den.

Krigens närvaro i min egen tid har på något sätt redigerat Beethovens symfoni i mitt eget huvud och tagit bort ytterkanternas början och slut.

Kvar reser sig en begravningsmarsch och blir till en fredsmarsch mot alla odds.

Europa upplevde under många årtionden fram till 1815 en lång period av krig.

I den stora symfoniken vällde ekot av alla dessa drabbningar, allt hopp och alla nederlag, in och formade ett musikaliskt språk.

Frågan är om inte de europeiska krigen verkligen blev en integrerad del av den symfoniska kulturen?

Militärmusikens historia är till största delen ganska outforskad Militärmusikens historia är till största delen ganska outforskad, och det speglas i de tomrum som musikforskaren Peter Bryngelsson hittar i historieböckerna där författarna helt enkelt inte förstår vilken avgörande roll militärmusiken en gång hade.

Bryngelsson intervjuar en nutida militärmusiker, en trumpetare, och frågar: "Så när Peter Englund i sina böcker förvånat frågar sig hur det gick till att få en hel armé att svänga 90 grader är svaret enkelt?" Musikern svarar: "Javisst, det gjordes med musik." Naturligtvis har kriget också skildrats annorlunda – ärligare, hemskare – i den klassiska musiken, särskilt under nittonhundratalet.

En av dem som gjorde det var Benjamin Britten, den engelske kompositören.

Han var fem år när första världskriget avslutades och under hela sitt liv var han uttalad pacifist.

Men det kriget – den nya, industriella massdöden – formade honom, liksom det formade många europeiska intellektuella och fredsaktivister.

Under kriget hade den uråldriga katedralen i Coventry förstörts av tyska Luftwaffes bombningar, men efter kriget byggdes katedralen upp igen och Britten gavs uppdraget att skriva ett krigsrequiem.

Det uppfördes 1962, när den återuppståndna katedralen öppnades, och blev en oerhörd succé.

Förmodligen såg många hans mässa som ett budskap riktat mot kalla krigets kärnvapenupprustning – Kubakrisen hade just passerat.

Verket byggde han på den katolska mässans texter för de döda – men också på ett antal poem av en brittisk poet och soldat som stupade i första världskriget, Wilfred Owens, inte ens trettio år gammal.

Han dog en vecka före vapenstilleståndet i november vid fronten i Frankrike.

Hans dikter publicerades efter hans död och de bröt helt mot den vanliga krigspoesins heroiska tonfall.

Brittens "War requiem" är oerhört gripande.

Krigets fasor är ständigt närvarande, men det som kanske berör allra starkast är hur djupt det vilar på Wilfred Owens dikter.

Dessa texter sjungs av solister ackompanjerade av en liten kammarorkester som träder in när de sjunger.

Men det är Owens poem som bär smärtan i verket.

Redan i tredje stycket sjunger en tenor en sång som går rakt in i hjärtat.

Vilka begravningsklockor ringer för dem som dör som boskap på slagfältet?

undrade Wilkins i sin dikt.

Det är i blicken på de dödades kamrater som begravningsritualen sker i det tysta, mitt i krigslarmet.

Britten låter dessa otroliga texter stiga in i musiken.

Det är ett pacifistiskt verk som sörjer de döda.

Men kriget är närvarande i musiken och det är så långt från "Eroicans" första sats eller vilken militärorkester som helst man kan komma.

Texten är ett bearbetat avsnitt ur Göran Greiders bok "Härifrån kommer musiken – en musikbok i åtta satser".

Den ges ut av Volante förlag i juli.

Läs fler texter av Göran Greider