우익 포퓰리스트의 국가 숭배, 매혹적인 페티쉬
소설가 리처드 플래너건은 “우리가 꿈꿀 수 없는 것은 될 수 없다”고 적었습니다. 우익 포퓰리스트와 민족주의자만이 비전을 제시하는 시대에 이 말은 무엇을 의미할까요? 우리는 더 나은 미래를 꿈꿔야 한다고, DN의 말린 울그렌은 말합니다.
7월 초 저녁, 마리아 막달레나 교회의 종소리가 울려 퍼집니다. 마치 경고처럼 들리지만, 시계는 6시를 가리킬 뿐입니다. 그럼에도 불구하고 저는 전쟁이 발발했을 때 이런 소리가 났을지도 모른다는 생각을 했습니다.
교회 높이에서 종탑의 창문이 열려 있는 것을 볼 수 있었고, 그래서 종소리가 그렇게 크게 울렸던 것입니다. 저는 재앙에 대한 상상이 쉽게 떠오르고, 더 이상 가까운 사람들뿐만 아니라, 때로는 온 세상, 온 나라에까지 미치는 것에 부끄러움을 느낍니다.
동시에 부끄럽지 않습니다. 왜 지금, 유럽의 폭염 속에서, 스웨덴의 시작된 비상사태 속에서, 붕괴된 세계 질서 속에서, 자신의 삶의 마지막 순간에 가능한 한 많은 것을 파괴하려는 소수의 늙어가는 남자들 속에서, 종소리에 대한 연상이 작고 가벼워야 할까요? 재앙의 가자 지구에서 온 보고서 한가운데서, 유엔 식량 계획의 운영 책임자인 칼 스코가 라디오에서 “그가 현장에서 본 고통을 묘사할 단어를 찾기 어렵다”고 말하는 가운데 말입니다.
인류의 검은 천재성은 스스로를 엄청난 규모로 파괴할 수 있다는 점입니다
모든 일에 지쳐버린 사람이 이 모든 것을 열거하는 것을 거부할 수 있다는 것을 이해합니다. 그러나 모든 것을 그렇게 미치게 만드는 것은 바로 그 상황에 대한 지식입니다. 그 지식은 동시에 강한 무력감과 함께 존재합니다.
마치 세상이 묶여 있고 역사가 그것을 덮치는 것과 같습니다.
“어느 순간, 저는 대부분의 사람들이 알지 못하는 전쟁의 최전선에서 보고하고 있다는 것을 깨닫기 시작했습니다. 오랫동안 저는 파괴를 풀어놓은 권력을 가진 측, 형언할 수 없을 정도로 큰 파괴를 일으키는 측에 있으면서 동시에 모든 것을 잃는 측에 있는 것이 가능하다는 것을 이해할 수 없었습니다.” (제 번역)
호주 출신 소설가 리처드 플래너건은 곧 스웨덴어로 출간될 예정인 저서 『Question 7』에서 이렇게 적었습니다. 플래너건의 말은 고통스러운 지점을 건드립니다. 그것은 가해자이자 피해자인 역설입니다. 인류의 검은 천재성은 스스로를 엄청난 규모로 파괴할 수 있다는 점입니다.
희망을 이야기하는 책
이 책은 제가 지난 몇 년 동안 읽은 최고의 책 중 하나입니다. 플래너건은 회고록, 세계사, 픽션을 섞어, 예를 들어 레베카 웰스와 H. G. 웰스의 관계, 아버지의 제2차 세계 대전 중 일본에서의 포로 생활, 원자 폭탄의 개발, 기후 재앙 등을 묘사합니다.
아마도 이 책이 그렇게 강렬하게 다가오는 이유는, 숲, 사람들 등 억제할 수 없는 상실의 경험을 묘사하기 때문일 것입니다. 그러나 이 책이 너무 아름답고 강력해서, 저는 특정 구절에서 숨이 막힐 정도였습니다.
인간이, 때로는 스스로도 이해하지 못한 채, 끊임없이 모든 방향으로 역사를 변화시키는 이야기에 희망이 있기 때문입니다. 플래너건이 또한 표현하는, 존재 자체의 가능성에 대한 사랑이 있습니다.
“우리는 꿈꿀 수 없는 것은 될 수 없습니다. 그리고 때로는 우리가 다른 사람의 꿈과 악몽 속에서 살고, 다시 꿈을 꿉니다.”
우리는 지금 어떻게 꿈을 꿔야 할까요?
지난 10년 동안 무언가에 대한 꿈을 전달하는 데 가장 성공한 운동은 우익 포퓰리스트, 민족주의자, 반민주주의자였습니다. 그들은 한결같이 세상을 끊임없이 재앙으로 이끄는 종류의 지도자들입니다. 그럼에도 불구하고 그들은 유권자를 동원했습니다.
국가라는 매력
영국 잡지 『뉴 스테이츠먼』의 기사에서 언론인이자 작가인 올리버 이글턴은 2020년대에 좌파가 끊임없이 선거 후 분석에 빠져 있다고 설명합니다. 그것은 우익 포퓰리즘의 새로운 본질과 매력의 일부이며, 분석을 계속 피하고 있습니다.
어쩌면 추는 우익 포퓰리즘에서 벗어나기 시작했을지도 모르지만, 교회 종소리에서 나온 굉음 없이 말입니다?
성공의 중요한 부분은 국가와 관련이 있다고 이글턴은 적습니다. 우익 포퓰리스트는 국가라는 생각 자체를 다시 매혹시켰습니다. 적어도 지금은, 국가라는 단어가 내용으로 떨리게 만드는 것이 계급 정치와 같은 개념보다 훨씬 쉽습니다. 마찬가지로 중요한 것은 우익 포퓰리즘이 1990년대 이후 “경제적 현실주의”가 유일한 지침이 되어 다른 모든 형태의 정치를 매혹에서 벗어나게 했을 때, 사람들의 사회적 역할에 대한 경험을 특징짓는 무관심의 감정을 깨뜨리는 무언가를 제공하는 데 성공했다는 것입니다.
헌신과 상상이 파괴적인 무언가에 집중되는 것은 한 가지입니다. 여기서 핵심은 어쨌든 방향 감각, 즉 꿈이 있다는 것입니다. 악몽 같지만, 꿈입니다.
저의 재앙에 대한 상상 이후, 저는 그 반대를 상상하려고 노력합니다. 즉, 지금 어딘가에서 국제주의와 반인종주의가 국가보다 더 매혹적이 되기 시작하는 것입니다.
어쩌면 추는 우익 포퓰리즘에서 벗어나기 시작했을지도 모르지만, 아직은 교회 종소리에서 나온 굉음 없이 말입니다? 조용하지만, 동시에 군비 증강과 국가가 승인한 인종차별과 완전히 일치합니다. 누군가, 몇몇 사람들이 이것보다 더 나은 무언가에 대해 강렬하고 효과적으로 꿈을 꾸기 시작했습니다.
"Vi kan inte bli det vi inte kan drömma", skriver författaren Richard Flanagan.
Vad betyder det i en tid när bara högerpopulister och nationalister lyckas förmedla visioner?
Vi måste våga drömma om något bättre, skriver DN:s Malin Ullgren.
Kyrkklockorna från Maria Magdalena dånar i tidiga julikvällen.
Det låter som en varning?
Nej, klockan slår sex, bara ovanligt högt.
Ändå hinner jag tänka att det kan ha låtit så här förr, när krig bröt ut.
I höjd med kyrkan syns att luckorna i klocktornet är öppna, det är därför det dånar så.
Jag skäms för att katastroffantasierna är så lättväckta och inte längre bara gäller de närmaste, de gäller hela landet, stundtals hela världen.
Och samtidigt skäms jag inte.
Varför ska associationerna till dånande kyrkklockor vara små och lätta nu?
Mitt i Europas värmeböljor, en påbörjad beredskapstid i Sverige, en imploderad världsordning, en liten grupp åldrande män som passar på att förstöra så mycket som möjligt i slutet av sina egna liv.
Mitt i rapporterna från katastrofens Gaza, när Carl Skau, operativ chef för FN:s livsmedelsprogram, säger i radio att "det är svårt att hitta ord" för att beskriva lidandet han har sett på plats (SR 6/7).
Mänsklighetens svarta geni är att hon kan förstöra för sig själv i otrolig skala Jag förstår om den som redan är utmattad av allt som händer betackar sig för uppräkningen.
Men det är just kunskapen om tillståndet som gör allt så vansinnigt.
Kunskapen finns samtidigt med en stark känsla av passivitet.
Det är som om världen vore bakbunden medan historien dränker den.
"Vid något ögonblick började jag förstå att jag rapporterade från fronten av ett krig som de flesta inte känner till. Länge kunde jag inte förstå att det var möjligt att befinna sig både på den sidan som hade makten, som har släppt loss förstörelsen, lika stor som den är obeskrivlig, och samtidigt befinna sig på den sida som förlorar allting" (min övers).
Så skriver den tasmanske författaren Richard Flanagan i "Question 7", en bok som kommer på svenska till hösten.
Flanagans ord träffar en smärtpunkt.
Det är paradoxen i att vara förövare och förlorare på en och samma gång: mänsklighetens svarta geni är att hon kan förstöra för sig själv i otrolig skala.
Boken är bland det bästa jag har läst på flera år.
Flanagan blandar memoar, världshistoria och fiktion, beskriver till exempel relationen mellan Rebecca Wells och H G Wells, sin pappas tid som fånge i Japan under andra världskriget, atombombens utveckling, klimatkatastrofen.
Författaren Richard Flanagan.
Foto: James Gourley/TT Kanske drabbar den så hårt för att den skildrar upplevelsen av ohejdbara förluster; regnskogar, människor.
Men också för att boken är så vacker och så stark att jag har flämtat till över vissa stycken.
För i berättelsen om hur människorna, ibland utan att förstå det själva, hela tiden förändrar historien i alla dess riktningar, finns ju hoppet.
Det finns i den kärlek till själva existensens möjligheter som Flanagan också formulerar: "Vi kan inte bli det vi inte kan drömma. Och ibland upptäcker vi att vi att vi lever i andras drömmar och mardrömmar och vi drömmer på nytt." Hur ska vi drömma nu?
De rörelser som det senaste decenniet har lyckats bäst med att förmedla drömmar om något är högerpopulister, nationalister och antidemokrater.
Det är den sortens ledare som med stadig hand styr världen mot den ena katastrofen efter den andra.
Ändå har de mobiliserat väljare.
I en artikel i brittiska tidskriften New Statesman beskriver journalisten och författaren Oliver Eagleton hur vänstern har befunnit sig i en konstant eftervalsanalys under 2020-talet.
Det är någon del av högerpopulismens nya väsen och lockelse som hela tiden undflyr analyserna.
Kanske har pendeln börjat svänga bort från högerpopulism, men helt utan det dån som kom från kyrkklockan?
En väsentlig del av framgången handlar om nationen, skriver Eagleton.
Högerpopulisterna har återförtrollat själva idén om en nation.
Det är, i alla fall nu, mycket lättare att få ordet nation att dallra av innehåll, närmast som en fetisch, än ett begrepp som klasspolitik.
Lika viktigt är att högerpopulismen har lyckats erbjuda något som bryter den känsla av apati som präglat människors upplevelse av sin egen roll i samhället sedan 1990-talet, när "ekonomisk realism" blev den enda ledstjärnan och avförtrollade all annan form av politik.
Att hängivenheten och fantasin riktas mot något destruktivt är en sak – det centrala här att det över huvudtaget finns en känsla av riktning – en dröm.
Mardrömslik, men en dröm.
Efter mina katastroffantasier försöker jag föreställa mig själva motsatsen: att det någonstans precis nu påbörjas en vändning, till att internationalism och antirasism blir mer förtrollande än nationen.
Kanske har pendeln börjat svänga bort från högerpopulism, men än så länge utan det dån som kom från kyrkklockan?
Tyst, och ändå helt samtidigt med upprustningen och den statligt sanktionerade rasismen.
Någon, några, har börjat drömma intensivt, effektivt, om något bättre än det här.
Läs fler texter av Malin Ullgren
