기사로 배워보는 스웨덴어
한국어 기사

기자의 회고: 어머니의 삶과 죽음에 대한 성찰

(원문제목: Måste man tycka om sina barn? Mamma förstod inte ens frågan)

기자의 회고: 어머니의 삶과 죽음에 대한 성찰

70세의 나이에 101세 어머니를 잃는다는 것은 자연스러운 일일까? 스웨덴 언론인 요한 크로네만은 어머니의 죽음을 겪으며 느낀 복잡한 감정을 솔직하게 털어놓았습니다.

어머니와의 기억

기사는 크로네만이 새벽에 잠에서 깬 후 어머니에게 전화해야겠다고 생각하는 장면으로 시작합니다. 크리스마스 즈음에 마지막으로 통화한 이후, 어머니는 죽음을 앞둔 듯 보였지만, 짧은 대화를 나눌 수 있었습니다. 어머니는 크리스마스 선물로 '착한 아이 넷'을 원한다는 농담을 하셨고, 그 후 곧 의식을 잃었습니다. 한 달 뒤, 어머니는 세상을 떠났고, 크로네만과 두 여동생은 10일 넘게 어머니 곁을 지켰습니다.

결국 몸은 숨을 헐떡이는 것조차 힘들어집니다. 가라앉습니다. 사라집니다.

크로네만은 친구나 가족이 갑작스럽게 세상을 떠났을 때 느끼는 허망함에 대해 이야기하며, 어머니가 10초마다 죽어가는 듯한 고통스러운 과정을 묘사합니다. 어머니는 이미 1년 넘게 삶의 끈을 놓았을지도 모르지만, 크로네만은 어머니가 오래도록 곁에 머물렀다고 회상합니다.

어머니의 삶

1923년에 태어난 어머니는 사생아로 태어나 어려운 환경 속에서 성장했습니다. 크로네만은 어머니의 삶을 '좋은 삶'이었다고 표현하며, 어머니가 16세가 되던 해에 독일과 소련이 폴란드를 분할했고, 어머니는 집안 최초로 실업 시험을 통과하여 스톡홀름으로 이주, 카롤린스카 간호학교에서 학생이 되었다고 회상합니다.

그녀의 백 년의 삶을 되돌아보면 눈앞이 아찔해집니다.

크로네만은 40년대 앨범을 보며 어머니와 친구들의 즐거운 모습을 떠올립니다. 전쟁 후 유럽 여행에서 독일 도시들이 폐허가 된 것을 보고 충격을 받았던 어머니의 기억을 되짚어봅니다. 크로네만은 어머니의 삶이 자신에게 관점과 기준점을 제공하며, 살아있는 위안이 된다고 말합니다.

어머니와 나

크로네만은 어린 시절과 청년 시절에는 어머니와의 관계가 좋지 않았지만, 32세에 뇌출혈로 생사를 오갈 때 어머니가 곁에 있어주었다고 회상합니다. 시간이 지나면서 어머니와 가까워졌고, 여러 위기를 함께 겪으며 서로에게 의지했습니다.

최근, '아이를 갖는 것이 '재밌는 일'인지에 대한 문화적 논쟁에 대해, 크로네만은 이 문제에 대해 AI에게 질문해보라고 제안합니다. 어머니는 그런 질문조차 이해하지 못했을 것이라고 말합니다. 어머니는 마지막으로 자녀들에게 다음과 같이 말했습니다.

“나는 항상 너희들의 엄마였던 것을 사랑했단다.”

크로네만은 삶과 죽음이 이보다 더 아름다울 수 있을까 자문하며 글을 마무리합니다.

숨을 헐떡이다 kippa efter andan
중급
그녀는 숨을 헐떡였다.
Hon kippade efter andan.
오래 전에 länge sedan
초급
그것은 오래 전의 일입니다.
Det var länge sedan.
눈앞이 아찔해지다 svindlar för ögonen
중급
그녀의 백 년의 삶을 되돌아보면 눈앞이 아찔해집니다.
Det svindlar för ögonen när jag tänker tillbaka på hennes hundra år på jorden.
항상 alltid
초급
나는 항상 너를 사랑했어.
Jag har alltid älskat dig.

Mamma blev 101 år gammal.

I perioder var vår kontakt rätt usel, men vi höll varandras händer genom svåra kriser.

Det sista hon sade var: "Jag har alltid älskat att vara er mamma", skriver Johan Croneman.

Vad kan vara mer naturligt än att förlora sin mamma, 101 år, vid 70 års ålder?

Man kan tycka det.

Man kan också känna något helt annat.

Normalt, väntat?

Ja.

"Naturligt"?

Veti fan.

Jag sitter på sängkanten vid sjutiden på morgonen de där första sömndruckna minuterna någonstans mellan dröm och vakenhet.

"Måste ringa morsan i dag. Det var länge sen".

Det var rätt länge sedan det var möjligt, faktiskt, det var väl senast kring jul förra året.

Hon var redan på väg in i den där långa halvsömnen som tycks föregå döden, i alla fall så som hon mötte den, men vi hann i alla fall pratas vid, några enstaka meningar, några "god jul", ett gammalt skämt om att hon bara önskade sig "fyra snälla barn" i julklapp – innan hon liksom föll tillbaka in i sitt snart helt slutna själv.

En månad senare var hon borta.

Jag och två av mina systrar satt med henne i drygt tio dygn.

Till slut orkar kroppen inte ens kippa.

Man sjunker.

Man upphör När en vän eller anhörig hastigt dör i steget förundras vi över hur det kan vara möjligt, ena sekunden livs levande framför oss, i nästa: Borta.

Inte ens en tunn blå rök.

Bara absolut ingenting.

Mamma dog ungefär var tionde sekund, i mer än tio dygn – man lyssnade på ett djupt andetag, sedan ingenting och ingenting, och sedan … ingenting.

Plötsligt ett djupt andetag igen.

Hon kippade verkligen efter andan.

Till slut orkar kroppen inte ens kippa.

Man sjunker.

Man upphör.

Mamma hade nog i princip släppt taget för över ett år sedan, men i praktiken hade hon ingen överdriven brådska.

Inte vi heller.

Man har inte det.

Mamma hade levt ett väldigt långt liv, jag dristar mig också till att säga att det var ett bra liv.

Född 1923 (herregud, hur orkade hon), född utanför äktenskapet (ingen lek på den tiden), mormor var piga och telefonissa i Slöinge i Halland, morfar var mjölnare på Berte Qvarn.

Mamma fyllde 16 år samma månad som Tyskland och Sovjet styckade Polen, hon var den första någonsin i sin släkt som tog realexamen, hon flyttade till Stockholm och blev elev på sjuksköterskeskolan på Karolinska.

Det svindlar för ögonen när jag tänker tillbaka på hennes hundra år på jorden Jag kollar i några album från den tiden, 40-talet.

Bilder på mamma och hennes kompisar, tjejer, killar, på fest, på skärgårdsutflykt, de har roligt, de skrattar, livet har just börjat – Stalingrad, Kursk, Normandie, Hiroshima.

När hon och pappa några år efter kriget fick en chans att bila ut i Europa kom hon hem i chock.

Hon hade färdats genom stad efter stad i Tyskland, alla jämnade med marken, grushögar.

Det svindlar för ögonen när jag tänker tillbaka på hennes hundra år på jorden, minnet kommer ju att svika också mig så småningom, men det är fortfarande hon och hennes liv som skänker mig perspektiv, håller mig med referenspunkter, det blir en levande tröst.

Hon var inte alltid min fyr i mörkret, när jag var tonåring och ung vuxen var vår kontakt rätt usel, sporadisk, oengagerad.

När jag vid fyllda 32 höll på att mista livet efter en hjärnblödning så var det ändå hon som satt där när jag vaknade.

Vi kröp allt närmre varandra med åren.

Vi höll vi varandras händer genom flera svåra kriser, några var mina, några var hennes.

Morsans sort görs givetvis inte längre, det är en mycket snart utgången modell För hälsans och den mentala balansens skull undviker jag en pågående kultur(?)debatt om huruvida det är "roligt" att ha barn eller ej.

Några undrar om man måste tycka om sina barn – några förväntar sig till och med ett svar på den frågan.

I detta fall rekommenderar jag bestämt: Fråga AI.

Låt diskussionen flöda.

Ni kan slå mig en pingel när vi bytt ämne.

Mamma hade inte förstått vad de pratade om.

Hur hon än hade ansträngt sig.

Morsans sort görs givetvis inte längre, det är en mycket snart utgången modell.

Det absolut sista mamma sade till oss barn (70, 72 och 76 år gamla), och något som hon sade med klarhet och skärpa en av de allra sista dagarna, var: "Jag har alltid älskat att vara er mamma." Blir det någonsin vackrare, livet?

Och döden.

Läs mer: Johan Croneman: Här är sanningen om gängledarna – sickna erbarmliga nollor Johan Croneman: Varifrån kommer kvinnors makabra intresse för mord på tv?