파르스, 여전히 인기 있는 연극 형태
파르스가 스웨덴 야외 무대에서 계속해서 번성하고 있습니다. 어떤 이들에게는 여름의 하이라이트이며, 다른 이들에게는 부끄러움의 대상입니다. 그러나 단순한 연극처럼 보이는 이면에는 웃음을 극대화하는 과학이 숨어 있습니다. “엄청난 훈련이 필요합니다.”라고 클라스 말름베리(Claes Malmberg)는 말합니다.
단순한 캐릭터와 복잡한 이야기
단 두 가지의 지배적인 특성을 가진 단순한 캐릭터들이 종종 서로 다른 세계에서 무대에 등장합니다. 그들은 처음부터 서로를 오해하고, 곧 거짓말, 혼동, 금지된 관계의 코믹한 소용돌이에 얽히게 됩니다.
미카엘 스트룀베리(Mikael Strömberg)는 연극학 연구자로서 대중성과 오락성에 초점을 맞추고 있으며, 파르스를 다음과 같이 설명합니다. 파르스, 부스키스, 폴클루스트스펠의 차이점을 모르는 사람은 혼자가 아닙니다. 심지어 그조차도 명확한 답을 내놓기 어려워합니다.
“복잡하지만, 파르스는 사회 비판적인 목적으로 더 자주 사용되었고, 부스키스와 폴클루스트스펠과는 달리 파르스는 종종 더 복잡한 줄거리를 가지고 있습니다.”
파르스의 역사와 현재
코미디 연극은 장르에 관계없이 고대부터 긴 역사를 가지고 있습니다. 그러나 오늘날 우리가 아는 파르스는 1900년대 초, 증가하는 도시에서 사람들이 새로운 것, 즉 여가 시간을 갖게 되면서 처음 등장했습니다.
그 이후로 전국 야외 무대는 매년 충실한 관객을 계속해서 끌어들이고 있습니다.
스페인 파리, 그리고 배우들의 중요성
올여름에는 헬싱보리(Helsingborg)의 순스페르란(Sundspärlan)에서 고전 작품인 “스페인 파리(Spanska flugan)”가 공연됩니다. 겨자 공장 주인의 역할을 맡은 클라스 말름베리는 이를 파르스의 요소를 포함한 코미디라고 부르며, 이 작품이 1900년대 초부터 살아남은 것은 강력한 이야기 덕분이라고 생각합니다. 그는 많은 새로운 파르스가 스케치에 더 가깝다고 생각하며 다음과 같이 말합니다.
“좋은 파르스가 되려면, 주된 이야기가 관객의 흥미를 끌어야 합니다. 단순히 많은 스케치만 있다면, 작품 구성 면에서 그렇게 잘 만들어지지 않은 것입니다.”
미카엘 스트룀베리는 파르스의 성공 비결이 과거와 같다고 생각합니다. 즉, 낮은 진입 장벽(파르스를 즐기기 위해 이전에 연극을 보러 갈 필요가 없음)과 방문을 감싸는 강력한 사회적 유대감과 친밀함입니다.
“일상의 걱정과 지루함을 뒤로하고, 쾌적한 환경에서 종종 고품질의 공연을 즐길 수 있습니다. 게다가 종종 함께 모여서, 간식을 먹고 교류합니다.”
그러나 미카엘 스트룀베리는 파르스에서 가장 중요한 것은 배우라고 말합니다. 장르 초창기에, 큰 극장이 여름에 문을 닫고, 유명 배우들이 야외 무대에 출연할 수 있게 되면서, 그들은 흥행을 이끄는 역할을 했고, 파르스가 빠르게 인기를 얻는 데 기여했습니다. 그는 그들의 결정적인 중요성에도 불구하고, 그들의 전문성이 종종 간과된다고 생각합니다.
“배우들과 그들이 가진 엄청난 전문성을 강조하는 것이 매우 중요합니다. 코믹하고 가볍게 연기하는 것은 쉬운 일이 아닙니다.”
파르스에 대한 비판과 미래
파르스가 성장해온 것은 황금기와 푸른 숲에서만은 아니었습니다. 미카엘 스트룀베리는 1900년대에 이미 이 장르가 교육 운동과 문화 엘리트들에게 의문을 제기받았다고 설명합니다. 그들은 파르스가 연극이 되어야 한다고 생각하는 그들의 이상에 부합하지 않는다고 여겼으며, 이러한 시각은 여전히 남아 있습니다.
“문제는 코미디를 순수 예술로 간주되는 것과 동일한 원칙에 따라 판단할 수 없다는 것입니다. 파르스는 그러한 요구 사항을 충족할 야망이나 전제 조건이 없으므로 항상 실패할 것입니다.”
클라스 말름베리 역시 파르스가 제대로 평가받기 위해서는 파르스적인 척도로 판단해야 한다고 생각합니다.
“좋은 코미디와 그렇지 않은 코미디를 이해하려면, 이 유형의 연극 뒤에 있는 기본과 기술도 이해해야 합니다.”
미카엘 스트룀베리는 야외극의 인기가 1900년대 파르스의 미적 발전에 영향을 미쳤다고 설명합니다. 지침은 자연과의 상호 작용으로 형성되었으며, 주변 환경의 소리와 기상 조건은 과장된 연기와 집중된 장면을 요구했습니다. 정말 좋은 파르스를 연기하려면 적절한 템포, 물리적 타이밍, 명확하고 과장된 캐릭터, 그리고 이야기를 전개하는 혼동이 필요합니다.
파르스의 핵심: 웃음
클라스 말름베리는 이를 음악에 비유합니다. 모두가 같은 박자로 연주해야 하고, 매 순간 자신이 무엇을 하는지 정확히 알아야 하며, 각 상황에서 어떤 기능을 하는지 이해해야 합니다.
“엄청난 훈련이 필요합니다. 누군가 템포를 깨뜨리면 전체 구조가 무너집니다.”
파르스에 대한 흔한 비판은 종종 많은 사람들이 시대에 뒤떨어진 성 역할을 암시하는 구식 유머입니다. 따라서 미카엘 스트룀베리는 이 장르의 미래가 새로운 세대가 바통을 이어받아 작품을 계속 업데이트하는 데 달려 있다고 생각합니다.
최근 칼마르(Kalmar)의 크루센스체르스카(Krusenstiernska)에서 “우리 스윙어들 사이에서(Oss swingers emellan)”로 파르스 데뷔를 한 클라라 헨리(Clara Henry)가 그 예일 수 있습니다. 그녀는 이 장르에 놀라움과 사랑을 동시에 느꼈습니다.
“생각했던 것보다 더 어렵고, 까다롭고, 세부적이었습니다. 하지만 정말, 정말 멋졌습니다.”
파르스는 변화를 가져왔습니다. 그녀는 최근 역할에서 자살하는 남동생의 여동생을 연기했으며, 이제는 항상 술에 취해 있고, 고전적인 파르스처럼 다른 사람의 아내인 척하며 거짓말에 얽히는 리셉셔니스트를 연기합니다. 그러나 그녀에 따르면, 다른 무대와 가장 큰 차이점은 관객이 더 이상 멀리 떨어진 어두운 바다가 아니라, 불과 몇 미터 떨어진 플라스틱 의자에 앉아 있다는 것입니다.
“정말 강력합니다. 이제 맨 뒷줄에 있는 사람들의 눈을 볼 수 있고, 사람들이 가까이에서 웃고 즐거워하는 것을 보면서 엄청난 에너지를 얻습니다.”
클라스 말름베리도 동의합니다. 드라마를 연기하는 그의 친구들이 리허설과 공연 후에 종종 완전히 지치는 반면, 그는 좋은 파르스를 연기한 후 에너지가 넘치는 것을 느낍니다. 그의 이론은 배우와 관객 사이의 거리가 흐려지고, 다른 사람들의 웃음이 실제로 내면으로 전염되기 때문입니다.
“다른 사람들을 행복하게 만들 때 활력이 넘치고 행복합니다. 저는 사람들이 웃는 연극을 하지 못했다면 살아남지 못했을 것 같아요.”
모든 개념 혼란 속에서, 편견과 무지 속에서 파르스의 논쟁의 여지가 없는 주요 목적은 변함없이 관객을 웃게 만드는 것입니다. 관객이 웃지 않으면 변명의 여지가 없습니다. 동시에 클라스 말름베리는 웃음에도 차이가 있다고 강조합니다.
“사람들을 일반적으로 웃게 만들고, 어떤 쓰레기 같은 공연에 참여하는 것은 그다지 어렵지 않기 때문에, 좋은 것을 만드는 것이 중요합니다.”
웃음은 “부스키스식 지름길” 없이, 중단 없이 유발되어야 합니다. 이는 그 자체로 하나의 과학인 듯합니다. 적어도 클라라 헨리의 말을 들어보면 그렇습니다. 그녀는 무대 뒤에서 끊임없이 진행되는 논쟁을 다음과 같이 설명합니다. 큰 웃음 후에는 더 긴 휴식, 작은 웃음 후에는 더 짧은 휴식. 조금 더 일찍 또는 조금 더 늦게 참여해 보세요. 웃음의 템포를 잃지 않기 위해서입니다.
“정말 순수한 형태의 저속 문화이지만, 그 안에는 또한 그것이 쉽게 느껴져야 한다는 기대가 있으며, 그것은 실제로 어떤 일이 언제, 어떻게 일어나야 하는지에 대한 감각을 필요로 합니다.” 그녀는 계속해서 말합니다.
“사람들은 실제로 웃고 즐기기 위해 거기에 갑니다.”
Farsen fortsätter att blomstra på de svenska utomhusscenerna.
Sommarens höjdpunkt för många, skämskudde för andra.
Men bakom det som ser ut som ett enkelt skådespel finns en hel skrattmaximeringsvetenskap.– Man måste vara jävligt disciplinerad, säger Claes Malmberg.
Enkelspåriga karaktärer med högst två dominerande egenskaper, ofta från vitt skilda världar, kliver in på scenen.
De missförstår varandra från start, och snart har de trasslat in sig i ett komiskt virrvarr av lögner, förväxlingar och förbjudna förbindelser.
Det är farsen i ett nötskal, förklarar Mikael Strömberg, som forskar inom teatervetenskap med fokus på folklighet och underhållning.
Och nej, den som inte vet skillnaden på fars, buskis och folklustspel är inte ensam.
Till och med han har svårt att ge ett entydigt svar.
– Det är komplext, men farsen har oftare använts i samhällskritiskt syfte, och till skillnad från buskis och folklustspel har farsen ofta en mer komplex handling, säger han.
Komiska pjäser, oavsett epitet, har en lång historia med rötter i antiken.
Men den fars vi känner i dag blommade upp först i början av 1900-talet, som ett svar på att människor i de växande städerna fick något nytt: fritid.
Sedan dess har utomhusscener runt om i landet fortsatt att dra en trogen publik år efter år.
"Spanska flugan"-gänget i Helsingborg: Thomas Pettersson, Anna-Karin Palmgren, Morgan Alling, Eva Rydberg, Annika Andersson och Claes Malmberg.
Foto: Daniel Nilsson I sommar spelas bland annat klassikern "Spanska flugan" på Sundspärlan i Helsingborg.
Claes Malmberg, som gör rollen som senapsfabrikören, kallar det en komedi med inslag av fars (viktigt!) och tror att pjäsen har överlevt från tidigt 1900-tal tack vare sin starka historia.
Han jämför med många nyare farser som han tycker drar mer åt sketchhållet.
– Om det ska vara en bra fars så måste själva huvudberättelsen vara någonting som publiken blir intresserad av.
Blir det bara en massa sketcher, då är det som pjäsbygge betraktat inte lika välgjort, säger han.
Mikael Strömberg tror att farsens framgångsrecept är detsamma nu som då: dels den låga tröskeln – man behöver inte ha varit på teater tidigare för att uppskatta en fars – dels den starka sociala gemenskapen och gemytligheten som ofta ramar in besöket.
– Man får lämna vardagens oro och tristess bakom sig, gå ut och njuta av en föreställning i en trivsam miljö och ofta av hög kvalitet.
Dessutom går man ofta tillsammans, fikar och umgås, säger han.
Men allra viktigast för farsen är skådespelarna, menar Mikael Strömberg.
Redan i genrens linda, när de stora teatrarna stängde på sommaren och etablerade skådespelare blev tillgängliga för friluftsscenerna, fungerade de som dragplåster och bidrog till att farsen snabbt vann popularitet.
Trots deras avgörande betydelse tycker han att deras yrkesskicklighet ofta förbises.
– Det är extremt viktigt att lyfta fram skådespelarna och det enorma yrkeskunnande de besitter.
Det är svårt att spela komiskt och lättsamt på ett enkelt sätt, säger han.
"Om det ska vara en bra fars så måste själva huvudberättelsen vara någonting som publiken blir intresserad av", säger Claes Malmberg.
Foto: Daniel Nilsson Men det har inte bara varit i guld och gröna skogar som farsen vuxit fram.
Mikael Strömberg beskriver hur genren redan under 1900-talet ifrågasattes av bildningsrörelser och kultureliten, som ansåg att den inte levde upp till deras ideal om vad teater borde vara – en syn som fortfarande finns kvar.
– Problemet är att man inte kan bedöma komedi utifrån samma principer som det som anses som fin konst.
En fars har varken ambitioner eller förutsättningar för att leva upp till sådana krav, så det kommer alltid att misslyckas, säger han.
Även Claes Malmberg anser att farsen måste bedömas utifrån farsiska mått för att göras rättvisa.
– Ska vi förstå vad som är bra komik och vad som inte är det måste vi också förstå grunderna och hantverket bakom den här typen av teater, säger han.
Mikael Strömberg beskriver att friluftsteaterns popularitet har påverkat farsens estetiska utveckling under 1900-talet.
Riktlinjerna har formats i samspel med naturen, där omgivningens ljud och väderförhållanden har krävt ett överdrivet spel och koncentrerade scener.
För att spela en riktigt bra fars krävs rätt tempo, fysisk tajmning, tydliga och överdrivna karaktärer och förväxlingar som driver handlingen framåt.
Clary Henry i rött hår i farsen "Oss swingers emellan" på Krusenstiernska i Kalmar.
Foto: Tommy Holl/TT Claes Malmberg liknar det närmast vid musik: alla måste spela i samma takt, veta exakt vad de gör i varje ögonblick och förstå vilken funktion de har i varje situation.
– Man måste vara jävligt disciplinerad.
Om någon bryter tempot faller hela konstruktionen, säger han.
En vanlig kritik mot farsen är dess förlegade humor, som ofta anspelar på vad som av många kan ses som utdaterade könsroller.
Därför menar Mikael Strömberg att genrens framtid hänger på att nya generationer tar över stafettpinnen och fortsätter uppdatera pjäserna.
Kanske är denna någon Clara Henry, som nyligen gjorde farsdebut i "Oss swingers emellan" på Krusenstiernska i Kalmar – och som både har förvånats över och förälskat sig i genren.
– Det har varit svårare, kruxigare och mer detaljerat än jag trodde, men det har också varit alldeles, alldeles underbart, säger hon.
Svårt men underbart.
Så sammanfattar Clara Henry sin debut som farsskådespelare.
Foto: Pontus Lundahl/TT Farsen lockade med omväxling – i sin senaste roll spelade hon syster till en kille som tar livet av sig, och nu gestaltar hon en receptionist som är full mest hela tiden och, enligt klassisk fars, trasslar in sig i lögner genom att låtsas spela någon annans fru.
Men den allra största skillnaden från andra scener är, enligt henne, att publiken inte längre är ett avlägset, mörkt hav – utan sitter på plaststolar bara några meter bort.
– Det är så mäktigt.
Nu kan jag typ titta dem på bakersta raden i ögonen och man får en sån jäkla skjuts av att se folk på nära håll som skrattar och har kul, säger hon.
Claes Malmberg håller med.
Medan hans vänner som spelar drama ofta är helt slut efter rep och föreställningar, känner han sig fylld av energi efter att han spelat en bra fars.
Hans egen teori är att det är för att avståndet mellan skådespelare och publik suddas ut, och att andras skratt faktiskt smittar av sig inåt.
– Jag känner mig vital och lycklig när jag har gjort andra människor glada.
Jag tror faktiskt inte jag skulle överlevt om jag inte fick spela teater för folk som skrattar, säger han.
"Kalabalik i Fabriken" spelas på Vallarnas friluftsteater till och med den 26 juli.
Foto: Tommy Holl/TT Mitt i all begreppsförvirring, bland fördomar och okunskap, är farsens odiskutabla huvudsyfte konstant: att få publiken att skratta.
Om publiken inte skrattar finns inga ursäkter.
Samtidigt betonar Claes Malmberg att det är skillnad på skratt och skratt.
– Det gäller att göra något som är bra, för att bara få folk att skratta i största allmänhet och vara med i någon skitföreställning är inte särskilt svårt, säger han.
Skratten ska helst framkallas utan "buskisgenvägar" och pågå utan avbrott – vilket verkar vara en hel vetenskap i sig.
I alla fall om man lyssnar på Clara Henry, som beskriver den ständigt pågående diskussionen bakom scenen: längre paus efter stora skratt, kortare efter små.
Prova att haka i lite tidigare – eller lite senare.
Allt för att inte tappa skratt-takt.
– Det är verkligen fulkultur i sin renaste form, men inbakat i det ligger också förväntningen att det ska kännas enkelt, och det kräver verkligen en känsla för när saker behöver hända och hur de behöver hända, säger hon och fortsätter: – Folk kommer ju faktiskt dit för att skratta och ha kul.
Fakta.Sommarfarser 2025 "Spanska flugan" Plats: Sundspärlans friluftsteater, Helsingborg När: Till och med 17 augusti "Oss swingers emellan" Plats: Krusenstiernska teatern, Kalmar När: Till och med 26 juli "Det stannar i familjen!" Plats: Båtsmanshusets gård, Skara När: Till och med 3 augusti "Kalabalik i fabriken" Plats: Vallarnas friluftsteater, Falkenberg När: Till och med 26 juli "Ett underbart bröllop" Plats: Hallsbergs hembygdsgård, Hallsberg När: Till och med 3 augusti "Panik på kliniken" Plats: Friluftsscenen, Lerbäcks Teater När: Till och med 27 juli Visa mer Visa mindre
