저출산, 꼭 나쁜 일일까?

Fertiliteten har sjunkit till rekordlåga nivåer och regeringen har tillsatt en utredning om barnafödandet.

Den tidigare tanken att "överbefolkning" leder till fattigdom och miljöförstöring verkar däremot glömd.

Kanske bör vi välkomna en minskande befolkning, skriver miljöforskaren Rikard Hjorth Warlenius.

År 1346 kom digerdöden till Europa och bara några år senare hade uppskattningsvis en tredjedel av befolkningen strukit med.

Tragedin satte stor prägel på samhället men de långsiktiga politiska och ekonomiska följderna var, kyligt betraktat, inte enbart av ondo.

Enligt ekonomihistoriker utlöste befolkningsminskningen en kedja av händelser som slutade med feodalismens fall och en period av (relativ) frihet.

Den främsta mekanismen var den av pesten orsakade arbetskraftsbristen som gav de livegna bönderna en starkare förhandlingsposition gentemot feodalherrarna och som gjorde att de kunde höja sina arbetslöner och befria sig från livegenskapen.

Steget från 1300-talets digerdöd till 2020-talets låga födelsetal må vara långt men liknelsen, kommer jag att hävda, har bäring.

2024 nådde nativiteten bottenrekord i Sverige.

Antalet födda barn per kvinna har sjunkit till 1,43, den lägsta siffran någonsin uppmätt och långt under reproduktionsnivån på 2,1 barn per kvinna.

Demograferna är förbryllade (DN 17/1 2024).

Transitionen från hög till låg både nativitet och mortalitet är nästan avklarad.

Återstår gör i stort sett bara Afrika söder om Sahara, vars befolkning väntas växa till slutet av århundradet.

Enligt FN:s senaste prognos kommer världsbefolkningen kulminera på cirika 10,4 miljarder på 2080-talet och sedan sjunka.

Men transitionen har inte lett till en ny stabil jämvikt.

Fertiliteten har fortsatt att minska, och särskilt snabbt efter 2010.

Om trenden håller i sig blir effekterna dramatiska.

Födelsetal kring 1,5 barn per kvinna minskar befolkningen (oaktat migration) med 25 procent per generation: en befolkning om 10 miljoner minskar till 8, och på tre generationer är den nästan halverad till drygt 5 miljoner.

Hur hög befolkning tål världen?

Foto: Jessica Gow / TT Över detta finns en stark oro främst kopplad till den så kallade försörjningskvoten, alltså relationen mellan totalbefolkningen och antalet förvärvsarbetande.

Låga födelsetal leder på sikt till att färre ska försörja fler.

Den oron präglar även Socialdepartementets nya utredning, som inte bara ska "förstå" det minskade barnafödandet utan även "vända det".

Historiskt har synen på befolkningspolitik skiftat.

Konservativa krafter har i perioder velat öka barnafödandet för att öka landets rikedom eller krigsförmåga.

Samtidigt menade den konservativa ekonomen Thomas Robert Malthus för över 200 år sedan att befolkningsökning bara spär på misären eftersom tillgångarna inte kan växa lika snabbt som barnafödandet.

Hans slutsats var att socialhjälp till fattiga är kontraproduktivt – det leder inte till att de får det bättre utan bara till att de skaffar fler barn och att fler därmed dukar under av hunger och sjukdomar.

Karl Marx var en passionerad motståndare till Malthus och reserverade några av sina starkaste omdömen åt honom: Malthus vare en "plagiatör" och "sykofant", och hans befolkningsteori en "smädelse mot mänskligheten".

Marx menade att fattigdom och misär inte beror på resursbrist utan är socialt producerad – kapitalismen bygger på exploatering av natur och arbetskraft, och det främsta sättet för kapitalisterna att hålla nere lönerna och därmed profiten hög är att se till att det finns "en reservarmé av arbetslösa".

Lösningen på eländet är inte att sluta hjälpa fattiga utan att avskaffa exploatering och arbetslöshet.

Om Malthus var konservativ var nymalthusianerna runt förra sekelskiftet progressiva och kämpade för att arbetarklassen genom preventivmedel skulle reglera arbetskraftsutbudet och dela resurserna på färre.

"Hellre kärlek utan barn än barn utan kärlek", som agitatorn Hinke Bergegren uttryckte det.

Men efter att arbetarrörelsen erövrat regeringsmakten betraktades den typen av radikalism som överspelad – "sur till lynnet och rotlös i tiden", skrev Alva och Gunnar Myrdal – och i stället fick krisen i befolkningsfrågan motivera reformer för ekonomisk omfördelning och socialpolitik.

Det har större betydelse vad, hur och hur mycket vi producerar och konsumerar än exakt hur många vi är Befolkningsfrågan kopplades även tidigt till oron över det moderna samhällets miljöpåverkan.

Paul och Anne Ehrlich populariserade, i boken "Befolkningsbomben" från 1968, begreppet överbefolkning och tyckte att bara utvecklingsländer som införde familjeplanering skulle få bistånd.

Deras malthusianska teori om att överbefolkning leder till fattigdom och miljöförstöring fick stort inflytande men väckte också motstånd.

Ekosocialisten Barry Commoner menade att "miljöproblemen inte börjar i sovrummet utan i styrelserummet", medan den nyliberala ekonomen Julian Simon hävdade att det finns en "ultimat resurs" som alltid övervinner eventuella naturresursbrister, nämligen människor – och ju fler av dem, desto bättre.

Efter att överbefolkningsteorin kommit att förknippas med brutala steriliseringskampanjer i till exempel Indien har miljörörelsens och miljöforskningens huvudfåra flyttat fokus till mindre känsliga, materiella frågor som kritik av överkonsumtion och ekonomisk tillväxt.

I dag kan vi konstatera att Malthus och malthusianernas varningar för att befolkningsökning leder till snara försörjningskriser och miljökatastrofer var felaktiga.

Ökad miljöpåverkan drivs främst av att ekonomin växer, i kombination med otillräcklig teknisk utveckling.

Det har större betydelse vad, hur och hur mycket vi producerar och konsumerar än exakt hur många vi är.

Inte heller är hög fertilitet en konstant, utan som Marx hävdade och den demografiska transitionen bevisat, beroende av sociala omständigheter.

Rikard Hjorth Warlenius.

Men det innebär inte att malthusianerna har fel i att en större befolkning innebär större miljöpåverkan.

Redan Ehrlich utvecklade en modell för att bryta ner miljöpåverkan i faktorerna BNP, befolkningsstorlek och teknisk utveckling.

När FN:s klimatpanel IPCC tillämpade den i sin senaste rapport 2022 konstaterades att befolkningsökningen på 1,2 procentenheter i snitt under 1990-2019 ungefär motsvarar den årliga utsläppsökningen.

Enligt modellen borde alltså utsläppen ha legat stilla om det inte vore för befolkningsökningen.

För utsläppen har det stor betydelse vilka barn som föds till världen.

Skillnaden i utsläpp per capita varierar från 20-30 ton koldioxid i exempelvis Gulfstaterna ner till 0,1 ton i en rad afrikanska länder.

Men kan man av det dra slutsatsen att befolkningsökning i fattiga länder inte spelar någon större roll för klimatet?

Ja, men bara om man tycker att dagens ekonomiska klyftor kan bestå.

Om man däremot anser att alla har rätt till en skälig levnadsnivå och vill skapa plats för välfärdsutveckling inom de planetära gränserna måste alla nya människor räknas in; att lyfta samtliga till en anständig levnadsstandard kräver nämligen både energi och resurser.

Det är, skulle nog Marx säga, inte välfärden som kräver befolkningstillväxt, utan kapitalismen Man kan nå en bra bit på vägen utan att öka miljöpåverkan genom rättvisare fördelning, bättre teknik och ändrad produktions- och konsumtionsinriktning.

Men det blir lättare att nå radikala sociala och miljömässiga mål om också befolkningen stabiliseras eller till och med sjunker.

Därför är det av miljöskäl vettigt att sluta behandla den nuvarande demografiska utvecklingen som axiomatiskt dålig.

Om det dessutom sker utan tvång, utan sjukdomar, svält eller katastrofer, varför inte bara låta det ske?

Men hur blir det då med försörjningsbördan och välfärden?

Ska vi tro befolkningsprognoserna behöver vi förr eller senare ändå lära oss att hantera välfärden med en sjunkande befolkning.

Ur ett strikt löntagarperspektiv är det dessutom generellt sett bra med brist på arbetskraft – nu liksom under medeltiden och under arbetarrörelsens barndom.

Lönerna på arbetsmarknaden påverkas av utbud och efterfrågan, och om det råder brist på arbetskraft kan löntagare förhandla till sig högre löner.

Höga löner tenderar i sin tur att stimulera teknisk utveckling och produktivitet eftersom incitamenten att ersätta arbete med tekniska innovationer ökar.

Höga löner ökar också sysselsättningsgraden och flyttar arbetskraft från låg- till högproduktiva arbeten där betalningsförmågan är större.

Tiotusentals människor som i dag, ofta tack vare skattesubventioner, tjänar fullt friska privatpersoner med exempelvis städning och transporter skulle därmed kunna anställas inom äldreomsorgen, utan att arbetskraften i sig skulle behöva bli större.

Även om Marx var antimalthusian förespråkade också han sociala begränsningar i relation till naturen.

Problemet, som han såg det, är att kapitalismens ackumulationsdrift kräver en ständigt växande produktion och därmed mer och mer av produktionsfaktorerna jord, arbete och kapital.

Det är, skulle nog Marx säga, inte välfärden som kräver befolkningstillväxt, utan kapitalismen.

I en demokratiskt styrd ekonomi skulle vi däremot kunna välja att allokera arbetskraften utifrån samhälleliga behov.

Kanske kan rent av demografin än en gång (men den här gången på frivillig väg) välta ett system baserat på exploatering av människor och natur?

Läs mer: Sara Martinsson: Det är mäns barnlöshet vi borde prata om – inte kvinnors Greta Schüldt: Ibland är det faktiskt en dans på rosor att ha barn